Loading AI tools
domkyrka i Västerås, Sverige Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Västerås domkyrka ligger i norra delen av Västerås innerstad och är församlingskyrka för Västerås domkyrkoförsamling samt domkyrka för Västerås stift.
| Västerås domkyrka | |
| Kyrka | |
 Västerås domkyrka | |
| Land |  Sverige |
|---|---|
| Län | Västmanlands län |
| Ort | Västerås |
| Trossamfund | Svenska kyrkan |
| Stift | Västerås stift |
| Församling | Västerås domkyrkoförsamling |
| Plats | Centrum |
| - koordinater | 59°36′45″N 16°32′30″Ö |
| Längd | 96 m |
| Höjd | 91,8 m |
| Invigd | 1200-talet |
| Geonames | 8129047 |
| Webbplats: https://www.svenskakyrkan.se/vasteras/vasteras-domkyrka | |
Kyrkan uppfördes ursprungligen på 1200-talet och invigdes 16 augusti 1271, men därefter följde otaliga utbyggnader fram till 1517. Tornspiran och yttertaket fick sitt nuvarande utseende vid återuppbyggnad efter brand på 1690-talet. Exteriören i övrigt och interiörerna präglas i hög grad av ombyggnader/omgestaltningar genomförda 1856–61, 1896–98 och 1958–61.
Erik XIV ligger begraven i kyrkan, liksom riksföreståndaren Svante Nilsson och ärkebiskopen Samuel Troilius.
Domkyrkan är Västerås högsta och Sveriges 16:e högsta byggnad med sina 91,8 m. Den har även maximala tre stjärnor i reseguiden le Guide vert.
Västerås domkyrka var helgad åt jungfru Maria och Johannes Döparen under medeltiden[1] och har ibland kallats Domkyrkan Vårfru.[2] Den har förmodligen under medeltiden kallats ungefär Sankta Maria och Sankt Johannes domkyrka. Västerås stifts stiftsvapen avbildar också ett Gudslamm, enligt de ord som Johannes Döparen använde för att beskriva Kristus.[1] I Västerås stadsvapen återfinns däremot två symboler för jungfru Maria: en ros och Mariamonogrammet, se Västerås kommunvapen.
Det är oklart när Västerås första domkyrka byggdes, men 1164 var första gången staden benämndes stiftsort.[3] Man har dock inte hittat några spår av den första kyrkan. Den var troligen en mindre kyrka i gråsten, men kan också ha varit byggd i trä.[4] I mittskeppets kor fanns tidigare gråstenspelare, vilka revs ut på 1850-talet.[3] Det är dock inte säkert att den första kyrkan fanns på den nuvarande platsen, utan den kan också ha legat på andra sidan Svartån.[4] Under 1200-talet lärde man sig att bygga med tegel i Sverige och detta mycket tack vare de invandrade tiggarmunkarna. Med hjälp av teglet byggde man upp en ny kyrka, möjligen där gråstenskyrkan funnits.
Kyrkobyggnaden är en femskeppig katedral, med kor i en halvcirkelformig absid och koppartäckt säteritak med murad italian (väggpartiet mellan de båda takfallen), samt västtorn med sidoutbyggnader och en obeliskformig, kopparklädd spira. På sidoutbyggnaderna finns tornliknande skorstenar. Omgivande mark är plan.
Den första kyrkan på platsen var av gråsten och byggdes under 1100-talet.[5] Kyrkan kom senare att bli en del av den treskeppig basilika i romansk stil,[6] som uppfördes på 1230-talet.[7] Kyrkans tvärskepp gav den formen av ett kors i öst-västlig riktning, under 1200-talets senare del förlängdes den ytterligare österut, och kyrkans valv tillkom.[3] Kyrkan brukar anses vara invigs den 16 augusti 1271[8] och helgades åt jungfru Maria och Johannes döparen.[källa behövs] Den tornlösa västgaveln under samma tid dekorerades då med rundbågig fris. På pelarna syns det att valven i sidoskeppen då var låga. På platsen för korskranket hänger fortfarande triumfkrucifixet. Under det följande århundradet förlängdes kyrkans kor och fick en treskeppig avslutning.
Vid en inventering av kyrkans taklag hittades en inmurad och avbränd del av en träbjälke i murverket i norra korsarmens norra gavel. Murverket har ingått som en del av den tidigare romanska kyrkan. Troligen rör det sig om ett inre remstycke som legat på murkrönet till norra korsarmens västra vägg. Virket har enligt dendrokronologisk analys avverkats någon gång under åren 1247–1277, mest sannolikt 1252–1262, och bör därmed varit en del i den ursprungliga kyrkobyggnaden. I övriga korsarmar kunde likadana öppningar från tidigare remstycken dokumenteras, men utan bevarade trädelar.[9]
På 1300- och 1400-talet kringbyggdes den gamla kyrkan med en krans av ett 20-tal kapell tillägnade olika helgon, där varje kapell hade eget prästerskap. Prästernas lön och jordagods, samt föremålen i kapellen bekostades av prebenden av adelsmän och bergsmän.[6] Kapellen slogs dock ihop till fem skepp under 1400-talet.[3]
Tornet, i kyrkans västra sida, stod klart omkring 1420, och ersatte den takryttare som satt direkt på takåsen.[3] Kyrkan utökades under biskop Lydeke Abelsson också österut under 1460-talet, tillsammans med två mindre nya kapell intill dess norr- och sydsida till en hallkyrka i gotisk stil med ett ambulatorium bakom högaltaret.[6] När ett kapell i kyrkans sydvästra hörn lagts till 1517 så fick kyrkan sin nuvarande storlek. Under 1500-, 1600- och 1700-talet tillkom också många inventarier som förändrade interiören. Bland dessa kan bland annat nämnas predikstolen, gravvårdar, begravningsvapen med mera.
Kyrkan klarade sig undan mycket av reformationens kyrkplundringar. Detta berodde delvis på det skyddade läget[förtydliga], men mycket på grund av biskop Petrus Magni (Peder Månsson). Han vigde Laurentius Petri som den första evangelisk-lutherska ärkebiskopen i Sverige bibehöll därmed den kyrkliga kontinuiteten vid trosskiftet.[6]
Yttertaket av koppar lades på under 1600-talet.[7] Tornet, vilket är 91,8 meter högt, är Västerås tredje högsta byggnad, efter Lillhäradsmasten (325 m) och Västerås kraftvärmeverk (150 m).[4] Den har haft både en medeltidsspira och en renässanskupol med spira, som förstördes vid eldsvådor. Den nuvarande barockspiran från 1694 är ritad av Nicodemus Tessin den yngre och bekostades av kung Karl XI. Spirans föregångare, som kan ses i bilden från Suecia Antiqua et Hodierna, härstammade från Johan III:s tid.[4]
Spiran från 1694 är byggd av ekvirke, utan järnbalkar eller spik, och beklädd med koppar. Johan Scarlau, gesäll hos den tyske byggmästaren Büchegger, var den som monterade globen, kronan, korset och tuppen på den färdiga spiran. Den nya höga spiran väckte ont blod hos västeråsborna, som var rädda att den skulle rasa ner. De stagade upp den med stöttor och drevade den mot blåst, samt klagade hos kungen. Tessin, som blev vred när han fick höra detta, fick dock kungen att påbjuda att stöttor och drev skulle tas bort.[10]
Kyrkan drabbades av brand både 1380 och 1390,[11] och 1521 råkade kristianitiska styrkor starta en mindre brand i kyrkan.[6] Kyrkans tornspira brann ner 1691 efter ett blixtnedslag och ersattes med den nuvarande spiran. I juli 1702 slog blixten ner inne i kyrkorummet, under pågående högmässa. Ingen människa skadades, och det började inte brinna, men blixten slog ett hål i muren. 1786 installerades åskledare och efter det klarade sig kyrkan till 1907, då tornet stod i lågor, men klarade sig från allvarligare skador.[10]
1856–1861 restaurerades domkyrkan,[7] enligt den nygotiska smakriktningen och mycket som hade med renässans och barock att göra avlägsnades. Restaureringen var närmast en ombyggnad av stora delar av kyrkan. Resterna av det medeltida koret sprängdes bort. Av kyrkans pelare ommurades 19 och dessutom nyuppfördes 7 pelare. Valv och valvbågar ändrades. För att uppnå en femskeppig kyrka revs den medeltida sakristian i norra ytterskeppet och väggarna mellan raden av gravkor i södra ytterskeppet. Påtagligt även exteriört var att samtliga 29 fönster flyttades ända till 2 meter för att öka symmetrin. Hela kyrkan dekorerades 1896–1898 med nygotiska schablonmålningar av Agi Lindegren, som nu finns kvar bara över stora orgelläktaren.[12]
Vid den senaste restaureringen 1958–1961, under ledning av professor Erik Lundberg, har man eftersträvat att framhäva de olika epokerna i domkyrkans sjuhundraåriga byggnadshistoria. Golv av sandsten och kalksten lades in, man byggde en ny orgelläktare i kyrkans främre del och de främsta bänkarna fick ny inredning. Vid korets södra sida murades en grönskimrande predikstol i chamotte,[7] skulpterad av Per-Erik Willö 1961.[källa behövs] Då tillkom även glasmålningar av Fritiof Swensson i Mariakapellet och av Randi Fisher på mittskeppets norra sida. De tre målningarna i spetsbågefönstren har titeln De tre stegen. Efter att de utförts, gjorde Fisher också en glasmålning för rundfönstret ovanför porten på norrsidan.[13]
I domkyrkan ligger kungen Erik XIV begravd, i en sarkofag av carraramarmor på en bas av rödbrun sandsten från Öland. Kungen begravdes ursprungligen under golvet i ambulatoriet, och den murade graven syntes endast som en liten upphöjning av golvet.[14] 1797 beslöts dock att en sarkofag som kung Gustav III ursprungligen kan ha beställt åt sig själv skulle föräras Erik XIV. På en trädyna ovanpå sarkofagens lock ligger regalier som hämtades från Johan III:s gravmonument i Uppsala domkyrka. 1958 öppnades sarkofagen och prover togs, som visade höga halter av arsenik, dock inget om ursprunget till förgiftningen.[6]
Redan den 20 mars 1790 hade Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien fattat beslut om inskriptionen på sarkofagen som författades på latin av Carl Birger Rutström.[15]
Regi Svec. Goth. Vandal.
Augusto.
nato MDXXXIII.
Bellis terra marique gestis claro.
Dissidiis domesticis succumbenti.
Sceptro, libertate, tandem vita spoliato.
A. MDLXXVII.
Hic indulgente demum fratre pax concessa est.
vilket på svenska blir:
Sveriges, Götes och Vendes
upphöjde Konung,
född 1533,
berömd genom krig till lands och till sjöss,
som dukade under för oenigheter i familjen,
berövades spiran, friheten och slutligen också livet,
år1577
fick här sin frid, sedan hans broder till sist veknat.
Gustav Vasas kansler Peder Swart, professorn Johannes Rudbeckius, riksföreståndaren Svante Nilsson (Sture), storfinansiären Simon Depken d.ä. och ärkebiskopen Samuel Troilius är andra personer som begravts i kyrkan.[16]
I domkyrkans golv finns ett flertal gravstenar, många fullt läsbara. Bland gravmonumenten kan särskilt nämnas Mauritz Stures (död 1493) gravhäll. Han var son till rikshovmästaren Svante Nilsson (Sture) och bilden av honom på monumentet är ett tidigt exempel på renässanskonst i Sverige. Den idealiserade bilden av Sture visar honom som en femårig pojke fullt utrustad som väpnare i rustning och svärd.[3]
Andra gravmonument och epitafier innefattar följande:
I kyrkan finns 4 piporglar, den stora läktarorgeln, kororgeln, apostlakapellets orgel och ett mindre korpositiv.
1.jpg)
Läktarorgeln byggdes i samband vid renoveringen i slutet av 1800-talet av Åkerman & Lunds Orgelbyggeri, och stod färdig år 1898. Orgeln hade då 40 stämmor, fördelade på 3 manualer och pedal[17]. Orgeln har under årens lopp renoverats och utökats ett antal gånger, 1927, 1938 samt 1945 av Åkerman & Lund, 1953 av Setterqvist & Son och 1961 av A. Magnusson Orgelbyggeri AB. Det engelska orgelbyggeriet Harrison & Harrison Ltd. renoverade orgeln 1998, och 2009 restaurerade återigen Åkerman & Lund orgeln till originalskick, där bland annat lufttrycket höjdes från 70 mmVp till det ursprungliga 95 mmVp, och vissa stämmor flyttas till sina ursprungliga verk[18].
Idag har orgeln 65 stämmor, fördelat på 4 manualer och pedal.
Disposition[19]
* = Högtrycksstämma, 230mm/Vp
| Huvudverk
(I) |
Positiv
(II) |
Svällverk
(III) |
Fjärrverk
(IV) |
Bombardeverk
(I & II) |
Pedalverk | Koppel |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Principal 16' (1898) | Borduna 16' (1898/1998) | Basetthorn 8' (1898) | Flûte double 8' (1922, från Röda kvarn, Stockholm) | Trompette 8' (1998) | Untersatz 32' (1998) | I/P |
| Principal 8' (1898) | Principal 8' (1898) | Rörfleut 8' (1898) | Flauto amabile 8' (1920-tal) | Clairon 4' (1998) | Principal 16' (1898) | II/P |
| Stentorphon 8' (1898) | Flûte harmonique 8' (1898) | Viola da gamba 8' (1898) | Violin 8' (1912, från S:t Nicolai kyrka, Arboga) | Violon 16' (1898) | III/P | |
| Flûte harmonique 8' (1898) | Borduna 8' (1898) | Voix céleste 8' (1998) | Salicional 8' (1998) | *Subbas 16' (1898) | IV/P | |
| Gamba 8' (1898/2009) | Dolce 8' (1898) | Fugara 4' (1898) | Voix céleste 8' (1927) | Ekobas 16' (1927) | II/I | |
| Octava 4' (1898) | Octava 4' (1998) | Flûte octaviante 4' (2009) | Echofleut 4' (1898) | Qvinta 12' (1898) | III/I | |
| Flûte octaviante 4' (1898) | Rörfleut 4' (1898/1998) | Nasard 3' (1945) | Clarinette 8' (1927) | Octava 8' (1961) | IV/I | |
| Qvinta 3' (1898) | Flageolett 2' (1898) | Waldfleut 2' (1898) | Vox humana 8' (1961) | Violoncelle 8' (1898) | III/II | |
| Octava 2' (1898) | Cornett 3 chor (1898) | Ters 1 3/5' (1938) | Tremulant | Borduna 8' (1898) | IV/II | |
| Cornett 5 chor (1898) | Mixtur 4 chor (2009) | Mixtur 3-4 chor (2009) | Crescendosvällare | Octava 4' (1898) | IV/III | |
| Mixtur 4-6 chor (2009) | Corno 8' (1898) | Fagott 16' (1998) | Mixtur 4 chor (1961) | I 4'/II | ||
| Trompet 16' (1898) | Cromorne 8' (1998) | Trompette harmonique 8' (1998) | Contrabasun 32' (1898) | II 16'/I | ||
| *Tuba mirabilis 8' (1898) | Tremulant (1961) | Oboe 8' (1961, troligtvis äldre) | *Tuba 16' (1898) | III 16'/II | ||
| Clairon 4' (1998) | Fagott 16' (1961, stövlar från 1898) | III 4'/II | ||||
| Tremulant (1961) | Trumpet 8' (1961/1998) | IV 16'/IV | ||||
| Crescendosvällare | Trumpet 4' (1938) | IV 4'/IV |
Registersvällare samt 11 988 fria kombinationer. Elektropneumatisk traktur och registratur.
I samband med den senaste renoveringen 1958-1961 byggde Frederiksborg Orgelbyggeri en ny kororgel på 28 stämmor fördelade på tre manualer och pedal.[20]
| Ryggpositiv
(I) (C-g3) |
Huvudverk
(II) (C-g3) |
Bröstverk
(III) (C-g3) |
Pedalverk
(C-f1) |
Koppel |
|---|---|---|---|---|
| Gedackt 8' | Principal 8' | Gedackt 8' | Principal 16' | I/P |
| Principal 4' | Rörflöjt 8' | Rörflöjt 4' | Subbas 16' | II/P |
| Koppelflöjt 4' | Oktava 4' | Principal 2' | Oktava 8' | I/II |
| Waldflöjt 2' | Gedacktflöjt 4' | Sifflöjt 1' | Borduna 8' | III/II |
| Kvinta 1 1/3' | Oktava 2' | Cymbel 2 chor | Oktava 4' | |
| Scharf 3 chor | Mixtur 5 chor | Vox humana 8' | Fagott 16' | |
| Krumhorn 8' | Dulcian 16' | Tremulant | Skalmeja 4' | |
| Tremulant | Trumpet 8' |
Inspelningar av musik framförd på kyrkans orglar.
I domkyrkans torn hänger fyra kyrkklockor. Klockornas toner, från den största till den minsta är: giss0-h0-ciss1-fiss1. Storklockan är omgjuten flera gånger, åren 1649 och 1696, samt slutligen omgjuten år 1763 av Gerhard Meijer i Stockholm. Klockans diameter är 188 cm och den väger 4078 kg. Söndagsklockan göts om bland annat året 1696 och senast år 1820. Dess diameter är 164 cm och den väger 2701 kg. Bönklockan är senast omgjuten år 1696. Dess diameter 135 cm och den väger 1850 kg. Vårdklockan, den minsta klockan, är ursprungligen från medeltiden. Omgjuten åren 1495, 1665 och senast 1788 i Örebro. Klockans diameter är 101 cm och den väger 690 kg.
Domplatsen är en öppen platsbildning - en piazza - väster om kyrkan, öster om biskopshuset och söder om domkapitelshuset. Där finns en staty föreställande biskop Johannes Rudbeckius, skapad av Carl Milles. Statyn invigdes vid 300-årsjubileet av Rudbeckianska gymnasiet, vilket år 1623 var Sveriges första gymnasium.[4] Skolan ligger bara ett tiotal meter från domkyrkan och den gamla stadsdelen Kyrkbacken i Västerås.
Biskopen Mikael Mogren har förklarat mönstret i gatubeläggningen som strålarna i Nådens sol. Symbolen Nådens sol förknippas även med Johannes Rudbeckius och återfinns på hans staty.
Biskop Mikael Mogren har givit springbrunnen på domkyrkans västvägg namnet Pilgrimens källa.
Västerås domkyrka är en av tre religiösa byggnader i Sverige vilken har tilldelats tre stjärnor i turistguiden le Guide vert, de andra är Lunds domkyrka och Vadstena kloster.[21] I guiden nämns tornet med utsmyckning, Erik XIV:s sarkofag, Brahes mausoleum och de tre flamländska altarskåpen (Altarskåpet i högaltaret, altarskåpet i Mariakapellet och altarskåpet i Apostlakapellet).[22]
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
