Radiometrisk datering

Radiometrisk datering är dateringsmetoder för att bestämma åldern på bergarter, fossil, med mera, genom att mäta det radioaktiva sönderfallet hos olika grundämnens isotoper. Metoden används primärt inom geologi och arkeologi och är framförallt användbar över stora tidsrymder.

Masspektrometer för radiometrisk datering.

Metoder

Punkt 1-7 har samma referens ^[1]

1. Rubidium-strontium-metoden: ⁸⁷Ru och ⁸⁷Sr, halveringstid 49,4 miljarder år
2. Lutetium-hafnium-metoden: ¹⁷⁶Lu och ¹⁷⁶Hf, halveringstid 37,1 miljarder år
3. Thorium-bly-metoden: ²³²Th och ²⁰⁸Pb, halveringstid 14 miljarder år
4. Uran–bly-metoden: utgår från förhållandet mellan ²³⁵U och ²³⁸U samt dotterisotoperna ²⁰⁷Pb och ²⁰⁶Pb. Metoden är mycket pålitlig på grund av att den använder två kemiskt identiska klockor med två halveringstider. ²³⁸U och ²⁰⁶Pb, halveringstid 4,47 miljarder år. ²³⁵U och ²⁰⁷Pb, halveringstid 704 miljoner år
5. Kalium-argon-metoden: ⁴⁰K och ⁴⁰Ar, med en halveringstid på 1,26 miljard år. Metoden är osäker eftersom argon är en gas, som under vissa förhållanden kan lämna mineralet, men detta problem undviks genom att verifiera med argon-argondatering, som mäter provets isotopsammansättning.
6. Aluminium-magnesium-metoden: ²⁶Al och ²⁶Mg, halveringstid 717 000 år
7. Kol-14-metoden: ¹⁴C och ¹⁴N, halveringstid 5 730 år. Användbar för att datera organiskt material som dött för upp till cirka 60 000 år sedan.
8. Samarium–neodym-datering
9. Argon–argondatering
10. Fissionsspårsdatering baseras på att när urankärnor klyvs bildas fissionsspår i mineralet.
11. Termoluminiscensdatering används på fynd som värmts upp, till exempel lergods och magma.

Referenser

1. Bennett, J., Shostak, S. (2014). Life In The Universe (Third Edition). Pearson. sid. 111. ISBN 978-0-321-74730-3. Läst 3 december 2018