Loading AI tools
56:e upplagan av Eurovision Song Contest Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Eurovision Song Contest 2011 var den 56:e upplagan av Eurovision Song Contest. Tävlingen hölls i Esprit Arena i Düsseldorf i Tyskland i och med Lena Meyer-Landruts vinst med låten "Satellite" i 2010 års final. Det var tredje gången som Tyskland stod som värd: de tidigare tillfällena var 1957 och 1983. Vinnare blev Azerbajdzjan med låten "Running Scared" framförd av Ell & Nikki (Eldar Qasımov och Nigar Dzjamal).
| Eurovision Song Contest 2011 Feel Your Heart Beat![1] | |
.jpg) Vinnarna Ell & Nikki från Azerbajdzjan. | |
| Datum | |
|---|---|
| Semifinal 1 | 10 maj 2011[2] |
| Semifinal 2 | 12 maj 2011[2] |
| Final | 14 maj 2011[2] |
| Arrangemang | |
| Plats |  Tyskland Düsseldorf[3], |
| Arena | Esprit Arena[3] |
| TV-bolag | ARD/Norddeutscher Rundfunk |
| Programledare | Anke Engelke, Judith Rakers och Stefan Raab[4] |
| Svenska kommentatorer | Edward af Sillén och Hélène Benno[5] |
| Bidrag | |
| Vinnare |  Azerbajdzjan, Running Scared framförd av Ell & Nikki. |
| Röstningssystem | |
| Varje land gav 1–8, 10 och 12 poäng till de 10 favoritbidragen. Favoritbidragen bestämdes med hjälp av 50% telefon- och SMS-röster, samt 50% juryröster i varje land (i både semifinalerna och finalen.) | |
| Antal bidrag | 43 länder[6][7][8]; 25 i finalen (5 direktkvalificerade, 10 från varje semifinal), 19 länder i vardera semifinal |
| Debutanter | inga |
| Återvändande |  Italien[9][10]  San Marino[11]  Ungern[12]  Österrike[13] |
| Tillbakadragande | inga |
| Pausunderhållning | |
| Öppningsakt | |
| Stefan Raab's Big Band framförde 2010 års vinnarlåt "Satellite" (finalen)[14] | |
| Mellanakt | |
| *Cold Steel Drummers (semifinal 1)[15] *The Flying Steps (semifinal 2)[15] *Jan Delay & Disko No.1 (finalen)[14][15] | |
| Eurovision Song Contest | |
◄ 2010 .svg){kind=small} 2012 ► | |
,_Judith_Rakers_(2009)_and_Stefan_Raab_(2010).jpg)
Semifinalerna sändes den 10 och 12 maj och finalen sändes den 14 maj[2]. Programledare för sändningarna var Anke Engelke, Judith Rakers och Stefan Raab.
De preliminära datumen för evenemanget sattes till den 17, 19 och 21 maj 2011, men den 30 juni 2010 ändrade sig EBU med anledning av att finalen av tyska cupen i fotboll skulle äga rum samma kväll. Samtidigt som man flyttade fram datumen för evenemanget bekräftades det också att vinnaren Lena Meyer-Landrut tävlar återigen för Tyskland[2]. Det var tredje gången i Eurovisionens historia som vinnaren året före återkom som tävlande igen. De två tidigare gångerna var 1957 och 1958. Att Lena Meyer-Landrut återkom som tävlande gjorde att hon inte fick framträda med sin vinnarlåt från 2010 i inledningen av finalen. Dock bad NDR om tillstånd från EBU och med anledning av detta fick Meyer-Landrut framträda under slutet av låten, som till större delen framfördes av programledaren Stefan Raabs "Big Band"[14].
Totalt tävlade 43 länder i Düsseldorf, lika många som i Eurovision Song Contest 2008[8]. Detta då samtliga 39 länder som tävlade år 2010 återkom till 2011, samt att Italien[9][10], San Marino[16], Ungern[12] och Österrike[13] gjorde comeback i tävlingen igen. Slovakien meddelade under hösten 2010 sitt avhopp från tävlingen[17], men efter många om och men meddelade EBU, dagen innan semifinallottningen ägde rum, att Slovakien skulle ställa upp trots allt[8][6][7].
Den 17 januari lottades vilka länder som skulle tävla i respektive semifinal och den 15 mars hölls startordningslottningen[18]. Senast den 14 mars skulle samtliga länder ha valt artist och bidrag, vilket alla länder hann med.
2011 års upplaga blev historisk för Tysklands del. Tyskland har tidigare fått stå som värd för Eurovisionen åren 1957 och 1983; dock var det i Västtyskland som tävlingen hölls båda gångerna. År 1956 hade de inte vunnit, men regeln om att vinnaren arrangerar tävlingen året efter hade då inte införts. Att det är historiskt berodde på att Tyskland blev det första "Big Five"-landet (tidigare Big Four) som vann tävlingen sedan det systemet infördes år 1999.
EBU bestämde på ett möte i Belgrad den 28 augusti 2010 att endast "Big Four"-länderna Frankrike, Spanien, Storbritannien samt värdlandet Tyskland, skulle bli direktkvalificerade till finalen den 14 maj 2011. Detta då det inte finns någon regel som säger att fjolårstvåan blir direktkvalificerad om ett "Big Four"-land vinner[19]. När Italien valde att återkomma till Eurovisionen igen, bestämde sig EBU för att låta dem bli en del av "Big Four", som då bytte namn till "The Big Five".
Flera tyska städer visade under försommaren 2010 sitt intresse om att vara värd för Eurovision Song Contest 2011[20]. NDR och EBU gjorde en lista över åtta tänkbara värdstadskandidater, vilka blev Berlin, Düsseldorf, Gelsenkirchen, Frankfurt am Main, Hannover, Hamburg, Köln och München. I slutet av augusti meddelade EBU att de tillsammans med NDR drog ned listan från åtta till fyra städer. Kvar var Berlin, Düsseldorf, Hamburg och Hannover[21]. Den 25 september rapporterade flera tyska tidningar att det stod mellan Düsseldorf och Berlin, och den 12 oktober avslöjade EBU och NDR att tävlingen kommer att arrangeras i Düsseldorf[3]. Tävlingsarena blev fotbollsarenan Esprit Arena, som tar emot ca 24 000 personer per semifinal och ca 35 000 personer vid finalen[22].
Precis som i 2010 års Eurovision Song Contest var det 50/50-röstning i semifinalerna och i finalen. Detta innebar att varje tävlande land hade en nationell jurygrupp (som bestod av fem personer inklusive juryordförande) samt telefonröstning. Resultaten lades sedan samman och de tio bidrag som fick högst poäng från jury och telefonröstare fick landets poäng enligt skalan 1-8, 10 och 12. I semifinalerna var det endast de länder som tävlade i den aktuella semifinalen som fick rösta. Dock hade den första semifinalen två och den andra semifinalen tre extraröstande länder, vilket ingår i "The Big Five".
För andra året i rad påbörjades röstningen precis före första landet framträdde, och avslutades cirka en kvart efter att sista landet sjungit[23]. Till skillnad från tidigare år visades ingen nedräkningsklocka i bild i snabbgenomgångarna.
Den 27 november 2010 rapporterade den tyska tidningen Der Spiegel att det skulle bli Stefan Raab och Anke Engelke som skulle bli programledarna för ESC 2011[24]. Först den 16 december bekräftade EBU att Raab och Engelke blev 2011 års programledare, men även Judith Rakers presenterades som den tredje programledaren[4][25]. Rakers var även programledare för semifinalsdragningen[8].
I Tysklands låtuttagning för sin artist Lena Meyer-Landrut visade det sig att Stefan Raab har fått med tre bidrag i uttagningen. Skulle en av hans låtar blivit utvald att representera Tyskland skulle han varit tvungen att avsäga sitt uppdrag som programledare i ESC, eftersom det skulle orsaka en stor intressekonflikt, en så kallad jävsituation. EBU införde en regel efter 2008 års Eurovision att programledarna får inte ha varit med och komponerat landets eget bidrag.[26]
I början av december 2010 meddelade Slovakiens nationella TV-bolag STV att man kommer att avstå tävlan från 2011 års tävling. Anledningen var att STV drabbats av ekonomiska svårigheter[17]. Men den 31 december samma år meddelade EBU deltagarlistan över tävlande 2011 och av någon anledning fanns då Slovakien med på den listan[6]. I och med detta skulle det vara 43 länder som kommer tävla i Düsseldorf, samma antal som i 2008 års tävling. I början av januari 2011 meddelade STV igen sitt avhopp på grund av ekonomiska problem[7], men dagen innan semifinalslottningen ägde rum meddelade EBU att Slovakien inte alls hoppat av utan kommer, trots de ekonomiska bekymren, ställa upp i Eurovisionen 2011[8]. Anledningen till att STV ändrat sig var att man ville slippa betala böter för att ha hoppat av efter sista anmälningsdeadline[27].
Den 2 december 2010 beslöt italienska TV-bolaget RAI att skicka en representant till Eurovision Song Contest 2011. Därmed var Italien med i Eurovisionen igen efter 13 års uppehåll[28]. Italien tävlade senast år 1997 och hade efter detta inte visat något större intresse av att deltaga igen. Det var först hösten 2010 som intresset kom tillbaka igen[29]. Den 31 december 2010 meddelade EBU att Italien blivit en del av "Big Four", som i samband med det bytte namn till "The Big Five"[6]. Italien började sin comeback med att sluta på andra plats i finalen.
Den 30 augusti 2010 meddelade Svante Stockselius att han skulle avgå som högsta chef för Eurovision Song Contest vid årsskiftet 2010/11. Den 20 november samma år gjorde han sin sista insats i Junior Eurovision Song Contest 2010. Han efterträddes den 1 januari 2011 av norrmannen Jon Ola Sand, som var chefsansvarig vid Norges arrangemang av 2010 års Eurovision Song Contest[30]. Sand gjorde sitt första officiella framträdande som ny chef för Eurovisionen vid 2011 års lottning av semifinalernas deltagande länder.
Den 12 februari 2011 valde Belgien artist och bidrag, vilket blev gruppen Witloof Bay med låten "With Love Baby". Låten framförs a cappella, dvs. det finns ingen förinspelad instrumentalmusik utan gruppen sjunger och gör musikljuden själva. Detta är den andra låten i Eurovisionens historia som framförs på sådant sätt. Första gången en a cappellalåt tävlade i Eurovisionen var år 2006, då Lettland tävlade med gruppen Cosmos med bidraget "I Hear Your Heart", vilket slutade på sextonde plats av tjugofyra tävlande. Belgien gick dock inte vidare till finalen.
Precis som år 2010 uppdagades en ESC-skandal efter Ukrainas nationella final, som hölls den 26 februari. Direkt efter att finalen ägt rum meddelade en av jurymedlemmarna att hon ansåg att röstningen inte gått rätt till. Detta eftersom vinnaren fick 2 000 telefonröster, medan tvåan, Jamala, fick 6 000 telefonröster. Trots att tvåan fick flest röster vann hon inte tävlingen. Vidare meddelade vinnaren Mika Newton att hon inte var nöjd med sin låt och ville därför framföra en annan låt i Düsseldorf[31].
Kort efteråt meddelade Ukrainas nationella TV-bolag, NTU, att man skulle hålla en ny tävling mellan ettan, tvåan och trean (Mika Newton, Jamala och Zlata Ohnevytj) den 3 mars. Den 1 mars drog sig dock trean (Jamala) ur tävlingen[32]. De två tävlande skulle då få sjunga samma låtar som de sjöng i den nationella finalen den 26 februari, men det var endast SMS-röster från unika telefonnummer som skulle avgöra finalens utgång[31]. Dagen efter, den 2 mars, meddelade även tvåan Zlata Ohnevytj sitt avhopp, vilket gjorde att Mika Newton får representera Ukraina i Düsseldrof trots allt[33]. NTU valde att Newton skulle sjunga sin vinnarlåt, fast på engelska istället för på ukrainska. Med låten Angels kom hon fyra i finalen.
Danmarks tävlande bidrag "New Tomorrow", skriven av Lise Cabble och Jakob Glæsner, blev efter sin vinst i Dansk Melodi Grand Prix anklagad för låtstöld. Ett antal Eurovisionshemsidor beskrev att låten låter delvis lik Andreas Johnsons "Sing for Me", som deltog i Melodifestivalen 2006, den tyska musikgruppen Future Trance Uniteds låt "Face 2 Face" , Muccs låt "Yasashii uta"[34] samt Take Thats "Shine". Glæsner kommenterade kritiken med att säga: "Sången är mycket populär i sitt uttryck och består i princip bara av fem toner. Det är oundvikligt att det inte påminner om en låt en redan har hört". Delvis på grund av kritiken, bekräftade bandet i intervjuer att de gjorde ändringar i låten före tävlan i Düsseldorf.[35]
Norges bidrag "Haba Haba", som framfördes av sångerskan Stella Mwangi kom att sjunga låten delvis på swahili i Düsseldorf. Därmed blev det första gången en artist sjöng på det swahili eller ett östafrikanskt språk i Eurovision Song Contests över 50-åriga historia. "Haba Haba" var en av de stora förhandsfavoriterna men lyckades ändå inte ta sig till finalen. Landet slutade på sjuttonde plats av nitton tävlande.
Den första semifinalen kantades av teknikproblem, särskilt då samtliga kommentatorer tappade kontakten med tv-sändningen och sina egna nationella TV-kanaler. I den utsändning som Sveriges Television sände lyckades kommentatorerna Helene Benno och Edward af Silén att kommentera med hjälp av en inlånad telefon. Utöver detta visade det sig att de första bidragen i semifinalen hade dålig ljudsynkning under sina framföranden.
Precis som för Sverige 2010 blev det första gången som Armenien och Turkiet missade finalen. Detta då de inte blev kvalificerade bland topp 10 i den första semifinalen den 10 maj. Tvärtom blev det istället för Österrike som gick till final, för första gången sedan år 2004.
Den 27 september meddelades de nominerade tyska tv-programmen till German Television Awards 2011. Bland de nominerade tv-programmen i kategorin "Bästa underhållningen" fanns bl.a. finalen av 2011 års Eurovision Song Contest med. Ceremonin ägde rum i Köln den 2 oktober 2011.[36] Under själva prisudelningen vann ESC-finalen priset i kategorin "Bästa underhållningen".[37]
Precis som till år 2010 försökte Europeiska radio- och TV-unionen (EBU) få bland annat Italien, Luxemburg och Monaco att återkomma till tävlingen år 2011[38]. Dock tackade flera tillfrågade länder nej såsom Andorra, Luxemburg, Monaco och Tjeckien att de inte kommer återkomma till 2011[39][40]. Montenegro anmälde sig till ESC 2011 och hoppades att ha råd att deltaga[41], men den 23 december 2010 drog de tillbaka sin anmälan på grund av nationella TV-bolagets ekonomiska svårigheter[42]. Liechtensteins nationella TV-bolag 1FLTV (1 Fürstentum Liechtenstein Television) skickade in sin ansökan till medlemskap i EBU i juli 2010, för att kunna få vara med och tävla i ESC 2011[43][44][45]. EBU godkände inte deras ansökan och därmed kommer de inte kunna medverka i 2011 års tävling[46].
Fram till den 25 december 2010 kunde länder anmäla sig och/eller dra tillbaka sin anmälan om deltagande utan ekonomiskt straff. Den 31 december 2010 meddelade EBU att det skulle bli totalt 43 länder som kom att tävla. Detta då samtliga länder som tävlade år 2010 återkom till 2011 års tävling[8], samt att Italien, San Marino, Ungern och Österrike valt att återkomma till Eurovisionen igen efter ett antal års uppehåll. Italien hade inte tävlat sedan 1997, dvs. ett uppehåll på drygt tretton år. Den 17 januari hölls semifinalsdragningen och den 15 mars lottades startordningen för semifinalerna och finalen[6][19][47]. Senast den 14 mars skulle samtliga länder ha valt artist och bidrag, vilket alla länder hann med[48]
Fem av de fyrtiotre tävlande länderna skickade en artist eller grupp som tidigare medverkat i Eurovision Song Contest. Två av dessa fem länder hade skickat en tidigare vinnare. De fem länderna var:
| Land | Artist | Tidigare år | Placering (Vid tidigare tillfälle) | Placering 2011 |
|---|---|---|---|---|
 Bosnien och Hercegovina | Dino Merlin | 1999 | 7 | 6 |
 Island | Gunnar Ólafsson (en av sångarna i Sigurjón's Friends) | 2001 (del av gruppen Two Tricky). | 22 | 20 |
 Israel | Dana International | 1998 | 1 | Utslagen i semifinal 2 (15:e) |
 Moldavien | Zdob și Zdub | 2005 | 6 | 12 |
| Tyskland | Lena Meyer-Landrut | 2010 | 1 | 10 |
38 av de 43 tävlande länderna i 2011 års Eurovision var tvungna att kvala genom en av de två semifinalerna som hölls den 10 respektive 12 maj. Det var endast "Big Five" som slapp kvala till finalen. Från varje semifinal gick de tio länder som fått högst antal poäng till finalen, i en kombination av jury- och telefonröster. Sammanlagt blev det alltså 20 av 38 länder som tog sig till finalen den 14 maj. Det var dock endast länderna som tävlade i den aktuella semifinalen, inklusive två eller tre "Big Five"-länder som fick rösta.
Israel meddelade tidigt under sommaren 2010 att man skulle bli tvungen att avstå deltagande år 2011 om landet blev lottade till den första semifinalen. Anledningen till detta var att Yom Hazikaron, en israelisk minnesdag, inföll samma dag som första semifinalen ägde rum. Denna religiösa högtid förbjuder israeler att arbeta, vilket omöjliggjorde scenframträdanden och andra Eurovisionsarbeten den dagen[49][50]. Landets nationella TV-bolag IBA fick då tillstånd från EBU att bli direktlottade till semifinal 2, vilket gjorde att de medverkade i tävlingen trots allt[8].
Semifinalsdragningen[51] hölls den 17 januari 2011, där man lottade om vilka semifinalländer som kommer att tävla i respektive semifinal, samt i vilken av de två semifinalerna som Big Five-länderna måste sända och rösta i. Innan dragningen delade EBU in de 38 länderna i sex grupper, baserade på geografiskt läge samt resultat från tidigare år. Detta har man gjort sedan 2008 för att det inte ska bli svågerpolitik i semifinalerna, dvs. att flera länder från samma område i Europa hamnar i samma semifinal och därmed kan de rösta på varandra. Det blev fjärde året i rad som man använder sig av detta lottningssystem, men det blev samtidigt det första året som man inte direktsände lottningen via en TV-sändning[8][52]. Startordningen lottades den 15 mars[18]. Lottningen kundes dock följas via Twitter.
| Grupp 1 | Grupp 2 | Grupp 3 | Grupp 4 | Grupp 5 | Grupp 6 |
|---|---|---|---|---|---|
Det tio länder som kvalificerade sig till finalen avslöjades i följande ordning:
Det tio länder som kvalificerade sig till finalen avslöjades i följande ordning:
Finalen ägde rum 14 maj 2011 i Esprit Arena, Düsseldorf, Tyskland. De 25 finalisterna var:[19][6]
Även i detta års Eurovision Song Contest var det en 50/50-röstning i finalen. Detta innebar att varje land hade en nationell jurygrupp samt telefon- och SMS-röster. Därefter kombinerades resultaten och varje land fick ut ett tredje resultat som sedermera används som landets slutresultat. Det blev det andra året i rad som man använde sig av 50/50-systemet i finalen. Mellan åren 1998 och 2008 användes endast jurygrupper i de fall då vissa länder inte kunde använda sig av telefonröster. När startordningen lottades i mars blev Spanien framlottat först och fick bestämma sitt eget startnummer[18].
De länder som gick vidare från semifinalerna lottade fram sina startnummer direkt efter att semifinalerna sänts.
EBU avslöjade inte före finalomröstningen i vilken ordning de 43 länderna skulle avlämna sina röster. Anledningen till detta var att, sedan jurygrupperna röstat kvällen före, placera länderna i den ordningen så att finalen skulle bli så spännande som möjligt från början till slut. Denna ordning har de senaste åren lottats fram i samband med lottningen av semifinalernas och finalens positioner, vilket det alltså inte gjordes denna gång[55]. Hemligheten om hur länderna skulle rösta höll dock inte länge då det isländska tv-bolaget RÚV avslöjade röstordningen på finaldagen.[56]
Omröstningen var en riktig rysare detta år, speciellt när 12-poängarna gick åt alla håll. Azerbajdzjan tog ledningen efter den första röstningsomgången. Efter andra omgången var delad förstaplats mellan Ukraina och Grekland. Omgången därpå blev det Danmark på 19 poäng, en poäng före just Ukraina och Grekland. Efter ytterligare en omgång blev det Storbritannien. Omgången därpå blev det återigen Grekland i och med att de fick 12 poäng från Cypern (vem annars) och det buades i arenan. De blev också först att ta ledningen efter mer än en omgång. Efter omgång 7 (av 43) blev det åter Azerbajdzjan. Efter de 10 första omgångarna fick ingen mer än en 12-poängare, och i topp 3 var det Ukraina i ledning, 49 poäng och delad tvåa Sverige och Grekland, 48 poäng. Men efter Islands röster i omgång 11 blev Danmark först att få den andra tolvan och Sverige var i ledning för första gången sedan 1999 års seger. Sverige började sakta dra i väg utan att behöva få en 12-poängare, men efter omgång 14 fick man inte poäng på tre länder (inklusive Sverige som inte kunde rösta på sig själv) och tappade därmed ledningen och Azerbajdzjan tog över. Sedan växlades det mellan Azerbajdzjan och Sverige, men det var Sverige som ledde efter att ha kommit halvvägs i omröstningen.
När andra halvan började var det helt ovisst om vem som skulle ta hem segern. Det stod mellan fyra länder: Azerbajdzjan, Sverige, Ukraina och Bosnien & Hercegovina. Efter Rumäniens röster i omgång 30, då drog dock Azerbajdzjan ifrån och segern blev sedan aldrig hotad.
När andra halvan började fick Sverige fåtals poäng och tappade då och då till fjärde plats, men på slutet kom de tillbaka till andraplatsen tack vare bl.a. två 12-poängare i rad. I början av omröstningen låg Italien i botten och det tog 5 omgångar innan de spräckte nollan och under hela omröstningen klättrade de sakta uppåt och efter den allra sista röstningsomgången gick de om Sverige och parkerade på andraplatsen.
Nedan följer listan på de finalländer som fick finalens högsta poäng, 12 poäng. Värt att notera är att 20 av de 25 tävlanden i finalen fick minst en 12-poängare. De enda länder som fick inga 12-poängarna alls var Estland, Ryssland, Schweiz, Tyskland och Serbien.
Under finalkvällen avlade de 43 tävlande länderna sina röster i ordningen nedan. Även de länder som inte tog sig vidare till finalen fick avlägga sina röster. Till skillnad mot tidigare år lottades inte ordningen fram i samband med startordningslottningen den 15 mars. Istället valde EBU att bestämma ordningen efter att ha sett hur juryrösterna lades. Detta för att göra finalen mer spännande och oviss ända fram till sista rösten lagts[56].
|
|
Efter att finalen avslutades släpptes poäng och placeringar för semifinalisterna. Nedan redovisas uppgifterna för de semifinalister som inte tog sig till finalen efter totalpoäng. Poängen redovisas inom parentes.
26. 
Malta (54), semifinal 1
27. 
Armenien (54), semifinal 1
28. 
Belgien (53), semifinal 2
29. 
Slovakien (49), semifinal 2
30. 
Bulgarien (48), semifinal 2
31. 
Turkiet (47), semifinal 1
32. 
Albanien (47), semifinal 1
33. 
Vitryssland (45), semifinal 2
34. 
Kroatien (41), semifinal 1
35. Israel (38), semifinal 2
36. 
Makedonien (36), semifinal 2
37. San Marino (34), semifinal 1
38. 
Norge (30), semifinal 1
39. 
Lettland (25), semifinal 2
40. 
Portugal (22), semifinal 1
41. 
Polen (18), semifinal 1
42. 
Cypern (16), semifinal 2
43. 
Nederländerna (13), semifinal 2
Den 26 maj 2011 släppte EBU den officiella listan mellan jury- och telefonrösterna i semifinalerna och finalen. Precis som vid redovisningen år 2010 släppte man endast det fullständiga resultatet och inte vad varje enskilt land gav för poäng. Listorna nedan redovisar totalpoäng som länderna fick i de tre olika lägena (juryröster, telefonröster och kombinerade jury- och telefonröster). 50/50-läget var dock det som avgjorde semifinalerna och finalen[57][58]. Noterbart är att placeringar och poäng mellan juryn och tittarna varierade oerhört det här året.
Om juryn hade fått bestämma, hade Malta och San Marino gått till final istället för Georgien och Ryssland. Om tittarna hade fått bestämma, hade Armenien, Norge och Turkiet gått till final istället för Litauen, Schweiz och Serbien. Juryn placerade Litauen först och Portugal sist, medan tittarna placerade Grekland först och San Marino sist. I 50/50-läget blev Grekland först (tittarnas val) men Polen sist.
Länder med beige bakgrund gick vidare till finalen i 50/50-läget. Listan redovisar de poäng som länderna fick i de tre olika lägena.
| Nr | Land | Jury | Tittarna | 50/50 |
|---|---|---|---|---|
| 1 | Polen | 13 | 25 | 18 |
| 2 | Norge | 29 | 56 | 30 |
| 3 | Albanien | 61 | 42 | 47 |
| 4 | Armenien | 33 | 75 | 54 |
| 5 | Turkiet | 58 | 54 | 47 |
| 6 |  Serbien | 102 | 42 | 67 |
| 7 |  Ryssland | 31 | 93 | 64 |
| 8 |  Schweiz | 76 | 45 | 55 |
| 9 |  Georgien | 51 | 90 | 74 |
| 10 |  Finland | 86 | 111 | 103 |
| 11 | Malta | 84 | 24 | 54 |
| 12 | San Marino | 74 | 8 | 34 |
| 13 | Kroatien | 49 | 32 | 41 |
| 14 | Island | 104 | 79 | 100 |
| 15 | Ungern | 65 | 73 | 72 |
| 16 | Portugal | 6 | 39 | 22 |
| 17 |  Litauen | 113 | 52 | 81 |
| 18 | Azerbajdzjan | 109 | 124 | 122 |
| 19 |  Grekland | 74 | 154 | 133 |
Hade juryn fått bestämma, hade Belgien och Slovakien gått till final istället för Bosnien och Hercegovina, och Moldavien. Hade tittarna fått bestämma, hade Vitryssland gått till final istället för Estland. Juryn placerade Slovenien först och Lettland sist, medan tittarna placerade Sverige först och Nederländerna sist. I 50/50-läget blev det tittarnas första- och sistahandsval som fick placera sig först respektive sist.
Länder med beige bakgrund gick vidare till finalen i 50/50-läget.
| Nr | Land | Jury | Tittarna | 50/50 |
|---|---|---|---|---|
| 1 | Bosnien och Hercegovina | 65 | 131 | 109 |
| 2 | Österrike | 95 | 52 | 69 |
| 3 | Nederländerna | 22 | 17 | 13 |
| 4 | Belgien | 71 | 50 | 53 |
| 5 | Slovakien | 71 | 40 | 48 |
| 6 |  Ukraina | 76 | 91 | 81 |
| 7 | Moldavien | 53 | 61 | 54 |
| 8 |  Sverige | 99 | 159 | 155 |
| 9 | Cypern | 24 | 23 | 16 |
| 10 | Bulgarien | 59 | 43 | 48 |
| 11 | Makedonien | 47 | 33 | 36 |
| 12 | Israel | 36 | 51 | 38 |
| 13 |  Slovenien | 146 | 68 | 112 |
| 14 |  Rumänien | 85 | 121 | 111 |
| 15 |  Estland | 83 | 46 | 60 |
| 16 | Vitryssland | 38 | 54 | 45 |
| 17 | Lettland | 11 | 43 | 25 |
| 18 |  Danmark | 129 | 115 | 135 |
| 19 |  Irland | 66 | 78 | 68 |
I finalen skilde det oerhört mycket hur juryn och tittarna avlade respektive poäng. För första gången sedan 50/50-systemet infördes (år 2009) hade inte juryn och tittarna samma vinnare. Juryn ville ha Italien som vinnare, medan tittarna ville ha Azerbajdzjan som vinnare. Tittarna placerade Italien först på elfte plats. Dessutom skilde det sig mycket mellan juryns och tittarnas topp tioplaceringar. Tittarna ville se bl.a. Grekland, Ukraina, Storbritannien, Bosnien och Hercegovina, Ryssland och Georgien i toppen; länder som juryn ratade. Samtidigt ville juryn se bl.a. Danmark, Slovenien, Österrike, Irland och Serbien i toppen; länder som tittarna ratade. Hos tittarna slutade Schweiz på sista plats med endast två poäng. Istället placerade juryn Ryssland sist.
Konsekvenserna av jury- och telefonrösternas olikheter gjorde att tittarnas favoriter Bosnien och Hercegovina, Grekland och Georgien, samt juryns favoriter Italien, Danmark och Irland blev topp tio, tillsammans med Azerbajdzjan (markerat med beige bakgrund i tabellen nedan) vann, Italien, Sverige, Ukraina och värdlandet Tyskland. Sveriges tredjeplats är den bästa placeringen landet fått sedan Charlotte Perrelli (då Nilsson) vann ESC år 1999. Hade bara juryn fått bestämma hade det "bara" blivit en 9:e plats för Sverige, men hade bara tittarna fått bestämma hade Sverige bara varit två poäng från att vinna.
I övrigt skilde det sig ganska mycket mellan de länder som hamnade utanför tiotoppen. Island kom före Litauen i både jury- och tittarrösterna men eftersom omvandlingen från tittarröster och juryröster till 50/50 endast görs på nationell nivå, vilket gjorde att Litauen kom före Island.
Listan redovisar de poäng som länderna fick i de tre olika lägena.
| Nr | Land | Jury | Tittarna | 50/50 |
|---|---|---|---|---|
| 1 | Finland | 75 | 47 | 57 |
| 2 | Bosnien och Hercegovina | 90 | 151 | 125 |
| 3 | Danmark | 168 | 61 | 134 |
| 4 | Litauen | 66 | 55 | 63 |
| 5 | Ungern | 60 | 64 | 53 |
| 6 | Irland | 119 | 101 | 119 |
| 7 | Sverige | 106 | 221 | 185 |
| 8 | Estland | 74 | 32 | 44 |
| 9 | Grekland | 84 | 176 | 120 |
| 10 | Ryssland | 25 | 138 | 77 |
| 11 |  Frankrike | 90 | 76 | 82 |
| 12 | Italien | 251 | 99 | 189 |
| 13 | Schweiz | 53 | 2 | 19 |
| 14 |  Storbritannien | 57 | 167 | 100 |
| 15 | Moldavien | 82 | 98 | 97 |
| 16 | Tyskland | 104 | 113 | 107 |
| 17 | Rumänien | 86 | 79 | 77 |
| 18 | Österrike | 145 | 25 | 64 |
| 19 | Azerbajdzjan | 182 | 223 | 221 |
| 20 | Slovenien | 160 | 39 | 96 |
| 21 | Island | 72 | 60 | 61 |
| 22 |  Spanien | 38 | 73 | 50 |
| 23 | Ukraina | 117 | 168 | 159 |
| 24 | Serbien | 111 | 89 | 85 |
| 25 | Georgien | 79 | 138 | 110 |
Albanien – Leon Menkshi
Australien – Julia Zemiro och Sam Pang Azerbajdzjan – Leyla Aliyeva (İctimai Televiziya və Radio Yayımları Şirkəti) Belgien – Franska: Jean-Pierre Hautier och Jean-Louis Lahaye (La Une) Nederländska: André Vermeulen och Sven Pichal (één), Michel Follet & Kristien Maes (Radio 2)
Bosnien och Hercegovina – Dejan Kukrić (BHT1) Bulgarien – Elena Rosberg och Georgi Kushvaliev Cypern – Melina Karageorgiou (RIK 1) Danmark – Ole Tøpholm (DR1) Estland – Marko Reikop Finland – Finska: Tarja Närhi och Asko Murtomäki (YLE TV2), Sanna Kojo och Jorma Hietamäki (YLE Radio Suomi) Svenska: Eva Frantz och Johan Lindroos (YLE FST5) Frankrike – Laurent Boyer och Catherine Lara (France 3 Georgien – Sopho Altunishvili Grekland – Maria Kozakou (NET)]) Island – Hrafnhildur Halldórsdóttir (RÚV) Irland – Marty Whelan (RTÉ One) Israel – ?? (First National Channel of Israel), Daniel Pe'er (Kol Yisrael) Italien – Raffaella Carrà och Bob Sinclar (Rai 2) Kroatien – Duško Čurlić (HRT Television) och Branko Uvodić (Hrvatski Radio II) Lettland – Valters Frīdenbergs Litauen – Darius Užkuraitis Makedonien – Eli Tanaskovska Malta – Eileen Montesin Moldavien – Marcel Spătari (Moldova 1) Nederländerna – Jan Smit och Daniël Dekker (Nederland 1) Norge – Olav Viksmo-Slettan (NRK1) Polen – Artur Orzech (TVP1) Portugal – Sílvia Alberto (RTP1) Rumänien – Liana Stanciu och Bogdan Pavlică (TVR1) Ryssland – Yana Churikova San Marino – Lia Fiorio Schweiz – Tyska:Sven Epiney (SF zwei), Franska: Jean-Marc Richard och Henri DèsItalienska: Jonathan Tedesco (RSI La 1) Serbien – Duška Vučinić-Lučić (RTS1) Slovakien – Roman Bomboš (Dvojka) Slovenien – Andrej Hofer Spanien – José María Íñigo (La 1) Sverige – Edward af Sillén och Hélène Benno (SVT1) Storbritannien – Scott Mills och Sara Cox (BBC Three Turkiet – Bülend Özveren & Erhan Konuk (TRT 1) Tyskland – Steven Gätjen (ProSieben, (semifinal 1) Peter Urban (Das Erste, semifinal 2 och final) Tim Frühling (NDR Radio 2, final) Ungern – Gábor Gundel Takács Ukraina – Timur Miroshnychenko, Tetjana Terekhova (First National TV Channel) Österrike – Andi Knoll (ORF eins), Martin Blumenau & Benny Hörtnagl (Hitradio Ö3)Nedan redovisas viktiga händelser som sker kring Eurovisionen, men också uttagningsdatum för de tävlande länderna. För uttagningsdatumen är det endast finaler som redovisas.
(Observera att alla Inför-programtider gällde endast för Sverige och inte när andra länder sände liknande program.)
(Observera att alla Inför-programtider gällde endast för Sverige och inte när andra länder sände liknande program.)
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
