Persika

Persika (Prunus persica, "persiskt plommon") är ett träd inom plommonsläktet, familjen rosväxter. Frukten är en stenfrukt. Dess ursprung är okänt men kan vara Kina. Framodlade varianter av persika är exempelvis nektarin och paraguayo.

Persika
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Växter Plantae
Division	Fröväxter Spermatophyta
Underdivision	Gömfröväxter Angiospermae
Klass	Trikolpater Eudicotyledonae
Ordning	Rosordningen Rosales
Familj	Rosväxter Rosaceae
Släkte	Plommonsläktet Prunus
Art	Persika P. persica
Vetenskapligt namn
§ Prunus persica
Auktor	L.

Biologi

Persikoblomman är rosa

Persikoträdet kan bli upp till sex meter högt, men håller sig vanligtvis omkring två meter eller under. Det blommar från februari till april med rosa blommor på bar kvist, strax före lövsprickningen. Bladen är rännformade. Frukten är rund och blir upp till åtta centimeter i diameter, sammetsluden, söt, saftig och välsmakande.

Odling

I likhet med mandel, aprikos och vindruva är persika en gammal och populär kulturväxt kring Medelhavet och på Atlantöarna. Den går att odla i södra Sverige och Danmark, att placera den på en spaljé i söderläge är då att rekommendera. För att man ska vara på den säkra sidan bör den täckas med något isolerande material över vintern, exempelvis granris eller säckväv.

Delad persika

Historia som kulturväxt

Persikan har funnits i människans närhet under så lång tid att dess ursprung är oklart, men möjligen finns dess rötter i Kina där den odlats i mer än 4000 år. Därefter spreds den västerut, till Främre Orienten, och den började odlas i Persien kring 200 f.Kr. Namnet kommer av att européerna tidigt trodde att persikan hade sitt ursprung just i Persien (tidig romersk beteckning var malum persicum = "persiskt äpple"; dagens artnamn Prunus persica är latin för "Persiskt plommon"), och förmodligen var det där grekerna lärde känna växten. Inte förrän i början av 1500-talet hade ryktet om persikans utsökta smak nått Sverige.^[1]

Olja

Ur persikans amygdalinhaltiga kärna kan man pressa bittermandelolja. Alla stenfrukter innehåller olika mängder av amygdalin som kan sönderdelas till bensaldehyd och vätecyanid; bensaldehyden används som bittermandelessens.