Europeiska unionens fördrag
From Wikipedia, the free encyclopedia
Europeiska unionens fördrag är en samling internationella fördrag mellan Europeiska unionens medlemsstater som utgör större delen av unionens konstitutionella grund, den så kallade primärrätten. Fördragen reglerar unionens institutioner och deras funktionssätt, befogenheter och politiska uppdrag. Genom fördragen har en unik rättsordning i internationell rätt – unionsrätten – upprättats, som delvis tar över nationell rätt, med en domstol, EU-domstolen som bevakar dess upprätthållande. I enlighet med principen om tilldelade befogenheter kan unionen endast handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom fördragen, vilka dock medför att majoriteten av nationella beslut i EU-länderna härrör från EU. Nya fördrag kan endast antas efter godkännande och ratificering av varje medlemsstat i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.[1]
EU:s primärrätt innefattar fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Därtill finns bindande protokoll och icke bindande förklaringar, samt anslutningsfördrag för nationerna, som också är av bindande karaktär .
Grundfördragen har vid ett flertal tillfällen ändrats genom så kallade ändringsfördrag; det senaste ändringsfördraget var Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009. Därutöver finns det anslutningsfördrag som reglerar medlemskapsvillkoren för de medlemsstater som har anslutit sig sedan det europeiska samarbetet grundades på 1950-talet.
Grundfördragen ligger till grund för EU:s löpande lagstiftning, sekundärrätten, med direktiv, förordningar och beslut, som alla måste baseras på artiklar i grundfördragen.