Lissabonfördraget
fördrag inom Europeiska unionen / From Wikipedia, the free encyclopedia
Lissabonfördraget, ursprungligen känt som reformfördraget, är ett fördrag inom Europeiska unionen som undertecknades den 13 december 2007 i Lissabon, Portugal.[1] Det trädde i kraft den 1 december 2009 efter att ha ratificerats av alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.
Europeiska unionens fördrag | |
Lissabonfördraget | |
Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen | |
Gällande fördrag | |
Undertecknat | 2007-12-13 |
Ikraftträdande | 2009-12-01 |
Celexnummer | 12007L |
Offentliggjort i | EUT C 306, 17.12.2007 |
Rättslig form | Ändringsfördrag |
Rättsligt bindande | Ja |
Direkt tillämpligt | Ja, under vissa omständigheter |
Tillämpas av | Europeiska unionen |
Utfärdat av | Europeiska unionens medlemsstater |
Undertecknat i | Lissabon, Portugal |
Depositarie | Italiens regering |
Lissabonfördraget innehöll väsentligen samma reformer som Europeiska konstitutionen.[2] Fördraget syftade till att förenkla, effektivisera och demokratisera Europeiska unionen. Den tidigare pelarstrukturen avvecklades och ersattes av en enhetlig överstatlig struktur, som även innefattade polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken förblev dock mellanstatlig, men stärktes genom inrättandet av Europeiska utrikestjänsten och den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Europaparlamentets inflytande ökade markant genom inrättandet av ett ordinarie lagstiftningsförfarande som likställde parlamentet med Europeiska unionens råd på de flesta lagstiftningsområdena. Fördraget gjorde även stadgan om de grundläggande rättigheterna rättsligt bindande och inrättade en separat ordförande för Europeiska rådet.
I motsats till konstitutionen ersatte dock inte Lissabonfördraget de tidigare fördragen, utan endast ändrade dem. Flera språkliga omformuleringar gjordes även och alla referenser till unionens symboler togs bort i syfte att tona ner unionens statsliknande karaktär, som ansågs ha varit ett bidragande skäl till att Europeiska konstitutionen avslogs.[3][4]
Fördraget mötte motstånd i flera medlemsstater under ratificeringsprocessen. I en första folkomröstning avslogs fördraget med en majoritet på 53 procent i Irland. Efter att Irland hade fått ett antal garantier om tolkningen av fördraget av Europeiska rådet godkändes fördraget i en andra folkomröstning med en majoritet på 67 procent.