Remove ads
svenskt politiskt parti Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Socialistiskt Alternativ (SAV), tidigare Tidskriftsföreningen Offensiv, Arbetarförbundet Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna, är ett svenskt politiskt parti. Partiet är marxistiskt och trotskistiskt. Partiet har ingen partiledare, utan har istället en kollektiv ledning i det Verkställande Utskottet (VU). Partiet är registrerat hos valmyndigheten för riksdagsval.[3] Partiet är en svensk sektion av det Internationella socialistiska alternativet (ISA).[4]
Socialistiskt Alternativ | |
Socialistiskt Alternativs bokbord på en demonstration i Stockholm mot Sveriges migrationspolitik, mars 2013. | |
Förkortning | SAV |
---|---|
Land | Sverige |
Partiordförande | Kollektiv ledning |
Grundat | 1973 |
Huvudkontor | Farsta |
Politisk ideologi | Socialism, Marxism, Trotskism, Socialistisk feminism, Marxistisk feminism, Kommunism |
Politisk position | Extremvänster |
Internationellt samarbetsorgan | International Socialist Alternative |
Färg(er) | Röd |
Riksdagen | |
Röstandel | 0,00 procent
|
Mandat | 0 / 349
|
Regionfullmäktige[1][2] | |
Röstandel | 0,00 procent
|
Mandat | 0 / 1 720
|
Kommunfullmäktige[1][2] | |
Röstandel | 0,04 procent
|
Mandat | 2 / 12 614
|
Webbplats | |
www.socialisterna.org | |
Svensk politik Politiska partier Val |
Trotskism
| |
| |
Lev Trotskij | |
---|---|
Marxism | |
Framstående trotskister | |
James P. Cannon Tony Cliff Ted Grant Joseph Hansen Gerry Healy Pierre Lambert Livio Maitan Ernest Mandel Nahuel Moreno J. Posadas Max Shachtman Peter Taaffe | |
Trotskistiska internationaler | |
(återförenade) 4:e internationalen International Socialist Alternative Internationalist Communist Union International Socialist Tendency Internationella marxistiska tendensen Internationella kommittéen för den fjärde internationalen Kommittén för en arbetarinternational |
Partiet beskriver själva att de under 2000-talet varit en aktiv och ibland ledande kraft i olika proteströrelse mot högerpolitik – från Göteborgsaktionen 2001 (mot EU-toppmötet), Alliansens förändringar som rörde arbetslösa och sjuka, till kampanjerna Välfärd utan Vinst, En annan vård är möjlig och Välfärdsalliansen mot vinster i välfärden, nedskärningar mm. En återkommande del av partiets arbete är kampen mot rasism, men också att koppla detta till kamp mot nedskärningar och högerpolitik som partiet anser är rasismens grogrund.[5] Sedan valet 2018 har bostadskampen varit en viktig del av partiets arbete med aktivt arbete i kampanjen Nej till Marknadshyra.[6]
Det var en grupp studenter vid Umeå universitet som kom att skapa gruppen runt tidningen Offensiv på början av 1970-talet. De var medlemmar i Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund (SSU). Vid SSU:s kongress 1972 träffade två medlemmar ur denna grupp, Anders Hjelm och Arne Johansson, representanter för Labourpartiets ungdomsförbund i Storbritannien, som vid den tiden kontrollerades av anhängare till den trotskistiska tidningen Militant, och började diskutera med dem. Som Arne Johansson själv uttrycker det:
I början av 1980-talet inledde SSU uteslutningar av socialister med anknytning till tidningen Offensiv. Aktivister i Offensiv kallade uteslutningarna för häxjakter arrangerade av SSU:s högerledning. SSU:s ledning sa istället att Offensiv-tendensen hade ambition om att genomföra ett kommunistiskt maktövertagande inom SSU.[10]
I början av 1990-talet började Offensiv överge entrismen som strategi på grund av högervändningen som skedde inom den Svenska socialdemokratin.
Organisationen tog därför gradvis avstånd från det socialdemokratiska partiet och ännu mer från SSU, vars medlemmar ofta såg dem som infiltratörer. Tidningen Offensiv riktade hård kritik mot Socialdemokraternas politik och hävdade att partiet inte längre företrädde arbetarklassens intressen. Istället började man propagera för att bygga upp ett nytt arbetarparti som skulle ta över denna roll.[11]
1997 bytte Arbetarförbundet Offensiv namn till Rättvisepartiet Socialisterna och började publicera Offensiv varje vecka, vilket fortfarande görs idag.[8] 2023 bytte partiet åter namn, till Socialistiskt Alternativ.
RS vann sina första platser i kommunfullmäktige i Umeå 1991. År 2002 hade partiet tre kommunmandat i Umeå och vann även två mandat i Luleå.[12] I valet 2006 fick RS representanter i kommunfullmäktige i Umeå (3 mandat), Luleå (3 mandat) och Haninge (2 mandat).[13] År 1994 vann RS en plats i Västerbottens läns landsting men vid nästa val 1998 misslyckades partiet med att nå 3%-spärren som krävs för mandat.
Innan valet 2010 skedde en utbrytning då majoriteten inom partiet i Västerbotten bildade ett nytt parti, Rättvisepartiet Socialisterna – enhetslista för jobb, mot nedskärningar (RSE). RSE, till skillnad från moderpartiet, kampanjade inte för riksdagen men vann en plats i kommunfullmäktige i Umeå (som behölls av en sittande RS-kommunfullmäktigeledamot). Genom att fullborda och förenkla utbrytningen bytte RES namn till Arbetarpartiet 2011. I Haninge och Luleå behöll RS fem mandat utan vare sig vinster eller förluster i valet 2010.[14][15]
I valet 2018 förlorade partiet sina sina två mandat i Haninge. Man behöll dock sina två mandat i Luleå, både i detta val och i valet 2022.[16][17]
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.