Loading AI tools
amerikansk sångare och kompositör Från Wikipedia, den fria encyklopedin
John R. "Johnny" Cash[6], född J.R. Cash den 26 februari 1932 i Kingsland, Arkansas, död 12 september 2003[7] i Nashville, Tennessee (till följd av diabetesrelaterade komplikationer[8]), var en amerikansk sångare, låtskrivare, musiker, skådespelare och författare. Han är ett av de mest inflytelserika namnen inom countrygenren genom alla tider,[9] och var även verksam som skådespelare. Hans album har sålts i mer än 50 miljoner exemplar.[10]
Johnny Cash var otroligt produktiv och lyckades bland annat med konststycket att ge ut nyproducerade skivor under loppet av fem decennier. Hans största hits är låtar som "I Walk the Line",[11] "A Boy Named Sue", "Ring of Fire", "Sunday Morning Coming Down" och "Folsom Prison Blues". Han blev känd för sin djupa, distinkta röst, det speciella boom-chicka-boom-soundet hos sin bakgrundsgrupp Tennessee Three, sin mörka klädstil och framtoning, vilket gjorde honom känd som The man in black (mannen i svart). Han hälsade alltid publiken vid sina framträdanden med ett enkelt "Hello, I'm Johnny Cash".[12][13]
Cash var en man som i mycket tog de utsattas parti, han propagerade för en humanare fängelsevård och han uppträdde vid flera tillfällen på fängelser. En av hans mest sålda skivor är den liveinspelning han gjorde på fängelset i Folsom, Johnny Cash at Folsom Prison, den 13 januari 1968. Den 3 oktober 1972 uppträdde han på Österåkeranstalten norr om Stockholm och framträdandet gavs ut på albumet På Österåker (1973).[14]
Vid Sverigebesöket 1972 bjöd pingstpastorn Lewi Pethrus också in Johnny Cash att sjunga i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Beslutet var djärvt och kontroversiellt, eftersom frikyrkan – och i synnerhet pingströrelsen – tidigare betraktat så kallad profan musik som synd. Cash hade dock i karriären sjungit in åtskilliga psalmer och ofta bekänt sin kristna tro.[15] Han återkom till Sverige vid fler tillfällen, bland annat för en turné 1983.[16]
Cash bildade 1985 tillsammans med Waylon Jennings, Willie Nelson och Kris Kristofferson supergruppen The Highwaymen.[17]
"The Man in Black" föddes som J.R. Cash i Kingsland, Arkansas som Rays och Carrie Cashs näst äldste son och växte upp i Dyess i samma delstat. Vid fem års ålder hade han redan börjat arbeta på bomullsfälten tillsammans med sin familj. Under arbetet sjöng man ofta allsång. Familjens gård översvämmades vid minst ett tillfälle, en händelse som senare skulle inspirera honom till att skriva sången "Five Feet High And Rising".[18] Hans äldre bror, Jack, omkom 1944 i en olycka på ett sågverk. Familjens svåra situation under depressionen påverkade hans personlighet och värderingar och återspeglas i hans musik. Johnnys uppväxt präglades starkt av gospelmusiken och den musik som spelades i radion. Hans mor och en barndomsvän lärde honom spela gitarr, och han började skriva egna sånger redan som ung pojke. I High School sjöng han på den lokala radiostationen.
Föräldrarna kunde inte enas om ett namn, utan bara om initialerna J.R. Att ge barn namn av den typen var vid den tiden ganska vanligt i USA. Då han 1952 tog värvning som signalist i flygvapnet, accepterade inte militären namnet, så han valde att kalla sig John R. Cash. Han var bl.a. placerad i Tyskland och tog avsked med sergeants grad 1954. När karriären började ta fart, antog han artistnamnet Johnny Cash.
1955 skrev han kontrakt med Sam Phillips skivbolag Sun Records[19] och hamnade i vad som senare kom att kallas The Million Dollar Quartet. De övriga tre var Elvis Presley, Jerry Lee Lewis och Carl Perkins.[20] Till en början hade Cash bandet "The Tennessee Two", med Luther Perkins och Marshall Grant, vilket 1960 utökades med trummisen W.S. Holland, varpå de kallade sig Tennessee Three, som förblev Cash bakgrundsband ända till slutet av 1990-talet.
Vid 1960-talets mitt hade Cash en lång rad toppsäljande hits, och blev en av USA:s populäraste artister. Hans karriär stagnerade dock, och hans problem med alkohol och andra droger hade en negativ påverkan både på hans framträdanden och på hans äktenskap med den första hustrun Vivian Liberto.[21] Under en show i Nashville 1965 blev han så våldsam att han i fortsättningen förbjöds att spela på Grand Ole Opry.[20] Även om Cash odlade en image om att vara "outlaw", dömdes han aldrig till fängelse. Han arresterades sju gånger för mindre förbrytelser, vilket i vart och ett av de sju fallen ledde till att han hamnade bakom lås och bom över natten. Hans mest berömda kontrovers med lagen var när han under en turné arresterades av narkotikapolis i El Paso, Texas. Även om polisen misstänkte att han smugglade heroin från Mexiko, var det i verkligheten amfetamin (som på den tiden var ett receptbelagt läkemedel i USA). Därför fick han en villkorlig dom. Följande år arresterades han i Starkville, Mississippi för olaga intrång efter att ha plockat blommor på privat område en sen natt. Händelsen inspirerade honom till att skriva sången Starkville City Jail. Vid ett tillfälle hade Cash en pistol med sig, och passade på att utmana Sammy Davis, Jr. i en duell på ett hotell i Australien. Det hela slutade med att han sköt vilt omkring sig i korridorerna. Han väckte vid flera tillfällen sina musiker genom att hugga sig in genom deras rumsdörrar med yxa, ett tilltag som uppskattades av honom själv men dock inte av de musiker som utsattes för hans små skämt, som var en följd av hans missbruk.[22][23]
I den omfattande biografin "Winners Got Scars Too : The Life of Johnny Cash" beskriver C. S. Wren tämligen hänsynslöst missbruket. Men där berättas också hur Cash dels av egen vilja, dels av ett mycket aktivt stöd från tuffa hustrun June Carter Cash (som letade upp och kasserade hans droger var han än hade gömt dem i turnébuss och på hotellrum) lyckades bli fri från missbruket. Förvåningen var stor i country-huvudstaden Nashville, då Cash inte var slut utan återkom fullständigt fräsch, stabil och produktiv.[24]
Texterna i Johnny Cashs låtar speglar ofta hans skakiga privatliv och hans religiösa sökande, och speciellt inspelningarna från hans sista tio år är starka berättelser om moraliska prövningar, sorg och botgöring. Under de sista åren av hans liv var han fortfarande produktiv och spelade in album, där bland andra artister som Tom Petty, Nick Cave och Joe Strummer medverkade som gästartister.
1993 inledde Cash ett samarbete med producenten Rick Rubin, känd för rockproduktioner för ungdom. De gjorde ett antal album ihop och deras oväntade blandning av Cash countrymusik och den ungdomliga rocken gjorde att han plötsligt hade en entusiastisk ung publik. Andra veteraner försökte, mer eller mindre lyckat, med samma knep. Men vad som kring år 2000 kallades att "göra en Johnny Cash" var alltså att en något åldrad började sikta på ungdomarna.[25]
Johnny Cash avled 2003 på sjukhus av komplikationer kopplade till diabetes. Han vilar i Hendersonville Memory Gardens i Hendersonville, Tennessee.
Johnny Cash är far till Rosanne Cash,[26] Cindy Cash, Kathleen Cash, Tara Cash. Han var först gift med Vivian Liberto åren 1954–1966 och hon är mor till hans döttrar. Han var sedan 1 mars 1968 gift med June Carter Cash, och blev då styvfar till Carlene Carter och Rosie Nix Adams; 1970 fick de sonen John Carter Cash tillsammans.[27]
Den tidigare delen av Johnny Cashs liv skildras i den Oscarbelönade filmen Walk the Line (2005), med Joaquin Phoenix i rollen som Cash.
Efter Cashs död har andra artister skrivit låtar som handlat helt eller delvis om Cash, även i Sverige. 2008 hade Pernilla Andersson en av höstens stora radio-hits med sin "Johnny Cash och Nina P"[28] - och rakt in på andra plats på Svenska Närradiolistan (The Swedish Independent Chart).
First Aid Kit spelade 2012 in låten Emmylou, som handlar om Emmylou Harris, Gram Parsons, June Carter Cash och Johnny Cash. [29]
|
|
|
|
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
