Russisk litteratur
From Wikipedia, the free encyclopedia
Russisk litteratur er litteratur forfatta på russisk i Russland eller av russisk-talande folk utanfor landet. Russisk litteraturhistorie kan delast inn i fire avgrensa hovudperiodar – den gammalrussiske (før Peter den store), litteratur frå tsartida, etter-revolusjonær litteratur og post-sovjetisk litteratur.[1] Den innverknadsrike litteraturkritikaren Vissarion Belinskij, fastsette året 1739 som byrjinga på den russiske litteraturen.[1] Den russiske revolusjonen i 1917 med statskuppet til bolsjevikane gjorde i eitt slag «offisiell» russiskspråkleg litteratur til eit propagandainstrument for Sovjetunionen.[1] Med maktovertakinga til Gorbatsjov i 1985 og samanbrotet til Sovjetunionen i 1991 blei det litterære klimaet igjen radikalt endra.[1]
Det var fyrst på 1800-talet at russisk litteratur kom i dialog med Vesten – ikkje minst Frankrike – og blei ein del av verdslitteraturen.[2] Her høyrer blant anna den russiske nasjonalskalden Aleksandr Pusjkin, dramatikaren Anton Tsjekhov og prosaforfattarane Nikolaj Gogol, Ivan Turgenjev, Ivan Gontsjarov, Fjodor Dostojevskij og Lev Tolstoj til. Blant 1900-talsforfattarane kan ein merka seg Anna Akhmatova, Marina Tsvetajeva, Osip Mandelstam, Vladimir Majakovskij, Maksim Gorkij, Andrej Belyj, Jevgenij Zamjatin, Andrej Platonov, Mikhail Bulgakov, Vladimir Nabokov (som seinare skreiv på engelsk), og nobelprisvinnarane Ivan Bunin, Boris Pasternak (som blei tvinga til å avslå), Mikhail Sjolokhov, Aleksandr Solzjenitsyn (som kunne motta prisen etter å ha blitt tvinga i eksil) og Joseph Brodsky (som seinare blei amerikansk statsborgar og skreiv essay på engelsk). I 2015 fekk den kviterussiske forfattaren Svetlana Aleksijevitsj, som skriv på russisk, Nobelprisen for sine dokumentarromanar.