Vladimir Horowitz
rysk kompositör och pianist Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Vladimir Horowitz (ryska: Владимир Самойлович Горовиц), född 1 oktober 1903 i Kiev i Kejsardömet Ryssland (nuvarande Ukraina), död 5 november 1989 i New York i New York, var en rysk-amerikansk pianist. Under karriären drog sig Horowitz tillbaka från offentliga spelningar fyra gånger.[1] Horowitz vann 25 Grammy Awards och 5 Grammy Hall of Fame Awards. Han tilldelades presidentens frihetsmedalj.
| Vladimir Horowitz | |
 Vladimir Horowitz på en spelning i Nederländerna 1986. | |
| Födelsedatum | 1 oktober 1903 |
|---|---|
| Födelseort | Kiev, Kejsardömet Ryssland (nuvarande Ukraina) |
| Dödsdatum | 5 november 1989 (86 år) |
| Dödsort | New York, New York, USA |
| Maka | Wanda Toscanini (g. 1933–1989, hans död) |
| Barn | Sonia (1934–1975) |
| Föräldrar | Samuel och Sophie Gorovitz |
| Instrument | Piano |
| Skivbolag | RCA Records (1928–1962) CBS (1962–1975) RCA Records (1975–1980-talet) Deutsche Grammophon (1980-talet) Sony Clasical (1989) |
| Namnteckning | |
 | |
Grammy Award för Best Classical Album
Grammy Award för Best Classical Performance - Instrumental Soloist or Soloists (with or without orchestra)
Grammy Award för Best Instrumental Soloist(s) Performance (with orchestra)
Grammy Award för Best Instrumental Soloist Performance (without orchestra)
| |
Biografi
Sammanfatta
Perspektiv
Uppväxt och tidig karriär (1903–1925)
Vladimir Horowitz föddes 1 oktober 1903 i Kiev i Kejsardömet Ryssland (nuvarande Ukraina). Åren 1912–1920 studerade han musik på Kievs konservatorium.[2] Inledningsvis låg hans intresse kring komposition.[2] Bland hans lärare märks Feliks Blumenfeld.[3] I efterdyningarna av ryska revolutionen 1917 blev familjen av med de flesta av sina ägodelar.[1] För att försörja familjen började Horowitz att spela offentligt.[1] 1923 spelade han 70 konserter, varav 23 i Petrograd.[3] När Horowitz som 21-åring lämnade Sovjetunionen, under förespegling att studera i Berlin i sex månader, var han redan en känd pianist.[4]
Den största pianisten (1925–1938)
Horowitz spelade i Berlin 1925–1926.[2] Efter detta följde en Europaturné där han spelade i Tyskland, Frankrike, Italien och Schweiz.[2] Turnén varade i två år.[1] Impressarion Arthur Judson förde Horowitz till USA.[1] Han gjorde sin debut där 1928 med New York Philharmonic Orchestra.[5] Han träffade Wanda Toscanini, dotter till dirigenten Arturo Toscanini, 1932 och paret gifte sig året därpå. Som bröllopsgåva gav företaget Steinway & Sons paret en piano.[6] Samma år som Horowitz gifte sig beskrevs han efter en konsert i London som "den största pianisten död eller levande".[7][en 1]
Efter att uppträtt nästan 100 gånger 1935 var Horowitz utmattad.[1] Han led av en långsam återhämtning efter en blindtarmsoperation.[1] Horowitz drog sig tillbaka från spelandet och tillbringande de närmaste två åren ensam i Frankrike och Schweiz.[1] Under tiden gick rykten om att han skulle vara svårt sjuk och att hans karriär var slut.[3]
Återkomst till USA (1938–1953)
Vladimir Horowitz återupptog spelandet 1938 med ett framträdande i Zürich.[3] Året därpå spelade han i Paris.[3] Horowitz återvände till USA 1940 och spelade då på Carnegie Hall.[1] Under andra världskriget uppträdde Horowitz flitigt tillsammans med Arturo Toscanini för främja köpen av krigsobligationer.[1] En konsert på Carnegie Hall 25 april 1943 tillsammans med Toscanini och NBC Symphony Orchestra ledde till att krigsobligationer på drygt 10,1 miljoner dollar såldes.[8] Året därpå blev Horowitz amerikansk medborgare.[1]
Efter krigsslutet fortsatte han att spela konserter i USA och utomlands.[1] Han firade 25-årsjublieet av sin amerikanska debut genom att spela en konsert på Carnegie Hall 25 februari 1953.[2] Efter detta drog sig han tillbaka från spelandet och gick in i en period av nästan fullständig isolering.[2] Horowitz var sjuk och enligt läkare överarbetad.[9]
"Det var underbart" (1953–1969)
Efter en period isolering började Horowitz att ge ut skivor igen.[2] Vissa av dessa har sagts vara bland hans bästa.[1] Horowitz gav undervisning till fem elever under denna period.[3] Han var ingen flitig lärare och det har sagts att han inte vara särskilt duglig på att undervisa.[1] Musikproducent Thomas Frost och Horowitz möttes 1962.[10] Horowitz och Frost samarbetade under 1960-talet fram till 1973, då Horowitz bytte skivbolag.[10] Samarbetet återupptogs över ett decennium senare.[10]
Funderingar kring att börja uppträda offentligt igen ledde till att Horowitz spelade ett antal provkonserter inför vänner på Carnegie Hall 1964.[1] Det var även där han 9 maj 1965 började spela offentligt igen.[2] Senare kommenterade han sin frånvaro från scenen och menade "jag tänkte att ta ett sabbatsår. Det var underbart och jag älskade det."[9][en 2] Under tiden träffade Horowitz vänner, spelade kortspel, diskuterade filosofi och läste böcker, bland annat.[9]
De följande åren spelade han ett antal konserter.[1] Inspelningar från konserter i januari och februari 1968 sändes i television senare under året.[2] Under en spelning i Boston 1969 insjuknade Horowitz i en allvarlig förkylning och drog sig tillbaka från offentliga framträdanden ännu en gång.[9]
USA och världen (1969–1985)
Efter att behandlats med chockterapi 1973 inledde Horowitz en USA-turné 1974.[1][2] Senare under året blev han den första att spela piano på nya Metropolitan Opera House.[1] Risë Stevens, som var en mångårig vän till Horowitz, bjöd in honom att arbeta på Mannes College of Music 1975 där hon var president.[11] Året därpå tackade Horowitz ja till inbjudan och motiverade detta med att det skulle snart ha gått 50 år sedan hans debutspelning i USA och att han ville bidra till landet.[11] Hans tid på skolan var kort och han lämnade när Stevens sa upp sig som president.[1]
Vladimir Horowitz spelade två konserter på Royal Festival Hall i London 1982.[2] Konserterna blev hans första spelningar utanför USA på 30 år.[12] I Juni 1983 spelade han två konserter på NHK Hall i Japan.[12] Beslutet att spela i Japan hade fattats bara fem veckor tidigare och krävde ombokningar på hallen.[12] De japanska konserterna blev en publiksuccé och det kommenterades att publiken jublade entusiastiskt och på ojapanskt vis.[13] Konserterna sågades dock av kritikerna; en skrev att han "kunde finna endast en fragment av den legendariske Horowitz."[13] Efter detta drog sig Horowitz tillbaka för fjärde gången under sin karriär.[2] Han kom senare att skylla den dåliga prestationen på att ätit för mycket mat och för många sömnpiller samt att ha druckit för mycket.[13]
De sista åren (1985–1989)
Horowitz spelade konserter i London och Milano 1985.[14] Samma år släpptes dokumentärfilmen Vladimir Horowitz: The Last Romantic av Albert och David Maysles.[15] Under året bytte Horowitz även bolag till Deutsche Grammophon.[10] Thomas Frost, som tidigare producerat verk av Horowitz anlitades som konsult och arbetade med fem album.[10] Samarbetet mellan Horowitz och Frost gav 18 Grammy Awards under Horowitz levnadstid.[10] I april 1986 gjorde han ett uppmärksammat besök i Sovjetunionen. Han hade sex år tidigare förklarat att han aldrig skulle återvända dit.[16] Han spelade en konsert på Moskvakonservatoriet inför en publik på 1800 åskådare.[16] Konserten spelades in för television av amerikanska CBS.[16] Det var också en konsert i Leningrad.[2] När Horowitz senare under året mottog presidentens frihetsmedalj tackade Ronald Reagan Horowitz för att han agerat som "välviljans sändebud å USAs vägnar gentemot Sovjetunionens folk" och att ha varit "vår hjärtats ambassadör".[17][en 3]
Inspelning av ett nytt album inleddes i oktober 1987.[2] Inspelningen skedde, likaså det tidigare albumet Horowitz at Home, i hans hem.[10] Horowitz avled i en hjärtinfarkt i sitt hem i New York 5 november 1989.[18] Horowitz ligger begravd på Cimitero Monumentale i Milano tillsammans med sin hustru Wanda[19] och dotter Sonia i familjen Toscaninis grav.[18] Svärfadern, Arturo Toscanini, ligger också begravd i mausoleet.[18] Albumet, The Last Recording, släpptes postumt.[10]
Privatliv
Vladimir Horowitz gifte sig med Wanda Toscanini (1907–1998) i Milano 21 december 1933.[20] De hade träffat varandra när Toscanini var 25 år.[20] Hon kommenterade senare att hon uppskattade hans utseende och spelande.[20] Paret separerade 1949, men hon började att följa med på mannens turnéer 1951.[20] De förlikade sig 1953 efter att han hade insjuknat.[20] Paret fick en dotter tillsammans, Sonia, som avled i januari 1975 40 år gammal.[2]
Utmärkelser
Sammanfatta
Perspektiv
Horowitz har nominerats till Grammy Award 45 gånger och vunnit vid 25 tillfällen.[21] Horowitz belönades även med President's Merit Award 1988 och Lifetime Achievement Award 1990.[21] Hans konserter har också belönats med fem Grammy Hall of Fame Awards, varav en tillsammans med svärfadern Arturo Toscanini som dirigent.[22]
Grammy Award
- Grammy Award för Best Classical Album
- 1962 – Columbia Records Presents Vladimir Horowitz[21]
- 1965 – Horowitz At Carnegie Hall - An Historic Return[21]
- 1971 – Horowitz Plays Rachmaninoff (Etudes-Tableaux Piano Music; Sonatas)[21]
- 1977 – Concert Of The Century[21]
- 1986 – Horowitz - The Studio Recordings, New York 1985[21]
- 1987 – Horowitz In Moscow[21]
- Grammy Award för Best Classical Performance - Instrumental Soloist or Soloists (with or without orchestra)
- 1967 – Horowitz In Concert (Haydn, Schumann, Scriabin, Debussy, Mozart, Chopin)[21]
- 1968 – Horowitz On Television (Chopin, Scriabin, Scarlatti, Horowitz)[21]
- 1986 – Horowitz - The Studio Recordings, New York 1985[21]
- Grammy Award för Best Instrumental Soloist(s) Performance (with orchestra)
- 1978 – Rachmaninoff: Con. No. 3 In D Minor For Piano (Horowitz Golden Jubilee)[21]
- 1988 – Mozart: Piano Concerto No. 23[21]
- Grammy Award för Best Instrumental Soloist Performance (without orchestra)
- 1962 – Columbia Records Presents Vladimir Horowitz[21]
- 1963 – The Sound Of Horowitz[21]
- 1964 – Vladimir Horowitz Plays Beethoven, Debussy, Chopin[21]
- 1965 – Horowitz At Carnegie Hall - An Historic Return[21]
- 1971 – Horowitz Plays Rachmaninoff (Etudes-Tableaux Piano Music; Sonatas)[21]
- 1972 – Horowitz Plays Chopin[21]
- 1973 – Scriabin: Horowitz Plays Scriabin[21]
- 1976 – Horowitz Concerts 1975/76[21]
- 1978 – The Horowitz Concerts 1977/78[21]
- 1979 – The Horowitz Concerts 1978/79[21]
- 1981 – The Horowitz Concerts 1979/80[21]
- 1987 – Horowitz In Moscow[21]
- 1990 – The Last Recording[21]
- 1992 – Horowitz - Discovered Treasures (Chopin, Liszt, Scarlatti, Scriabin, Clementi)[21]
Grammy Hall of Fame Award
- 1998 – Tchaikovsky: Piano Concerto No. 1 (Live Performance) (1943, tillsammans med Arturo Toscanini)[22]
- 1999 – Mussorgsky: Pictures at an Exhibition (1951)[22]
- 2002 – Horowitz at Carnegie Hall – An Historic Return (1965)[22]
- 2004 – Golden Jubilee Concert: Rachmaninoff Concerto No. 3 (1978)[22]
- 2008 – Liszt: Sonata in B Minor (1932)[22]
Övrigt
Referenser
Externa länkar
Wikiwand - on
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.