Nobels fredspris

Nobels fredspris är ett av de fem Nobelprisen, inrättade genom Alfred Nobels testamente. Priset delas ut årligen av den norska Nobelkommittén i Oslo.

Nobels fredspris
2002 års medalj för fredspriset, tillhörande USA:s 39:e president Jimmy Carter.
Beskrivning	Fredspris
Utdelare	Norska Nobelkommittén
Plats	Oslo
Land	Norge
Första utdelning	1901
Återkommande	Årligen
Tidpunkt	10 december

Alfred Nobels testamente säger att priset skall tilldelas dem som "hafva gjort menskligheten den största nytta" och att en femtedel tilldelas "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser".^[1] Dessutom gällde dessa förutsättningar vad som gjorts under det gångna året. Detta frångicks dock av praktiska skäl av Nobelkommittén redan från början.

Beskrivning

Prisvinnarna 2007, Al Gore och representanten för FN:s klimatpanel Rajendra Pachauri, på balkongen på Grand Hotel i Oslo.

Henri Dunant delade det första fredspriset med...

...Frédéric Passy.

1905: Bertha von Suttner.

Internationella rödakorskommittén har tilldelats fredspriset tre gånger – 1917, 1944 och 1963.

1922: Fridtjof Nansen (till vänster), kung Haakon VII och kronprins Olav.

1935: Carl von Ossietzky (till vänster).

1953: George C. Marshall.

1964: Martin Luther King.

Priset till Willy Brandt 1971.

1979: Moder Teresa.

FN-organ och personer knutna till FN har tilldelats fredspris 1945, 1951, 1961, 1981, 1982, 1988, 2001 och 2007.

1993: F.W. de Klerk och Nelson Mandela.

2003: Shirin Ebadi.

2006: Mohammad Yunus.

2008: Martti Ahtisaari (till höger).

Barack Obama 2009.

Tawakkul Karman, Leymah Gbowee och Ellen Johnson Sirleaf vid prisutdelningen 2011.

Det är inte klarlagt varför Alfred Nobel ville att fredspriset skulle administreras av Norge, som vid tiden för Nobels död var i union med Sverige. Geir Lundestad, tidigare sekreterare i den norska nobelkommittén, menar att en anledning kan ha varit att Nobel ansåg Norge ha en mindre militaristisk tradition än Sverige och därmed vara bättre lämpat att dela ut priset. Mot slutet av 1800-talet hade också Norge nära samarbete med den Interparlamentariska unionen och dess ansträngningar att lösa konflikter genom medling och skiljenämnder. Vidare menar Lundestad att en orsak kan ha varit att Nobel skrev sitt testamente på den Svensk-Norska klubben i Paris och att han kan ha blivit inspirerad av det, samt förstås att länderna var i union vid tillfället. Den sista möjliga anledningen som Lundestad tar upp är att Nobel beundrade norsk skönlitteratur, främst Bjørnstjerne Bjørnson.^[2]

Pristagare utses i oktober av Norska Nobelkommittén (no. Den Norske Nobelkomite) som består av fem ledamöter utsedda av Stortinget. Till skillnad från övriga nobelpris kan även organisationer, och inte bara personer, tilldelas fredspriset.^[3] Prisceremonin äger rum i rådhuset i Oslo den 10 december. Det är det enda nobelpris som delas ut i Oslo – de övriga prisen delas ut samma dag i Stockholm. Priset har delats ut sedan 1901 med undantag för 19 tillfällen. Ett längre uppehåll gjordes bland annat 1939–1943 på grund av andra världskriget och Nazitysklands ockupation av Norge.

Sammanlagt har 111 personer och 31 organisationer fått priset, och 36 gånger har två eller fler personer delat priset. Totalt har 19 kvinnor tilldelats fredspriset. Den yngsta pristagaren är Malala Yousafzai som var 17 år när hon 2014 mottog priset. Den äldsta pristagaren är Józef Rotblat var 87 år när han 1995 tilldelades Nobels fredspris.^[4]

Kontroverser och kritik

När tysken Carl von Ossietzky erhöll priset 1935 förvägrades han, av den nazityska regeringen, att lämna koncentrationslägret som han befann sig i. Året därefter förbjöd Nazitysklands regim tyskar att ta emot Nobelpriset.^[5]

Då fredspriset ofta gäller insatser som kan vara mer politiska till sin natur har valet av pristagare tenderat att bli omstritt oftare än fallet med de vetenskapliga nobelprisen. Kritik har gällt dem som erhållit priset såväl som personer som inte erhållit priset. Några exempel är: Henry Kissinger 1973^[6], Yassir Arafat, Yitzhak Rabin och Shimon Peres 1994^[7], Al Gore 2007^[8][9], Jimmy Carter 2002 och Barack Obama 2009^[10] och Europeiska unionen 2012^{[källa behövs]}.

Då ingen pristagare kan sägas ha medverkat till att stående arméer minskats eller avvecklats, har priset mer blivit en prestigesak som också ges ut till personer vars gärningar kan förväntas bli av fredligt slag, till exempel USA:s dåvarande president Barack Obama. Skarp kritik har från olika håll inte sällan framförts mot norska Nobelkommitténs val av pristagare, till exempel i böcker som Nobels Fredspris: Visionen som försvann av Fredrik S. Heffermehl, 2011.^[11]

Det nyare svenska humanitära priset Right Livelihood Award erbjöds före sitt instiftande till Nobelkommittén som ett komplement avsett för de många individerna och grupper, som verkar för en fredlig, human utveckling mer i det tysta och lokalt, men avvisades och blev i stället ett fristående pris, utdelat dagen före nobelprisen och ibland benämnt som ett "alternativt nobelpris".^{[källa behövs]}

Nominering

För att erhålla fredspriset måste personen eller organisationen i fråga bli nominerad av en kvalificerad nominerare.^[12] Dessa nominerare kan vara:

• Medlemmar av nationella församlingar och nationella regeringar (regeringsmedlemmar / ministrar) i suveräna stater samt nuvarande statschefer.
• Medlem i den internationella domstolen i Haag samt permanenta skiljedomstolen.
• Medlem av Institut de Droit international (även kallat Folkrättsinstitutet).
• Medlem av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet.
• Universitetsprofessorer, professorer emeriti och så kallade associate professors (nordamerikansk akademisk titel) i historia, juridik, filosofi, teologi, religionsvetenskap eller samhällsvetenskap.
• Person som tidigare mottagit Nobels fredspris.
• Medlem i styrelsen av organisationer som tidigare mottagit Nobels fredspris.
• Nuvarande och tidigare medlemmar i den norska nobelkommittén.
• Tidigare rådgivare åt den norska nobelkommittén.

Den norska nobelkommittén kan också lägga till namn på listan över nominerade. Detta måste ske vid kommitténs första möte efter att nomineringstiden löpt ut.^[13]

Fredspriskonserten

Huvudartikel: Nobels fredspriskonsert

Fredspriskonserten hade sin premiär 1994 och har sedan dess ägt rum i inomhusarenan Oslo Spektrum dagen efter prisutdelningen. Konserten har alltid varit uppmärksammad på grund av de årligen inbjudna fredsambassadörerna/värdarna och mångfalden av internationella musikaliska artister.

Kronologisk lista över pristagare

År	Pristagare	Anledning/Verksamhet	Nationalitet
1901	Henri Dunant, Frédéric Passy[14]	Grundare av Röda Korset respektive Franska Fredsföreningen[14]	Schweiz, Frankrike[14]
1902	Élie Ducommun, Albert Gobat[15]	Högt uppsatta ledamöter i Internationella fredsbyrån[15]	Schweiz[15]
1903	Randal Cremer[16]	För hans långvariga och hängivna ansträngningar till förmån för idéerna om fred och skiljedom.[16]	Storbritannien[16]
1904	Institut de droit international[17]	Studier av internationell rätt[17]	Belgien[17]
1905	Bertha von Suttner[18]	Engagemang i fredsrörelsen[18]	Österrike-Ungern[18]
1906	Theodore Roosevelt[19]	Medlare i det rysk-japanska kriget[19]	USA[19]
1907	Ernesto Moneta, Louis Renault[20]	President för fredsförbundet i Lombardo respektive professor i internationell rätt[21][22]	Italien, Frankrike[20]
1908	Klas Pontus Arnoldson, Fredrik Bajer[23]	Grundare av Svenska freds- och skiljedomsföreningen[24] respektive president för Internationella fredsbyrån[25]	Sverige, Danmark[23]
1909	Auguste Beernaert, Paul Henri d'Estournelles de Constant[26]	Engagemang i fredsrörelsen	Belgien, Frankrike[26]
1910	Permanent International Peace Bureau (Permanenta Internationella Fredsbyrån)[27]	För att de fungerar som en länk mellan olika ländernas fredsorganisationer och hjälper dem att organisera den internationella fredsrörelsens världsmöten[27]
1911	Tobias Asser, Alfred Fried[28]	Initiativtagare till Conférences de Droit international privé i Haag respektive grundare av tidningen Die Waffen Nieder	Nederländerna, Österrike-Ungern[28]
1912	Elihu Root[29]	Root fick fredspriset för sin strävan att internationella konflikter skulle lösas genom skiljedom.[29]	USA[29]
1913	Henri La Fontaine[30]	President för Permanenta Internationella Fredsbyrån[30]	Belgien[30]
1914	Inget pris utdelades[31][f 1]
1915	Inget pris utdelades[31][f 1]
1916	Inget pris utdelades[31][f 1]
1917	Internationella rödakorskommittén[32]	Arbetet med omhändertagande av skadade i krig, krigsfångars och deras familjers intressen[32]
1918	Inget pris utdelades[33][f 1]
1919	Woodrow Wilson[34][a]	Initiativtagare till Nationernas förbund[34]	USA[34]
1920	Léon Bourgeois[36]	President för Nationernas Förbund[37]	Frankrike[36]
1921	Hjalmar Branting, Christian Lous Lange[38]	För deras livslånga bidrag till fredens sak och organiserad internationalism[38]	Sverige, Norge[38]
1922	Fridtjof Nansen[39]	Initiativtagare till Nansenpasset[39]	Norge[39]
1923	Inget pris utdelades[33][f 1]
1924	Inget pris utdelades[33][f 1]
1925	Sir Austen Chamberlain, Charles G. Dawes[40]	Utarbetade Locarnofördragen respektive initiativtagare till Dawesplanen[40]	Storbritannien, USA[40]
1926	Aristide Briand, Gustav Stresemann[41]	Var med och utarbetade Locarnofördragen[41]	Frankrike, Tyskland[41]
1927	Ferdinand Buisson, Ludwig Quidde[42]	Grundare av Kommissionen för Mänskliga Rättigheter respektive engagemang i internationellt fredsarbete	Frankrike, Tyskland[42]
1928	Inget pris utdelades[33][f 1]
1929	Frank B. Kellogg[43]	Utarbetade Briand–Kellogg-pakten[43]	USA[43]
1930	Nathan Söderblom[44]	Ledare för den ekumeniska rörelsen[44]	Sverige[44]
1931	Jane Addams, Nicholas Murray Butler[45]	President för Women's International League for Peace and Freedom (Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet) respektive förkämpe för Briand-Kelloggpakten.[45]	USA[45]
1932	Inget pris utdelades[33][f 1]
1933	Sir Norman Angell[46]	Medlem av Nationernas Förbunds exekutiva kommitté[47]	Storbritannien[46]
1934	Arthur Henderson[48]	President for Nationernas Förbunds nedrustningskonferens 1931–1934[48]	Storbritannien[48]
1935	Carl von Ossietzky[49]	Journalist och pacifist[49]	Tyskland[49]
1936	Carlos Saavedra Lamas[50]	Medling i konflikten mellan Paraguay och Bolivia 1935[50]	Argentina[50]
1937	Robert Cecil[51]	Grundare och president för International Peace Campaign[52]	Storbritannien[51]
1938	Nansenbyrån[53]	Internationell hjälporganisation för flyktingar[53]
1939	Inget pris utdelades[54][f 2]
1940	Inget pris utdelades[54][f 2]
1941	Inget pris utdelades[54][f 2]
1942	Inget pris utdelades[54][f 2]
1943	Inget pris utdelades[54][f 2]
1944	Internationella rödakorskommittén[55]	För arbetet för mänskligheten under andra världskriget[55]
1945	Cordell Hull[56]	En av initiativtagarna till Förenta nationerna[56]	USA[56]
1946	Emily Greene Balch, John R. Mott[57]	För hennes livslånga arbete för fredens sak respektive för hans arbete för religiöst brödraskap genom sitt presidentskap i KFUK-KFUM.[57]	USA[57]
1947	Friends Service Council, American Friends Service Committee[58]	För banbrytande arbete för internationellt fredsarbete, för arbete för att minska mänskligt lidande och arbete för broderskap över nationsgränser[58]
1948	Inget pris utdelades[54][f 2] (tänktes ges till Mahatma Gandhi men han blev mördad innan.)[59] [60]
1949	Lord Boyd Orr[61]	För sitt livslånga arbete för att besegra hungern, en stor orsak till krig[61]	Storbritannien[61]
1950	Ralph Bunche[62]	Medling i Palestina, 1948–1949[62]	USA[62]
1951	Léon Jouhaux[63]	Delegat i Nationernas Förbund och Förenta Nationerna[64]	Frankrike[63]
1952	Albert Schweitzer[65]	Grundare av Lambarene-sjukhuset, Gabon[65]	Frankrike[65]
1953	George C. Marshall[66]	Utformare av Marshallplanen[66]	USA[66]
1954	FN:s flyktingkommissariat[67]	För dess ansträngningar att läka krigssår genom att hjälpa och skydda flyktingar i hela världen[67]
1955	Inget pris utdelades[54][f 1]
1956	Inget pris utdelades[54][f 2]
1957	Lester Bowles Pearson[68]	Arbetet med Suezkrisen[68]	Kanada[68]
1958	Georges Pire[69]	Ledare för hjälporganisationen för flyktingar l'Europe du Coeur au Service du Monde[70]	Belgien[69]
1959	Philip Noel-Baker[71]	Livslångt engagemang i fredsfrågor[71]	Storbritannien[71]
1960	Albert Lutuli[72]	President för African National Congress som fick priset för sitt anti-våldsarbete mot apartheid.[72]	Sydafrika[72]
1961	Dag Hammarskjöld (postumt)[73]	Förstärkning av FN-organisationen[73]	Sverige[73]
1962	Linus Pauling[74]	För sitt arbete mot kärnvapenrustningen mellan öst- och västmakterna[74]	USA[74]
1963	Internationella rödakorskommittén[75]
1964	Martin Luther King[76]	Icke-våldsarbete för medborgerliga rättigheter[76]	USA[76]
1965	FN:s barnfond[77]	För dess ansträngningar för att öka solidariteten mellan nationer och att minska skillnaden mellan rika och fattiga stater[77]
1966	Inget pris utdelades[78][f 1]
1967	Inget pris utdelades[78][f 2]
1968	René Cassin[79]	Ordförande Europadomstolen[80]	Frankrike[79]
1969	Internationella arbetsorganisationen (ILO)[81]	Verka för bättre arbetsvillkor och sociala rättigheter för arbetstagare
1970	Norman Borlaug[82]	Forskningsarbete för grödor, forskningsledare International Maize and Wheat Improvement Center[83]	USA[82]
1971	Willy Brandt[84]	Förbundskansler, utarbetande av den västtyska östpolitiken[84]	Västtyskland[84]
1972	Inget pris utdelades[78][f 3]
1973	Henry Kissinger, Le Duc Tho[85]	Delat pris för utarbetande av fredsplan i Vietnam[85]	USA, Vietnam[85]
1974	Seán MacBride, Eisaku Sato[86]		Irland, Japan[86]
1975	Andrej Sacharov[87]	För sitt arbete för mänskliga rättigheter i Sovjetunionen samt för arbete för nedrustning och samarbete mellan nationer[87]	Sovjetunionen[87]
1976	Betty Williams, Mairead Corrigan[88]	Fredsarbete i Nordirland[88]	Nordirland (Storbritannien)[88]
1977	Amnesty International[89]	Människorättsarbete för samvetsfångar
1978	Anwar Sadat, Menachem Begin[90]	För att tillsammans ha förhandlat fram fred mellan Israel och Egypten 1978[90]	Egypten, Israel[90]
1979	Moder Teresa[91]	Grundare av Missionaries of Charity[91]	Indien[91]
1980	Adolfo Pérez Esquivel[92]	För att vara en inspirationskälla för förtryckta människor, särskilt i Latinamerika[92]	Argentina[92]
1981	Förenta Nationernas flyktingkommissariat[93]
1982	Alva Myrdal, Alfonso García Robles[94]	För deras arbete för nedrustning och kärnvapenfria och vapenfria zoner[94]	Sverige, Mexiko[94]
1983	Lech Wałęsa[95]	Ledare för fackföreningsrörelsen Solidaritet[96]	Polen[95]
1984	Desmond Tutu[97]	För sin roll som en enande ledargestalt i icke-våldskampanjen för att lösa problemet med apartheid i Sydafrika[97]	Sydafrika[97]
1985	Internationella läkarrörelsen mot kärnvapen[98]	Information kring katastrofala följder av kärnvapen[99]
1986	Elie Wiesel[100]	Överlevare från förintelsen[100], livslångt människorättsarbete	USA[100]
1987	Oscar Arias Sánchez[101]	Fredsarbete i Centralamerika[101]	Costa Rica[101]
1988	FN:s fredsbevarande styrkor[102]	För möjliggörande av FN:s föresatser
1989	Den 14:e Dalai Lama (Tenzin Gyatso)[103]	Frihetsarbetet för Tibet, konsekvent motstånd till våld[103]	Tibet (Kina)[103]
1990	Michail Gorbatjov[104]	För sin roll han spelade under de radikala förändringarna i relationerna mellan öst och väst[104]	Sovjetunionen[104]
1991	Aung San Suu Kyi[105]	För sitt icke-våldsarbete för demokrati och mänskliga rättigheter[105]	Myanmar[105]
1992	Rigoberta Menchú[106]	Människorättsarbete med fokus på ursprungsbefolkning[106]	Guatemala[106]
1993	Nelson Mandela, F.W. de Klerk[107]	Delat pris för det fredliga avskaffandet av apartheid[107]	Sydafrika[107]
1994	Yassir Arafat, Shimon Peres, Yitzhak Rabin[108]	För arbetet att möjliggöra en fredsprocess i Mellanöstern[108]	Palestina, Israel[108]
1995	Joseph Rotblat, Pugwash Conferences on Science and World Affairs[109]	Arbete för nedrustning av kärnvapen[109]	Storbritannien, född i Polen[109]
1996	Carlos Filipe Ximenes Belo, José Ramos-Horta[110]	Fredsarbete i Östtimor[110]	Östtimor[110]
1997	International Campaign to Ban Landmines, Jody Williams[111]	Delat pris för att förbjuda och röja minor[111]	USA[111]
1998	John Hume, David Trimble[112]	För insatserna att komma till en fredlig lösning i Nordirlandskonflikten[112]	Nordirland (Storbritannien)[112]
1999	Läkare utan gränser (Médecins Sans Frontières)[113]	För humanitära insatser på flera kontinenter[113]
2000	Kim Dae-jung[114]	Fredsarbete i Östasien, speciellt arbetat för fred och försoning mellan Sydkorea och Nordkorea[114]	Sydkorea[114]
2001	Förenta nationerna, Kofi Annan[115]	För arbetet med en fredligare och bättre organiserad värld[115]	Ghana[115]
2002	Jimmy Carter[116]	För arbetet att nå fredliga lösningar på internationella konflikter[116]	USA[116]
2003	Shirin Ebadi[117]	För arbetet med demokrati och mänskliga rättigheter, i synnerhet för barn och kvinnor.[117]	Iran[117]
2004	Wangari Maathai[118]	Insatser för hållbar utveckling, demokrati och fred[118]	Kenya[118]
2005	Internationella atomenergiorganet, Mohamed el-Baradei[119]	För arbetet att förhindra att civil kärnkraftsutveckling används i militära syften[119]	Egypten[119]
2006	Grameen Bank, Mohammad Yunus[120]	Skapandet av ekonomisk och social utveckling med mikrokrediter[120]	Bangladesh[120]
2007	Al Gore, FN:s klimatpanel[121]	För skapandet och spridandet av kunskap om människoskapad klimatpåverkan[121]	USA[121]
2008	Martti Ahtisaari[122]	För arbetet, under mer än tre decennier och på flera kontinenter, att nå fredliga lösningar på internationella konflikter[122]	Finland[122]
2009	Barack Obama[123]	För extraordinära insatser för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan folk[123]	USA[123]
2010	Liu Xiaobo[124]	För hans långa och icke-våldsamma kamp för centrala mänskliga rättigheter i Kina[125]	Kina[125]
2011	Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee, Tawakkul Karman[126]	För deras icke-våldskamp för kvinnors säkerhet och deras rätt till fullt deltagande i fredsbyggande arbete[127]	Liberia, Liberia, Jemen[127]
2012	Europeiska unionen[128]	För att i över 60 år ha bidragit till fred, försoning, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.
2013	Organisationen för förbud mot kemiska vapen[129]	För dess omfattande arbete att förstöra kemiska vapen.[129]
2014	Malala Yousafzai, Kailash Satyarthi[130]	För deras kamp mot förtryck av barn och unga människor och för rätten till utbildning för alla barn.[131]	Pakistan, Indien[131]
2015	Tunisiens nationella dialogkvartett[132]	För dess avgörande bidrag till uppbyggandet av en pluralistisk demokrati i Tunisien i kölvattnet av jasminrevolutionen 2011.[132]	Tunisien[132]
2016	Juan Manuel Santos[133]	För hans beslutsamma ansträngning att skapa fred i sitt land[133]	Colombia[133]
2017	International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN)[134]	För organisationens arbete för att uppmärksamma de katastrofala humanitära konsekvenserna av all användning av kärnvapen och för dess banbrytande ansträngningar att uppnå ett fördragsbaserat förbud mot sådana vapen.[134]
2018	Denis Mukwege, Nadia Murad[135]	För deras arbete mot sexualiserat våld som vapen i krig och konflikter.[135]	Kongo-Kinshasa, Irak[136]
2019	Abiy Ahmed[137]	För sitt arbete för att uppnå fred och internationellt samarbete, och särskilt för sitt avgörande initiativ för att lösa gränskonflikten med grannlandet Eritrea.[138]	Etiopien[137]
2020	Världslivsmedelsprogrammet[139]	För sin insats i kampen mot svält, för sitt bidrag till att skapa förutsättningar för fred i konfliktdrabbade områden och för att vara pådrivande i arbetet mot användningen av hunger som ett vapen i krig och konflikter.[140]
2021	Maria Ressa, Dmitrij Muratov[141]	För deras insatser att skydda yttrandefrihet, som är en förutsättning för demokrati och varaktig fred.[142]	Filippinerna[143], Ryssland[144]
2022	Ales Bjaljatski, Memorial, Center for Civil Liberties[145]	Pristagarna representerar det civila samhället i sina hemländer. De har under många år främjat rätten att kritisera makten och skydda medborgarnas grundläggande rättigheter. De har gjort en enastående insats för att dokumentera krigsförbrytelser, kränkningar av mänskliga rättigheter och maktmissbruk. Tillsammans visar de civilsamhällets betydelse för fred och demokrati.[145]	Belarus, Ryssland, Ukraina
2023	Narges Mohammadi[146]	För hennes kamp mot förtrycket av kvinnor i Iran och hennes kamp för att främja mänskliga rättigheter och frihet för alla.	Iran
2024	Nihon Hidankyo[147]	För sina insatser för att uppnå en värld fri från kärnvapen och för att genom vittnesmål visa att kärnvapen aldrig får användas igen.	Japan