Loading AI tools
svensk kompositör och sångare Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Axel Evert Taube, född 12 mars 1890 i Göteborgs Karl Johans församling, Göteborg, död 31 januari 1976 i Maria Magdalena församling, Stockholm,[1][2] var en svensk författare, kompositör, trubadur, lutspelare, manusförfattare och konstnär. Taube var dessutom argentinsk medborgare.[3] Han tillhörde en obetitlad gren av den adliga ätten Taube.[4]
| Evert Taube RNO, LMA | |
 Evert Taube på scenen 1961. | |
| Födelsenamn | Axel Evert Taube |
|---|---|
| Född | 12 mars 1890 Göteborgs Karl Johans församling, Göteborg, Sverige |
| Död | 31 januari 1976 (85 år) Maria Magdalena församling, Stockholm, Sverige |
| Bakgrund |  Sverige |
| Maka | Astri Bergman (1925–1976; hans död) |
| Genre | Visa |
| Roll | Sångare, musiker, poet, författare, visdiktare, manusförfattare, konstnär |
| Instrument | Sång, luta, gitarr |
| År som aktiv | 1918–1974 |
Utmärkelser
Bellmanpriset (1950) De Nios Stora Pris (1959) Evert Taube-stipendiet (1960) Illis Quorum (1960) Gustaf Fröding-stipendiet (1962) Hedersdoktor vid Göteborgs universitet (1966) Stockholms stads hederspris (1973) KTH:s stora pris (1974) | |
Taubes samlade litterära bidrag får honom att räknas som en av Sveriges nationalskalder. Hans rika produktion omfattar prosa och poesi samt teckningar, akvarell- och oljemålningar, men det är för visorna, sammanlagt över 200, som han är mest känd. Hans prosa omfattar bland annat reseskildringar och romaner.
En bild föreställande Evert Taube finns på den svenska 50-kronorssedeln sedan 1 oktober 2015.[5]
Evert Taube var det fjärde av 13 barn; i syskonskaran ingick bland andra systrarna Märta Taube-Ivarsson och Karin Parrow samt bröderna Carl-Otto Taube och Gösta Taube. Då han föddes var familjen bosatt på ön Vinga, tillhörande Styrsö socken i Västergötland och belägen utanför Göteborgs hamninlopp. Fadern, fyrmästaren Carl Gunnar Taube (1853–1945), var ursprungligen från Bygdeå socken. Modern, Julia Sofia Jakobsson (1862–1947), var ursprungligen från Strömstad. Föräldrarna gifte sig 1 juli 1884 i Kungshamn vid Smögen.[6] Fadern var sjökapten och mellan 1889 och 1905 fyrmästare på Vinga fyr. Moderns båda bröder var fyrmästare, den ene på Ursholmen utanför Koster och den andre på Hållö.[7] Farfadern var Otto Reinhold Taube (1816–1892), som var tullförvaltare och mellan 1868 och 1872 styrelseledamot i Evangelisk-Lutherska missionsföreningen i Göteborg. Farmodern, Fredrika Kjellerstedt, kom från Skellefteå.[8][9]
Evert Taube föddes klockan fem på morgonen[10] i ett hus vid foten av berget Otterhällan i Göteborg, med adress Stora Badhusgatan 7/Bryggaregatan, det så kallade Keillerska huset (rivet 1969), där hans farfar hade sitt hem.[11][12] Han antogs först vara dödfödd och lades därför undan på ett bord, men när doktor Silfverskiöld kom för att skriva dödsattesten upptäckte han att det fanns liv i den lilla kroppen.
Sin första sjöresa gjorde Evert Taube ut till Vinga – bara sju[13] dagar gammal – med bogserbåten Arthur från Röda Bolaget, under skeppare Gustafssons befäl.[14] Taube har beskrivit sin barndom som mycket lycklig, präglad av fiske, sjöfart och historier om främmande länder och livet till sjöss. På Vinga fanns då fyra andra familjer och öns tio barn hade egen skola, där Taube gick till sitt trettonde år.[15] Men hans undervisning skedde inte bara i den lilla lotsskolan på Vinga, utan också i hög grad i hemmet genom fadern, vilken hade ett stort intresse för både litteratur och språk. Taube beskriver sin rörande känsla för skolan:
Att uppväxten på Vinga präglat Taube starkt märks bland annat i ett brev han skriver till vännen Gunnar Bohman i Stockholm, då han strax före jul 1917 besöker Vinga och har sitt logi i den gamla lotsbarnskolans lokal. Han är 28 år gammal, har rest runt i världen och har många gånger levt under dramatiska och knappa förhållanden. Ändå avslutar han brevet med:
Familjen var mycket musikintresserad och enligt Taube spelade man och sjöng bland annat Gluntarne och Bellmans visor i föräldrahemmet.
Läsåret 1904–1905 bodde Taube hos sin farbror Axel Taube i Malmö, där han gick i Borgarskolan på Gamla Väster. De bodde i Villa Axeltorp på Fridhemsvägen 19. Hans betyg var medelmåttiga, och bästa ämnena (AB+) var välskrivning, sång och svenska. Sämst var matematiken med B minus. Under malmövistelsen fick han där bland annat teckningslektioner av sin kusin Mathias Taube, som var en etablerad konstnär och utbildad på Akademien i Köpenhamn. Taube avreste till Göteborg den 8 maj 1905.[18]
Evert Taubes far befordrades till överlots och personalchef vid Kungliga Lotskontoret[19] 1905 och familjen flyttade till en bostad i Kustens varv i Göteborg. Planerna var att Evert Taube skulle börja i läroverk, men eftersom han inte klarade provet i matematik, fick han istället gå i lära hos teatermålaren Jens Christian Andrésen på Stora Teatern i Göteborg. Han tog även kvällslektioner på Konsthögskolan Valand i Göteborg.
I april 1906 flyttade familjen Taube in i disponentbostaden vid Kustens varv i Majorna i Göteborg, det senare Taubehuset.[20] Samma år rymde Evert Taube till Stockholm för att bli konstnär. Väl i Stockholm, tillbringade han sin första natt på en bänk på Klara kyrkogård, precis bredvid Carl Michael Bellmans grav.[21] Vid graven föll han på knä och bad, medan tårarna strömmade: – Gode Gud, förlåt mig här vid Bellmans grav! "och inom honom sjöng det," skriver han:
Några steg från kyrkogården låg Hotell Bellman, där han tog in och telegraferade hem.[22]
Hans planer var att komma in på Konstakademien för att studera måleri. Livet i Stockholm kom att präglas av en bohemisk tillvaro. Tidvis bodde han hos sin kusin, konstnären och skådespelaren Mathias Taube, men emellanåt tvingades han övernatta utomhus eftersom kontanter saknades. Han fick några teckningar publicerade i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och knöt nyttiga kontakter med etablerade konstnärer. Slutligen beviljades han även inträde vid Konstakademien.
Evert Taubes far oroade sig över sin sons bohemiska liv i Stockholm. År 1907 tog han tåget upp och träffade då sonen i ett tämligen eländigt skick. Evert Taube ställdes inför ett ultimatum av sin far: antingen skulle han börja i en internatskola eller också måste han gå till sjöss. Evert Taube valde det sistnämnda och mönstrade på som eldare på S/S Australic hemmahörande i Göteborg. Han seglade bland annat på Sydafrika, Ceylon och Röda havet, innan han 1909 återvände till Sverige. Under dessa år till sjöss samlade han många erfarenheter, som han senare skulle komma att använda som stoff i sina visor och annan diktning.
År 1910 arbetade sig Taube över till Argentina genom att ta hyra på den engelska hjulångaren Princess of Wales som sålts av Great Eastern Railway till Mihanovich y Compañia i Buenos Aires, dit fartyget skulle föras.[23] Han kom att tillbringa fem år i Sydamerika. Där hade han en mängd olika arbeten, bland annat som förman vid kanalbyggen, adjutant hos den argentinske presidenten (Roque Sáenz Peña) och gaucho (spanska för "cowboy"). Förutom engelska, som han kunde sedan tidigare, lärde han sig tala spanska och italienska, och att spela gitarr. Han återvände till Sverige år 1915 till följd av första världskrigets utbrott. Även senare besökte han Argentina, bland annat på 1960-talet.
Efter första världskriget fick Evert Taube erbjudande om att resa till Australien och skriva en reseskildring för Bonniers förlag. Storbritannien vägrade dock utfärda visum till författare och publicister och Taube fick lämna tillbaka förskottet han fått samt reste till Stockholm istället.[24] Åter i Stockholm gjorde han sin värnplikt i Flottan åren 1916–17 och inledde därpå sin karriär som författare, konstnär och visdiktare. Han fick bland annat en visa publicerad i Albert Engströms tidskrift Söndags-Nisse.
Den 1 februari 1918 debuterade han på Smögens godtemplareloge med egna och andras visor. Taube berättar i boken Berättelser under ett fikonträd om sin tveksamhet till att börja som trubadur:
Samma år publicerades hans första bok, novellsamlingen Inte precis om kvinnorna.
Efter att i januari 1919 ha gjort succé på Cabaret Läderlappen som spelades på Hotell Gillet i Stockholm, där han enligt egen uppgift lånade lutan från trubaduren Gunnar Bohman och sjöng visan "Karl-Alfred och Ellinor"[24], insjuknade Evert Taube i spanska sjukan och lades in på sjukhus. Under våren skrev han vissamlingen Sju sjömansvisor och Byssan lull.
Till Hotell Continental i Stockholm – och en enkel inspelningsstudio – kom Taube i januari 1921. Han gjorde denna vinterdag sina fyra första grammofonskivor, och "Karl-Alfred och Ellinor", "Fritiof Andersson" och "Resan till Spanien" var de tre första han spelade in för Concert Record Grammophone. På skivetiketten stod det "Sång till luta av cabaretsångare Evert Taube". Taube gjorde elva inspelningar för His Master's Voice redan samma år och gaget uppgick till 750 kronor om året.[25] Taube skriver i december 1921 till sin mor om sina intäkter:
Men redan på 1930-talet var Taube en av de högst betalda författarna i Sverige och fick infört löpande serier av berättelser från Bohuslän och Göteborgstrakten på prosa och vers samt egna teckningar i både Svenska Dagbladet och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med starkt stöd från redaktionerna.[26]
På Gyldene Freden bildade Evert Taube 1924 sällskapet Pax Aurea eller Riddarna kring Gyldene Fredens Runda Bord under den Lysande Trumman (en gammal trumma från Svea garde utstrålade ett "gyllene sken" genom kalvskinnet). Det var i boken "Den Gyldene Fredens ballader" som sällskapet först figurerade.[27]
Som konstnär finns han representerad vid bland annat Nationalmuseum[28] , Moderna museet[29] i Stockholm, Göteborgs universitetsbibliotek[30] och Kalmar konstmuseum.[31]
Evert Taubes litterära sekreterare Inga-Britt Fredholm var anställd som sekreterare vid Park Avenue Hotel i Göteborg, där hon bistod många av hotellets berömda gäster. Taube mötte henne där under deras arbete med "Don Diego Karlsson de la Rosas roman" (1962).[32] Fredholm kom därefter, att bli Taubes litterära sekreterare under mer än tio år.[33] De gjorde under mitten av 1960-talet arbetsresor tillsammans till Antibes i Frankrike och hon följde även med på resan till Argentina.[34] Om denna tidsperiod skulle hon senare skriva en bok, ”Tänk, inspirera herr Andersson”: glimtar från mina arbetsår med Evert Taube" (1990),[35] och en skrift "Ett sällsamt farväl: essay till Evert Taubes 103-årsdag" (1993).[36]
Tillsammans med Astri Taube skrev Fredholm redan 1964 "Vid tiden för Astri och Apollon: okända dikter och berättelser".[37] Under de följande åren sammanställde Inga-Britt Fredholm Taubes berättelser, vilka gavs ut i åtta volymer under den gemensamma titeln Samlade berättelser med tillhörande visor och ballader, (1966-1967).[38] Inga-Britt Fredholm skrev även två bildbiografier om Taube: ”När jag var en ung caballero: en bildbiografi” (1970) och ”Kom i min famn: Evert Taube 1920-1971 : en bildbiografi” (1972).[39][40] Dessa utgör endast ett urval av de verk om Evert Taube, som hon på ett eller annat sätt bidragit till.[41]
Evert Taube skrev 1968 en musikal. Den hette Sol och vår för Isabella Tjohej : Musical i 2 akter.[42][43] Verket uppfördes på Stora teatern i Göteborg den 6 december 1968 med beteckningen Isabella – musikal av Evert Taube under den tid när Bernhard Sönnerstedt var chef vid Storan. Musikalen bjöd på flera fina Taube-visor med Suzanne Brenning i titelrollen och med scenografi av Per Falk samt dräkter av Wolfgang Vollhard.[44]
Tidigt var Evert Taube under två år förlovad med Malin Engström, dotter till Albert Engström.
På våren 1920 träffade Evert Taube Astri Bergman och hennes akademikamrat Lilly Åkerholm på Café à la Rotonde i Paris. Taube erbjöd kvinnorna att följa med honom till San Remo. Bergman och Taube blev då förälskade och förlovade sig efter ett par månader på trappan till domkyrkan i Florens.[45] Hennes far konstgjutaren Herman Bergman blev mycket upprörd, kallade hem sin dotter och krävde att förlovningen skulle slås upp. Anledningen var att hon redan var förlovad samt att fadern inte ansåg att den bohemiske Evert Taube hade någon möjlighet att försörja en familj genom sitt diktande och målande.
År 1924 kom Evert Taube att lära känna Astri Bergmans far bättre, och då Taube nu stadgat sig, givit ut flera böcker, vissamlingar och grammofonskivor, gav fadern sitt samtycke till att förlovningen återupptogs. De förlovade sig på nytt i oktober 1924, och gifte sig den 14 januari 1925 i Jakobs kyrka i Stockholm. Vigselförrättare var pastor August Lindh.[46] Bröllopsresan gick av stapeln med s/s Najaden från Göteborg till Ligurien i Italien den 10 april 1925. Där bodde de i Villa Evelina, sommarbostad för kejsarinnan av Ryssland. Under bröllopsresan diktade Evert Taube nya ballader, pastoraler och dansvisor. Evert och Astri Taube hade sin första gemensamma konstutställning i november 1925 i Göteborg, då Astri ställde ut ett antal skulpturer i marmor, brons och sten.[47] Vid juletid samma år utgavs "Bröllopsballader och rosenrim".[48]
Paret fick fyra barn tillsammans: arkitekt Per-Evert Taube (1926–2009), Rosemarie[49] (född/död 1928; hon dog av lunginflammation i februari efter drygt två veckor på sjukhuset),[50][51] Ellinor (1930–1998) och Sven-Bertil (1934–2022). Taube var även far till Kirsten Kruse (1920–1983), från en romans med danska Ingeborg Østergaard, född Andersen (1886–1969), som Taube mött på sommaren 1919 i Skagen.[52][53]
Evert Taube tillhörde adliga ätten Taube (nr 734), sjätte yngre grenen. Ätten har sitt ursprung i Livland och Estland (möjligen Danmark) på 1300-talet.[54]
Taube led av en svår astma och hade dessutom lätt för att få både bronkit och lunginflammation.[55]
På sensommaren 1927 flyttade familjen från Linnégatan till Bellmansgatan i Stockholm.[56] Under många år bodde familjen Taube på Grev Turegatan i Stockholm, men i mitten av 1960-talet bestämde Stockholms stad att huset skulle rivas. Familjen krävde att staden skulle hitta en lämplig ersättningsbostad, något man inte lyckades med. Änkan efter Evert Taubes konstnärskollega Kurt Jungstedt erbjöd då sin våning på Södermalmstorg 4 – som även Anders Zorn hade bott i – vilket paret accepterade och flyttade in år 1966.[57]
Per telegram 1928 uppmanade Evert Taube sin hustru Astri "Köp sjösalen", ett femton tunnland stort område med berg, ängar, sandstrand och skog. Namnet Sjösala fick det eftersom det såg ut som en sjösal. Egendomen låg mitt emot Astri Taubes föräldrars hus på Gammelboda i Värmdö skeppslag. År 1937 byggdes huset.[58] Familjen Taube tillbringade här somrarna, på Hölö nära Fågelbrolandet, sydöst om Värmdö i Stockholms södra skärgård. År 1969 brändes Sjösala ned av den psykiskt sjuka Mona Wallén-Hjerpe. Taube var mycket fäst vid Sjösala och sa dagen efter branden att "Det känns som den största förlust jag någonsin gjort".
Redan på 1920-talet engagerade sig Evert Taube för stockholmsmiljön under parollen ”än kan Bellmans Stockholm räddas”. År 1955 ledde Evert Taube kampanjen för att rädda Riddarfjärden från att bli soptipp efter det att Sten Selander i en artikel berättat om att politikerna i Stadshuset planerade att börja tippa rivningsmassor från Klararivningarna i Riddarfjärden. Man planerade att med hjälp av två pråmar sänka rivningsmassor motsvarande 8 % av Riddarfjärdens vattenvolym. Evert Taubes insats var betydande och borgarrådet Helge Berglund fick retirera.
År 1958 engagerade sig Taube mot det Kooperativa Förbundets planer på att riva Mosebacke – Södra teatern - och i dess ställe bygga ett kontorshus. Som en del av protesten instiftade Evert Taube tillsammans med Erik Asklund Stockholms litterära Akademi med säte på Mosebacke. Både Riddarfjärden och Mosebacke räddades.
På 1950- och 60-talen var han därutöver engagerad i frågan om de hårdhänta saneringar som pågick i Göteborg vid tiden, inte minst runt Slottsberget, Gröna gatan och i området runt Kustens varv, där det så kallade Taubehuset till sist kunde räddas till stor del tack vare Taubes insatser.
När Vindelälven hotades, skrev Taube 1967 ett förtvivlat telegram till statsminister Tage Erlander, vilket publicerades i tidningen Expressen.
Älven räddades så småningom.[59]
Makarna Taube vilar på Maria Magdalena kyrkogård i Stockholm, mitt emot Lasse Lucidors minnessten. År 1960 hade Astri Taube på sin makes uttryckliga önskan skulpterat en byst av honom. Denna är därefter gjuten i brons och placerad på en pelare, som är en unik gravsten för dem båda.[60]
Taubes visor har till viss del ett återkommande persongalleri. De två vanligaste figurerna är sjömannen och äventyraren Fritiof Andersson och Sjösalabon och barnafadern Rönnerdahl, vilka bägge ofta antas vara Taubes alter egon. Därutöver finns många andra personer i Taube-visor som baseras på människor han mött i verkliga livet. Utöver sina egna visor gjorde Taube en insats i visans tjänst när han 1936 grundade Samfundet Visans vänner tillsammans med skeppsredare Sven Salén och borgmästare Gunnar Fant.
Under krigsåren 1942–45 bodde Taube i perioder på Ängön i Bohuslän. Vistelsen hade rekommenderats av hans läkare, professor Ernst Salén – bror till Taubes gode vän Sven Salén – för att komma ifrån det "bohemiska livet" i staden. Han bodde hos familjen Hulda och Anders Johansson i ett gavelrum på vinden, och producerade här bland annat hela boken Ballader i Bohuslän med visor som Maj på Malö (om Maj Strömberg), Vals på Ängön, Brudvals i Bohuslän samt Huldas Karin (1943), dottern i huset. På ön fanns även "Handelsman Flink", som egentligen hette Gustaf Johansson och som förekommer i flera visor och dikter.[65]
Evert Taube bodde sommaren 1954 i "ett hönshus" på Otterö utanför Grebbestad i Tanums kommun. Under vistelsen på Otterö skrev Taube bland annat En solig morgon och Så länge skutan kan gå. Vistelsen på Otterö avsatte även en brevväxling med öbon Siv Sjöstrand. Breven överlämnades sommaren 2007 till Evert Taubes arkiv vid Göteborgs universitetsbibliotek.
|
|
Taubes böcker har utkommit i många upplagor och även i samlingsvolymer. Detta kronologiska avsnitt innehåller endast förstaupplagor och, i förekommande fall, omarbetade utgåvor.
| År | Roll | Produktion | Regi | Teater |
|---|---|---|---|---|
| 1926 | Fritiof Andersson | Apollon ombord Evert Taube | Oskar Textorius | Vasateatern[67][68] |
Det finns en staty av Evert Taube i Grebbestad, utförd av Willy Gordon och tillkommen på initiativ av GrebbestadsPrinsarna.
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
