Loading AI tools
kung av Norge 1905–1957 Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Håkon VII (norska Haakon VII), född som Christian Frederik Carl Georg Valdemar Axel den 3 augusti 1872 på slottet Charlottenlund i Gentofte, Själland, Danmark, död 21 september 1957 i Oslo, Norge, var kung av Norge från 1905 till 1957.
 |
Den här artikeln har källhänvisningar, men eftersom det saknas fotnoter är det svårt att avgöra vilken uppgift som är hämtad var. (2010-12) Hjälp gärna till med att redigera artikeln, eller diskutera saken på diskussionssidan. |
| Håkon VII | |
|---|---|
 | |
| Foto av Håkon VII | |
| Regeringstid | 18 november 1905–21 september 1957 (51 år och 307 dagar) |
| Kröning | 22 juni 1906 i Nidarosdomen |
| Företrädare | Oscar II |
| Efterträdare | Olav V |
| Valspråk | Alt for Norge |
| Gemål | Maud av Storbritannien |
| Barn | Olav V |
| Personnamn | Christian Frederik Carl Georg Valdemar Axel |
| Ätt | Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg |
| Far | Fredrik VIII av Danmark |
| Mor | Louise av Sverige |
| Född | 3 augusti 1872 Slottet Charlottenlund i Gentofte i Danmark |
| Namnteckning |  |
| Död | 21 september 1957 (85 år och 49 dagar) Kungliga slottet i Oslo |
| Begravd | 1 oktober 1957 Kungliga mausoleet på Akershus fästning i Oslo |
 | |
 | |
Prins Carl av Danmark, som han kallades innan han valdes till norsk kung, föddes som son till Fredrik VIII av Danmark och Lovisa av Sverige, och var yngre bror till Kristian X av Danmark. Han tillhörde huset Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg, en gren av huset Oldenburg. Han var genom Karl XV:s dotter Louise av Sverige (drottning av Danmark) syssling med kung Gustaf VI Adolf av Sverige.
Håkon VII blev vald till Norges förste kung efter unionsupplösningen med Sverige 1905. Som kung vann han stor respekt, inte minst för sina insatser under andra världskriget då han blev en symbol för kampen mot den tyska ockupationen.
Prins Carl av Danmark, som han kallades innan han blev kung, föddes den 3 augusti 1872 på sina föräldrars sommarresidens, Charlottenlunds slott, beläget vid stranden av Öresund 10 kilometer norr om Köpenhamn på ön Själland i Danmark.[1] Han var andre son till dåvarande danske tronföljaren, kronprins Fredrik av Danmark (den senare kung Fredrik VIII av Danmark) och prinsessan Lovisa av Sverige. Hans farfar var Kristian IX av Danmark, av huset Glücksburg och hans morfar var Karl XV av Sverige, av huset Bernadotte. Vid tiden för hans födelse var hans morfar kung i Norge, och eftersom huset Oldenburg regerat Danmark sedan 1448, hade hans förfäder även varit kungar av Norge under den tid då länderna var i union 1536–1814.
Prins Carl hade en äldre bror vid födseln, prins Kristian (senare Kristian X av Danmark), och fick senare sex yngre syskon. Vid sin födelse var han alltså nummer tre i den danska tronföljden efter sin far och storebror. Som yngre son utan omedelbar utsikt att ärva tronen utbildades prins Carl till sjöofficer.[2] Från 1893 till sin utnämning till norsk kung 1905 tjänstgjorde han i den danska marinen. Under denna period deltog han i flera sjöexpeditioner, bland annat 1904–1905 med kryssaren Heimdal till Medelhavet och Atlanten.[1]
Den 22 juli 1896 ingick Prins Carl äktenskap med sin kusin, prinsessan Maud av Storbritannien (1869–1938). Prinsessan Maud var yngsta dotter till brittiske tronföljaren prinsen av Wales (den senare kung Edvard VII av Storbritannien) och Carls faster Alexandra av Danmark. Bröllopet stod i kapellet på Buckingham Palace i London, och bland bröllopsgästerna fanns brudens farmor, 77-åriga drottning Viktoria av Storbritannien.
Efter bröllopet bosatte sig paret i Köpenhamn, där prins Carl fortsatte sin karriär som sjöofficer. Maud led av hemlängtan i Danmark och tillbringade mycket tid på besök i Storbritannien. De fick bostad i Bernstorffs Palæ i Bredgade i Köpenhamn, alldeles bredvid slottsanläggningen Amalienborg. I bröllopspresent gav brudens far, prinsen av Wales, dessutom sin dotter och svärson ett lantställe, Appleton House, beläget på Sandringham House ägor, där de kunde vistas vid sina besök i England.[3] Där föddes 2 juli 1903 parets enda barn prins Alexander (senare kung Olav av Norge), som skulle efterträda sin far som Norges kung. Olav föddes före unionsupplösningen och kallades prins Alexander tills han blev Norges kronprins 1905.
Efter att personalunionen mellan Norge och Sverige upplöstes 1905 tillsattes en kommitté av norska regeringen för att utse lämpliga kandidater för den norska tronen. Med tiden blev prins Carl av Danmark den ledande kandidaten; han hade dessutom en son och därmed var tronföljden avklarad. Prinsessan Maud borgade för goda relationer med Storbritannien.
Den demokratiskt sinnade prinsen, som också var medveten om att Norge vacklade i frågan om huruvida landet fortsatt skulle vara en monarki eller om republik skulle införas, ville inte acceptera utnämningen till kung förrän en folkomröstning visat att norrmännen ville behålla monarkin som statsskick.
Folkomröstningen hölls 12–13 november 1905 och där röstade 79 % för monarkin. Därefter, 18 november 1905, fick prinsen formellt en förfrågan av Stortinget om han önskade bli Norges kung. Han accepterade samma kväll och fick stöd av Kristian IX av Danmark, sin farfar. Prins Carl blev därmed kung Håkon och efterträdde sin mors farbror Oscar II av Sverige som kung, vilken hade avsagt sig sina anspråk på den norska tronen i oktober till följd av uppgörelsen efter unionsupplösningen.
Den nyvalde kungen ankom till Norge 25 november och bar sin son kronprins Olav på armen. Kröningen av kung Håkon och drottning Maud ägde rum i Nidarosdomen i Trondheim 22 juni 1906.
Som kung strävade Haakon efter att omdefiniera kungahusets roll i det egalitaristiska Norge och hitta en balans mellan det informella norska sättet och monarkins behov av formell representation. Även om Norges grundlag formellt sett innebar en ganska betydande makt för kungen, regerade kung Haakon strikt konstitutionellt och vann därmed det norska folkets förtroende.
Den nye kungen fick flera hedersbetygelser. När Roald Amundsen 1911 blev den första människan att nå Sydpolen uppkallade han hela platån runt Sydpolen till Haakon VII:s vidder. Även ett county i South Dakota bär hans namn, Haakon County.
Då Norge fick sin första arbetarpartiregering 1928 var det kung Håkon som personligen tog initiativ till detta med hänvisning till den parlamentariska situationen. 1927 lär han ha sagt: "Jag är ju också kommunisternas kung".
Nazitysklands flyg och flotta invaderade Norge tidigt på morgonen 9 april 1940. Tyska marina enheter planerade att kuppartat ta Oslo på morgonen, men hindrades efter att ha hamnat i strid med Oscarsborgs fästning. Efter att ha förlorat en tung kryssare fick de medförda arméförbanden landsättas längre bort från Oslo än planerat varmed deras erövring tog längre tid än planerat. Stortinget, kabinettet och den kungliga familjen gavs därför möjlighet att lämna huvudstaden och sammanträffa i Hamar, men på grund av tyskarnas snabba frammarsch fick de förflytta sig till Elverum. Parlamentet antog där den så kallade Elverumsfullmakten, som gav kabinettet fullmakt att skydda landet tills Stortinget kunde sammanträffa igen.
Dagen därefter begärde det tyska sändebudet Curt Bräuer ett möte med kung Håkon. Diplomaten krävde att norrmännen skulle lägga ner sina vapen och framförde Adolf Hitlers begäran att tillsätta nazisympatisören Vidkun Quisling som statsminister. Bräuer uppmanade kung Håkon att följa danska regeringens exempel och ge upp och varnade för att Norge skulle lida svåra följder om han inte hörsammade uppmaningen.
Under ett känsloladdat möte med kabinettet i Nybergsund berättade kung Håkon vad det tyske sändebudet sagt. Kung Håkon sade då:
Håkon fortsatte och sade att han visste att norska folket och Stortinget saknade förtroende för Quisling och att om kabinettet var av annan uppfattning skulle han abdikera för att inte stå i vägen för regeringens beslut.
Regeringen ställde sig enhälligt bakom kungen och deklarerade per telefon sin vägran att acceptera tyskarnas krav. I en radiosändning den kvällen framfördes kungens och regeringens ståndpunkt att emotstå tyskarnas ultimatum till det norska folket. Regeringen lät förstå att de skulle kämpa mot tyskarna så länge som möjligt och uttryckte sin förvissning om att folket skulle bistå beslutet.
Morgonen därpå, 11 april 1940, gjorde Tysklands flygvapen en bombräd mot Nybergsund, vilken förstörde den lilla staden där norska regeringen uppehöll sig, för att eliminera ohörsamheten hos kungen och regeringen. Kungen och ministrarna tog sin tillflykt i den snötäckta skogen och begav sig den vägen norrut mot Åndalsnes vid nordvästra kusten. När de brittiska styrkorna förlorade land till följd av de tyska bombanfallen togs kungen och hans män ombord på det brittiska HMS Glasgow och begav sig sjöledes till Tromsø som fick fungera som provisorisk huvudstad från 1 maj. Kung Håkon och kronprins Olav tog upp kampen från en stuga i skogen i Målselvdalen, där de skulle bo tills de evakuerades till Storbritannien.
De allierade hade en tämligen god kontroll över norra Norge till slutet av maj, men efter slaget om Frankrike blev det uppenbart att de brittiska, franska och polska styrkorna behövdes bättre på annat håll och de drogs tillbaka. Norska regeringen tvangs då till en förnedrande evakuering 7 juni och kom med HMS Devonshire till London, där kung Håkon bildade en exilregering. Från London blev kung Håkon en viktig symbol för det norska motståndet.
Under tiden utsåg Hitler Josef Terboven till Reichskommissar över Norge. På Hitlers order försökte Terboven få Stortinget att avsätta kungahuset; parlamentet vägrade och hänvisade till konstitutionen. Som en följd av detta ställdes ett ultimatum av Tyskland att alla norrmän i vapenför ålder skulle föras till koncentrationsläger. Med detta överhängande hot skrev Stortinget 27 juni till kungen i London och bad honom abdikera. Kungen skrev ett artigt svar att Stortingets handlade varit påtvingat och därför avböjde han. Efter att ytterligare ett sådant tyskt krav misslyckats i september lät Terboven meddela att den kungliga familjen hade "förverkat sin rätt att återvända" och upplöste de demokratiska politiska partierna.
.svg)
Kungafamiljen återvände till Norge och Oslo i juni 1945 och hälsades av enorma folkmassor. I juli 1955 föll kung Håkon och bröt lårbenshalsen och fick därefter sitta i rullstol. Detta lär ha påverkat den förr så aktive kungen djupt och i allt högre omfattning började kronprins Olav överta de kungliga plikterna. Vid kungens död 1957 efterträddes han av sin son Olav V av Norge.
Kung Håkon betraktas som en av de största norrmännen under modern tid. 1947 erhöll han den högsta civila utmärkelsen i Norge, Borgerdådsmedaljen i guld. 1955 blev han tilldelad Holmenkollenmedaljen.
Han ligger begraven i den vita sarkofagen i Det kongelige mausoleum i Akershus festning samman med sin hustru Maud.
Kung Håkon är huvudperson i långfilmen Kungens val från 2016, som skildrar händelserna kring den tyska ockupationen av Norge 1940. Kungen spelas av skådespelaren Jesper Christensen.
Sankt Olavs Orden (1905) 
Krigskorset
Elefantorden (1890) 
Dannebrogorden(1890/1912)
Leopoldsorden (1906)
Finlands vita ros (1926)
Hederslegionen
Grekiska Frälsarens orden (1947)
Isländska falkorden (1955)
Annunziataorden (1909)
Krysantemumorden
Nederländska Lejonorden
Preussiska Svarta örns orden 
Preussiska Röda örns orden
_ribbon.svg){kind=small}
Sankt Andreas orden 
Alexander Nevskijorden
_ribbon.svg){kind=small}
Chakriorden
Gyllene skinnets orden (1910)
Strumpebandsorden (1906)
.svg){kind=small}
Bathorden (1896) 
Victoriaorden (1901) 
Victoriakedjan (1902)
Serafimerorden (1893)[4]Amiral i Danmarks flotta (1905)[5]
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
