Erik Strömdahl
svensk dokumentärfilmare Från Wikipedia, den fria encyklopedin
svensk dokumentärfilmare Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Erik Hjalmar Strömdahl, född 18 februari 1945 i Sankt Johannes församling i Stockholm[1], är en svensk dokumentärfilmare.
| Erik Strömdahl | |
| Född | 18 februari 1945 Sankt Johannes församling, Stockholm |
|---|---|
| Nationalitet | Svensk |
| Yrke/uppdrag | Arkitekt, fotograf och filmare |
| Partner | Eva Eriksson (tidigare sambo) Eva Ljungdahl (nuvarande sambo) |
| Föräldrar | Ingvar Strömdahl Stina von Otter |
Erik Strömdahl växte upp i centrala Stockholm. Han är son till riksbrandinspektören Ingvar Strömdahl och Stina von Otter[2] samt sondotters son till statsminister Fredrik von Otter. Han har examen som inredningsarkitekt,[3] men är också utbildad vid Konstfack och genom kortkurser på Dramatiska Institutet. Han är verksam som regissör, manusförfattare, fotograf och filmproducent mestadels inriktad på dokumentärfilm.[4][3]
Med sin debutfilm Hus i helvete (1973) ville han tillsammans med Roland Lindmark visa att miljonprogrammet var omänskligt och bara handlade om att förvara människor. Första spelfilmen var barnfilmen Älgräddarna (1977). Sedan har han huvudsakligen arbetat dokumentärfilm. Långfilmsdebuten kom med Samlaren (1989).[5] Han gav ut självbiografin Brända stickor 2015.[3][6]
Erik Strömdahl var från 1970-talet under många år sambo med illustratören Eva Eriksson, född 1949; de fick en son Olle 1973 som blev webdesigner, dottern Lisa Moroni 1983, som blev illustratör/författare och en son Peter 1985 som blev fotograf.[7][1] Numera är han sambo med konstnären Eva Ljungdahl, född 1946. Han är sedan 2014 bosatt i Glombo utanför Delsbo i Hälsingland, som de inköpte till fritidsbostad år 2000.[5]
