Nordiska samarbetet
From Wikipedia, the free encyclopedia
Det nordiska samarbetet är ett mellanstatligt samarbete mellan de nordiska staterna Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige samt de självstyrande områdena Färöarna, Grönland och Åland. Samarbetet är ett av de mest långtgående i sitt slag och berör bland annat rättsliga frågor, kultur, socialpolitik, ekonomi och miljö.
Samarbetet upprättades efter andra världskriget och konsoliderades genom Helsingforsavtalet, som trädde i kraft den 1 juli 1962.[1] En stor del av samarbetet sker inom ramen för Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet, som samlar representanter för de deltagande staterna och självstyrande områdena på regerings- eller parlamentsnivå.
Till skillnad från Europeiska unionen saknar det nordiska samarbetets institutioner befogenhet att anta beslut med direkt effekt. Istället baserar sig samarbetet på antagandet av konventioner och andra internationella avtal, som medlemsstaterna sedan genomför i sin nationella lagstiftning. Vissa delar av det nordiska samarbetet har sedan Danmarks, Finlands och Sveriges inträde i unionen samt efter Islands och Norges tillträde till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i praktiken ersatts av unionsrättens bestämmelser.