BIA-karta över reservat i USA.De flesta reservaten finns i västra USA. Här Lagunareservatet i New Mexico i mars 1943.
Det finns cirka 300 indianreservat i USA, vilket innebär att inte samtliga över 500 urfolkstammar har egna reservat: vissa stammar har fler än ett reservat medan andra inte har något. Dessutom är vissa reservat, på grund av försäljning och fördelning av landområdena, väldigt fragmenterade, och varje landområde utgör en separat enklav. Detta kan medföra stora administrativa svårigheter. Reservaten är ojämnt spridda över USA; i vissa stater finns det inte några reservat. Av alla dessa reservat har endast tolv en yta ungefär motsvarande Gotlands, och endast nio närmar sig Stockholms läns yta. Navajofolket förfogar över den största markytan, 67 339 kvadratkilometer, eller mer än tio gånger så stort som Stockholms län. Jurisdiktion över indianreservaten utövas av stamrådet.[1] Indianreservaten har ofta egna former av regering, varav endast vissa efterliknar styrelseformen utanför reservatet. För närvarande bor en knapp majoritet av urfolk på andra ställen än i reservaten, ofta i stora städer i västra USA så som Phoenix, Arizona och Los Angeles.
USA:s policy att skapa reservat för Amerikas ursprungsbefolkning etablerades av Ulysses S. Grants administration under det sena 1860-talet som lösning av problemet med växande konflikter mellan nybyggare och urfolkstammarna i västra USA. Förhållandet mellan nybyggarna och ursprungsbefolkningen hade blivit sämre då nybyggarna slog sig ned på urfolkstammarnas jaktmarker och tog över naturresurser som dessa tidigare hade använt.
Grant följde en påstådd "fredspolitik" som en möjlig lösning av konflikten. Den innehöll bland annat en förflyttning av olika stammar från deras ursprungshem till landområden som etablerades specifikt för att bosättas av dem. Den innebar även ett byte av regeringsrepresentanter mot religiösa män nominerade av kyrkorna, för att ha uppsikt över urfolkbyråerna på reservaten och för att kunna lära ut kristendom till stammarna. Kväkarna var speciellt aktiva inom den här politiken. Det slutliga målet var att förbereda stammarna inför ett medborgarskap i USA.
Eftersom stammarna inte längre hade tillåtelse att jaga på det sätt som de tidigare hade gjort, skulle de läras rudimentärt jordbruk för att kunna livnära sig av sitt nya land. I många fall var dock inte landområdena lämpliga för, och i vissa fall var de direkt olämpliga för, jordbruk, vilket innebar att många stammar som godtog policyn hamnade på gränsen till svält.
Överenskommelserna inkluderade ibland att den federala regeringen årligen gav en stam en viss mängd gods. Genomförandet av politiken var dock ojämn, och i många fall levererades inte detta.
Tvister
Politiken var kontroversiell redan från början. Reservaten etablerades oftast genom beordring från staten, och i många fall minskades landområdens storlek efter att vita nybyggare hade protesterat mot den. En rapport från USA:s kongress1868 påpekade vida spridd korruption bland de federala urfolkbyråerna, och allmänt dåliga villkor för de förflyttade stammarna.
Många stammar ignorerade förflyttningsordern först, och tvingades till sina nya förminskade områden. I många fall krävdes stöd från USA:s armé för att begränsa olika stammars förflyttningar. Förföljelsen av stammarna för att tvinga dem tillbaka till reservaten ledde till ett antal "Indian Wars". Det mest kända är konflikten med Siouxstammen på de norra stora slättlanden, mellan 1876 och 1881, som inkluderade Slaget vid Little Bighorn. Ett annat krig var det mellan USA:s armé och Nez Perce.
Vid det sena 1870-talet ansågs Grants politik som ett misslyckande, framför allt eftersom den hade lett till några av de blodigaste krigen mellan USA:s urinvånare och USA. 1877 började president Rutherford B. Hayes fasa ut politiken, och 1882 hade alla religiösa organisationer avstått sin myndighet till den federala urfolkbyrån.
1887 slog USA:s kongress in på en markant annorlunda reservatpolitik, då den antog Dawes Act, eller "General Allotment (Severalty)) Act" (ungefär: allmänna fördelningspolitik). Akten avbröt den allmänna politiken av att bevilja landområden till stammar som en helhet genom att bevilja små landområden till enskilda stammedlemmar. I vissa fall, till exempel Umatillas indianreservat, minskades reservatets storlek efter att de individuella områdena delats ut genom att överskottet tilldelades vita nybyggare. Individuella tilldelningen pågick ända fram till 1934, då den avslutades genom antagandet av Wheeler-Howard Act.
1979 påbörjade Seminolestammen i Florida bingospelande på sitt reservat. Staten försökte förmå dem av avsluta verksamheten men blev hindrade i rätten. På 1980-talet fastslogs sedan i en rättegång att reservaten får ha olika former av dobbel. 1988 antog USA:s kongressIndian Gaming Regulatory Act (ungefär Akten om reglering av indianers dobbelverksamhet) vilken erkänner urfolkstammarnas rätt att ha spel och dobbelinrättningar på sina reservat, under förutsättning att den stat som reservatet ligger i har någon form av laglig dobbel.
Urfolkpolis
Polisverksamheten på indianreservaten är ett komplicerat nätverk av överlappande befogenheter. Brottets svårighetsgrad, förövarens ras och var brottet har begåtts bestämmer vilken polismyndighet eller vilka polismyndigheter, på federal, delstatlig, lokal, eller urfolk-nivå, som har befogenhet att ingripa.[2] Huvudregeln är att brott begångna av icke-urfolk mot urfolk på ett reservat faller under federal jurisdiktion, grova brott av en urfolk-individ mot en annan urfolk-individ på ett reservat är också ett federalt brott, medan mindre grova brott av en urfolk-individ mot en annan urfolk-individ på ett reservat faller under urfolk-jurisdiktion och brott begångna av icke-urfolk mot icke-urfolkpå ett reservat faller under delstatlig jurisdiktion.[3]
urfolknationernas egen polis kan bara ingripa mot urfolk och utreda brott som urfolk har begått mot urfolk-lagstiftning.[4] Dessa befogenheter omfattar sådana urfolk som tillhör den stam eller nation som bor på reservatet. Urfolk från andra nationer som vistas på reservatet är sedan 1990 åter underkastade denna jurisdiktion.[2]Det fanns ca 3 000 poliser i 178 indianska polismyndigheter år 2008.[5]
Indianbyrån (BIA) handhar den grundläggande polisverksamheten på reservaten och har tillsammans med FBI huvudansvaret för att utreda federala brott begångna på dessa.[6] Ordningspolisen lyder under indianagenten på varje reservat, medan brottsutredningr genomförs av kriminalpoliser tillhöriga BIA:s Office of Law Enforcement Services.[7]
FBI utreder, genom sin Indian Country Unit, framförallt mord, övergrepp mot barn, grov misshandel, narkotika- och gängrelaterade brott, korruption och bedrägeri mot federala eller urfolk-myndigheter, brott mot spellagstiftningen samt egendomsbrott.[8]
Andra federala polismyndigheter, som DEA och ATF med flera, utreder även federala brott begångna på indianreservaten.[6]
