Selenit
mineral Från Wikipedia, den fria encyklopedin
mineral Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Selenit är ett mineral bestående av en transparent form av gips, kalciumsulfat (CaSO4· 2 H2O). Selenit innehåller inget signifikant selen – De liknande namnen kommer båda från grekiskan selḗnē (σελήνη 'Måne').
| Selenit | |
 | |
| Kategori | Sulfatmineral |
|---|---|
| Kemisk formel | CaSO4·2H2O |
| Färg | Brungrön, brunaktigt gul, grönaktig, grågrön, gråvit |
| Förekomstsätt | Jordnära – matt, lerliknande textur utan synliga kristallina affiniteter, (till exempel howlit) |
| Kristallstruktur | Monoklin |
| Spaltning | Perfekt på {010}, distinkt på {100} och {011} |
| Brott | Fibrösa – tunna, långsträckta sprickor producerade av kristallformer eller korsande spaltningar (till exempel asbest). |
| Hållbarhet | Spröd |
| Hårdhet (Mohs) | 2 |
| Glans | Pärlskimrande |
| Refraktion | Biaxial (-) 2v = 58 |
| Ljusbrytning | nα = 1,519 – 1,521 nβ = 1,522 – 1,523 nγ = 1,529 – 1,530 |
| Dubbelbrytning | δ = 0,0090 - 0,0100 |
| Dispersion | Stark |
| Transparens | Transparent |
| Streckfärg | Vit |
| Specifik vikt | 2,9 |
| Smältbarhet | Lätt smältbar |
| Löslighet | Löslig i varm utspädd saltsyra |
| Övrigt | Icke-radioaktiv, omagnetisk, fluoroscerande |
| Referenser | [1] |
Några av de största kristallerna som någonsin hittats är av selenit, det största exemplaret som hittats i Naicagruvans kristallgrotta är 12 meter långt och väger 55 ton.
Tunna skivor av selenit (kristalliserad gips) eller av glimmer har kallats "Marienglas", eftersom materialet har använts i stället för glas i exklusiva tillämpningar och som ikoner[2]föreställande jungfru Maria.
"Selenit" är mest synonymt med gips,[3] men från 1400-talet har det varit namnet på den genomskinliga sorten som förekommer i kristaller eller kristallina massor. Namnet härstammar från medelengelska selenit från latinets seleniter, slutligen från grekiska selēnítēs líthos (σεληνίτης λίθος, lit. 'månsten'). Den fick detta namn eftersom man historiskt trodde att mineralet växte och avtog med månens cykler.[4]
De främsta utmärkande egenskaperna hos kristallint gips är dess mjukhet (hårdhet 2 på Mohs hårdhetsskala, mjuk nog att skrapa med en fingernagel) och dess tre ojämna spaltningar.[5][6] Andra utmärkande egenskaper är dess kristallformer, pärlglans, lätt smältbarhet med förlust av vatten och löslighet i varm utspädd saltsyra.[7]
Även om de ibland grupperas tillsammans som "selenit", har de fyra kristallina varianterna skillnader. Allmänna identifierande beskrivningar av de relaterade kristallina varianterna är:
Satin spar slipas ibland till cabochoner för att på bästa sätt visa dess kattögoneffekt.[16]
Gips förekommer på alla kontinenter och är det vanligaste av alla sulfatmineraler.
Gips bildas som ett avdunstningsmineral, som ofta finns i alkaliska sjöslam, lerbäddar, förångade hav, saltplattor, saltkällor och grottor. Det finns ofta tillsammans med andra mineraler som kopparmalm, svavel och sulfider, silver, järnmalm, kol, kalcit, dolomit, kalksten och opal. Gips har daterats till nästan alla geologiska tidsåldrar sedan silurperioden 443,7 ± 1,5 miljoner år.[17]
I torra, ökenförhållanden och torra områden kan sand fastna både på insidan och utsidan av gipskristaller när de bildas. Inre inneslutning av sand kan anta former som en inre timglasform som är vanlig för selenitkristaller i den gamla Great Salt Plains Lake-bädden, Oklahoma, USA.[18] Exteriör inneslutning (drus) uppstår som inbäddade sandkorn på ytan, såsom vanligen ses i den välbekanta ökenrosen.
När gips torkar ut kraftigt bildas anhydrit. Om vatten återinförs kan och kommer gips att förändras – även som de fyra kristallina varianterna. Ett exempel på gipskristaller som reformeras i modern tid finns vid Philips Copper Mine (stängd och övergiven), Putnam County, New York, USA, där mikrokristallbeläggningar av selenit är vanliga på många ytor (berg och annat) i grottan och i rasmassor.[19]
