Markerna; nordvästra Dalsland, sydvästra Värmland och nordöstra Østfold, utgjorde under tidig medeltid glesbefolkat gränsland utan bestämda bygder. Kyrkans sockenindelningar kom att förtydliga gränsen.[källabehövs]
Den första gränsuppgörelsen mellan Sverige och Danmark finns återgiven i Äldre Västgötalagen från 1280-talet. Där räknas sex gränsstenar från 1050-talet upp: Suntru å, Danabäck, Kinna sten, Vraksnäs, Vita sten och Brömse sten. De fem förstnämnda tros ha legat mellan Västergötland och Halland, medan den sjätte antas ha legat vid Brömsebäck mellan Småland och Blekinge.
Utlanden i Västergötland har varit kontrollerade av Sverige sedan omkring 1250-talet (områdets besittning och historik dessförinnan är oklar och källorna få).
Svenska Hisingen i Västergötland, norr om Göta älv, blir Svenskt genom överenskommelse mellan Kung Håkon och Birger Jarl 1257.[1]
Skåne, Halland och Blekinge avträddes till Magnus Eriksson (1316-1374) av Danmark 1343, vilket bekräftades av påven 1347. Valdemar Atterdag återerövrade landskapen 1360.
1178 vid Slaget på Storsjöns is underkuvades de då självständiga av Sverre Sigurdsson. Historia Norwegiæ (från cirka år 1210) beskriver Norge som angränsande Jämtland, dock utan klarhet om Jämtland som självständigt eller under norskt eller svenskt välde.
1360 förklarade Magnus Eriksson att Finland var en jämställd del av Sverige.[källabehövs]
Gränsen mellan Sverige och Ryssland försköts flera gånger med anledning av fredsslut efter de olika krigen.
1809 tillföll Finland Ryssland (freden i Fredrikshamn). Även delar av Lappland och Västerbotten, som dittills aldrig hade räknas till Finland, avträddes till Ryssland och kom att ingå i det ryska Storfurstendömet Finland.
Wulfstan nämner Öland och Gotland (första gången de nämns i skrift) som "tillhörande Svearna".
Snorre Sturlason beskriver i Heimskringla Öland och Gotland som en del av "Sveaväldet", och ett gemensamt biskopsdöme.