![cover image](https://wikiwandv2-19431.kxcdn.com/_next/image?url=https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/7/7c/NortonEquivalentCircuits.png/640px-NortonEquivalentCircuits.png&w=640&q=50)
Nortons teorem
From Wikipedia, the free encyclopedia
Enligt Nortons teorem kan varje linjär tvåpol (elektrisk krets med två anslutningar) uppbyggd av ström- och spänningskällor och resistorer, ersättas med en ekvivalent krets bestående av en ideal strömkälla (nortonkälla), som genererar strömmen Ino, parallellkopplad med en resistor Rno (se bild). Den nortonska strömkällan är oberoende av lasten och har en oändlig inre resistans.
- Ino är kortslutningsströmmen mellan tvåpolens anslutningar
- Den ekvivalenta resistansen Rno är den resistans som mäts över tvåpolen med alla spänningskällorna kortslutna och med alla strömkällor ersatta med ledningsbrott
![Thumb image](http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/7/7c/NortonEquivalentCircuits.png/640px-NortonEquivalentCircuits.png)
Teoremet kan även appliceras på ett godtyckligt växelströmsnätverk med linjära källor och reaktiva (komplexvärda) impedanser.
Den duala motsvarigheten till Nortons teorem är Thévenins teorem som behandlar fallet med en ideal spänningskälla i den motsvarande ekvivalenta kretsen.
Oberoende härledningar av Nortons teorem gjordes 1926 av Siemens & Halske-forskaren Hans Ferdinand Mayer (1895–1980) och Bell Labs-ingenjören Edward Lawry Norton (1898–1983).[1][2][3][4][5]