Loading AI tools
politiker, revolutionär och marxistisk teoretiker Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Lev Davidovitj Trotskij (ryska: Лев Дави́дович Тро́цкий) var en rysk (sovjetisk) politiker, revolutionär och marxistisk teoretiker av judisk härkomst. Han föddes med efternamnet Bronstein,[1] den 7 november 1879 i guvernementet Cherson, i Kejsardömet Ryssland (nuvarande Ukraina) och dog (blev mördad) 21 augusti 1940 i Mexico City. Hans förnamn skrivs i olika transkriberingar och smeknamnsformer som Lev, Leo, Leon, Lejba eller Ljova.
| Lev Trotskij | |
 Lev Trotskij | |
| Född | Lejba Davidovitj Bronstein 7 november 1879 Janovka (nära Jelizavetgrad), guvernementet Cherson, Kejsardömet Ryssland |
|---|---|
| Död | 21 augusti 1940 (60 år) Coyoacán, Mexico City, Mexiko |
| Gravplats | Lev Trotskijs hems museum |
| Nationalitet | Sovjetisk |
| Maka | Aleksandra Sokolovskaja Natalja Sedova |
| Namnteckning |  |
 |
Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. Motivering: Mycket av texten saknar källor och urvalet av uppgifter ger ingen tydlig bild av Trotskijs verksamhet och teorier. I november 2024 påbörjas en bearbetning, vilket gör att artikeln ibland kan vara något svåröverskådlig. (2023-06) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
Han var som socialdemokrat ledare för Ryska revolutionen 1905 och blev bolsjevik efter februarirevolutionen 1917. Han var, tillsammans med Vladimir Lenin, en av de tongivande ledarna för oktoberrevolutionen och blev folkkommissarie för utrikes ärenden (utrikesminister) i den sovjetryska regeringen ("Folkkommissariernas råd") 1917–1918.
Trotskij deltog vid fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk. Som krigskommissarie var Trotskij ansvarig för grundandet av Röda armén och dess ledare under ryska inbördeskriget 1918–1920.
År 1923 organiserade Trotskij den så kallade vänsteroppositionen inom Allryska kommunistiska partiet (bolsjevikerna) mot generalsekreteraren Josef Stalin. Kraftmätningen slutade dock med att Stalin segrade och Trotskij uteslöts ur partiet 1927 och utvisades från Sovjetunionen 1929. Han mördades år 1940 i Mexiko av en sovjetisk agent.
Pseudonymen Trotskij tog han under flykten från Sibirien år 1902. Namnet kom ironiskt nog från hans fångvaktare i Odessa och skulle därefter för alltid användas istället för familjenamnet Bronstein.
Trotskij föddes 1879 som Lev (Lejba) Davidovitj Bronstein i en välmående judisk lantbrukarfamilj i byn Janovka, dagens Bereslavka, i guvernementet Cherson, vilket låg inom det judiska bosättningsområdet i Kejsardömet Ryssland. Hans far David var jordbrukarson och analfabet. Hans mor Anna kom från en judisk medelklassfamilj och hade en viss utbildning och litteraturintresse. Lejba var femte barnet i familjen.[2]
Familjen Bronstein var på intet sätt typiskt judisk. De talade inte jiddisch, vilket var det brukligaste språket bland judar i Lillryssland och Nya Ryssland, utan den blandning av ryska och ukrainska (surzjyk) som var vanlig i denna del av kejsardömet.[3] Fadern var likgilitig eller till och med föraktfull mot religion och den judiska synagogan, och modern upprätthöll vissa judiska seder mest av konventionella skäl.[2]
Familjen hade ambitionen och den ekonomiska möjligheten att låta sina barn få utbildning. Lev skickades som sjuåring till en tysk-judisk religiös skola i en grannby där han inkvarterades hos släktingar. Undervisningen var på jiddisch, som Lev inte förstod, och hans föräldrar lät honom sluta efter bara några månader. Under denna tid hade han dock hunnit lära sig ryska, som också undervisades på skolan. När han var nio flyttade till andra släktingar i Odessa för att gå i skolan där. Familjen han bodde hos var välutbildad och kulturintresserad, och genom dem fick Lev kontakt med både rysk och internationell litteratur och med intelligentians kritik mot tsarväldet. Odessa var en kosmopolitisk stad och skolans lärare och elever tillhörde en rad olika nationaliteter och religioner. Undervisningen skedde på ryska och var inriktad på naturvetenskap, matematik och moderna språk som tyska och franska. Han lämnade Odessa 1896 för att gå sitt sista skolår i Nikojalev. Han hade då fina betyg, ett gott självförtroende och starka känslor mot orättvisor, men hade inte mött några politiska idéer eller organisationer.[2]
I Nikolajev 1896 kom den unge Bronstein i kontakt med den revolutionära narodnikrörelsen som, främst bestående av unga studenter, förgäves försökte få den fattiga bondeklassen att resa sig mot tsardömet. Det var också här han kom i kontakt med och tog till sig marxistisk teori och dess analys av arbetarklassen som drivande i kampen för en samhällsomvälvning. Han tog initiativet till att organisera unga arbetare och studenter i Södra Rysslands Arbetareförbund och blev den nybildade organisationens självklara ledare. Förbundet var närmast att beskriva som ett fackförbund och omfattade både narodniker och marxister. Bronstein själv såg förbundet som en del av den socialdemokratiska rörelse som vid denna tid ännu inte hade splittrats i reformister och revolutionärer.[2]
I takt med att organisationen blev allt mer uppmärksammad för sina upplysningskampanjer till ryska medborgare att ifrågasätta tsarens auktoritära styre, blev de 1898 arresterade av tsarens säkerhetstjänst. För sin delaktighet i distributionen av pamfletter och annat informationsmaterial riktat mot monarkin i Ryssland dömdes Bronstein tillsammans med över 200 fackförbundsmedlemmar till fängelse. Han hölls åren därefter fängslad på olika orter, först isolerad under svåra förhållanden men så småningom med sällskap av medfångar och tillgång till fängelsebibliotek. Han fick veta mera om den de politiska strider och diskussioner som försiggick i Ryssland och i Europa, och han hörde för första gången talas om Lenin och hans just utkomna bok Kapitalismens utveckling i Ryssland. Han blev alltmer övertygad marxist och revolutionär. Samtidigt utanför murarna hölls den första kongressen för det nybildade Rysslands socialdemokratiska arbetareparti (RSDAP). Ordet socialdemokrati var på denna tid liktydigt med socialism och medlemmarna i det nystartade partiet var marxister och revolutionärer.[2] Lev Bronsteinj tillkännagav nu sitt fulla stöd, och medlemskap i partiet.[källa behövs]
Sommaren 1900 satt Bronstein fänglad i Moskva. Där gifte han sig med en medfånge, den cirka sju år äldre marxisten Aleksandra Sokolovskaja som varit en av hans kamrater i den första gruppen i Nikolajev. Paret deporterades till Sibirien, där många politiskt dömda kunde leva och umgås relativt fritt. Bronstein propagerade bland dem för att den revolutionära rörelse som bestod av smågupper behövde centraliseras. Han skrev också journalistiska och litteraturkritiska essäer för en lokal progressiv tidskrift. Sommaren 1902 fick har genom den underjordiska posten ett exemplar av Vladimir Lenins skrift Vad bör göras? och andra politiska skrifter. Han bestämde sig för att fly från Sibirien för att ansluta sig till den revolutionära rörelsen i västra Ryssland. Hans hustru Alexandra accepterade att ensam stanna i Sibirien och ta ansvar för parets två små döttrar. I sitt falska pass under flykten använde Bronstein namnet Trotskij som sedan skulle följa honom genom livet. Flykten lyckades, och han tog på sig organisationsarbete inom den socialistiska rörelsen med högkvarter i Samara vid Volga. Inom kort blev han kallad till London som var centrum för de exilryska revolutionärerna och deras ledare Lenin.[2]
I London träffade Trotskij andra socialdemokrater, samt redaktion- och utgivare av partiets tidning Iskra. Iskras redaktion,bosatt i London och i Schweiz. utgjorde i praktiken ledningen för det ryska socialdemokratiska partiet, som i hemlandet kunde verka endast underjordiskt. Förutom den 32-årige Lenin bestod redaktionen av de betydligt äldre partiveteranerna Pavel Axelrod, Vera Zasulitj och Georgij Plechanov samt Julyj Martov och Alexandr Poresov som båda var kring 30 år. Den 23-årige Trotskij var klart yngst men fick snart en ledande roll och uppmuntrades av Lenin. Trotskij skrev mycket i Iskra och reste runt i Europa för att hålla kontakt med andra exilryska socialdemokrater. I Paris träffade han den revolutionära studentskan Natalja Sedova som blev hans hustru för resten av hans liv, även om han aldrig formell skiljde sig från Sokolovskaja.[4]
Under partiets andra kongress, 1903 i Bryssel och London bildades två fraktioner inom det socialdemokratiska partiet. De politiska skiljaktigheterna var inledningsvis små och den marxistiske historikern Isaac Deutscher menar att det mest handlade om personfrågor och mindre oenigheter kring partiets organisation. Lenin ledde bolsjevikerna ("majoritetsmän") medan Trotskij och merparten inom Iskra-redaktionen anslöt sig till mensjevikerna ("minoritetsmän"). Under 1904 försökte Trotskij få till en återförening mellan fraktionerna men misslyckades. Han ställde sig då utanför båda fraktionerna och såg sig som oberoende socialdemokrat men uppfattades utåt som mensjevik eftersom han skrev en del i Iskra.[4]
Mensjevikerna öppnade för att samarbeta med ryska liberaler mot tsarväldet, men Trotskij tog avstånd från detta och betonade arbetarklassens roll. I början av 1904 utbröt Rysk-japanska kriget, och Trotskij argumenterade starkt mot att stödja det tsaristiska Ryssland och förutspådde att kriget skulle leda till att arbetarna gjorde revolution.[4]
I början av januari 1905 bröt revolutionen ut i Rysslands huvudstad Sankt Petersburg. Staden lamslogs av en strejk där 100 000 arbetare protesterade mot godtyckliga avskedanden och dåliga arbetsvillkor.[5] Den 9 januari (22 januari enligt modern tideräkning), senare uppkallad "blodiga söndagen" attackerades ett fredligt demonstrationståg med gevärseld från tsarens soldater, och hundratals[6] människor dödades och sårades. Det ledde till fortsatta strejker och protester. Trotskij såg det som början på den revolution han förutspått och tog sig på hemliga vägar tillbaka till Ryssland. Resan var extra farlig eftersom han en gång flytt från deportationen i Sibirien och riskerade att placeras i straffläger. Hans hustru Sedova åkte i förväg för att ordna med hemliga bostäder. I februari 1905 anlände Trotskij till Kiev. De övriga exilryska ledarna stannade i Västeuropa till slutet av året.[4][7]
När Trotskij kom tillbaka till Ryssland hade strejkerna och upproren redan misslyckats och arbetarklassen var skrämd av polisens förtryck och avrättningar. Det politiska initiativet hade i stället tagits av den liberala medelklassen, som krävde en konstitutionell regering och andra reformer. Trotskij kunde inte framträda öppet utan ägnade sig åt att skiva, både teoretiska texter och flygblad och artiklar riktade direkt till befolkningen. Han och Sedova flyttade till Sankt Petersburg för en tid, men hon blev arresterad vid en första majdemonstration och Trotskij flydde vidare till Finland.[7]
I mitten av oktober inleddes en generalstrejk i Petersburg. Den började med att typograferna krävde kortare arbetsdag och högre löner, och spred sig snart till andra industrier och även till landsbygden. Strejken antog snabbt en påtagligt politisk karaktär och arbetarna bildade råd (sovjeter) som var den medborgarrättslösa arbetarklassens första valde församlingar någonsin. Trotskij tog sig omedelbart tillbaka från Finland och talade i Petersburgs nybildade sovjet. Han blev snabbt de strejkande arbetarnas främsta talesperson och drev linjen att man skulle organisera arbetarna och störa och oroa sin motståndare utan att gå i direkt konfrontation. Arbetarna var inte beväpnade, och provokationer mot övermakten skulle ha lett till blodbad och demoralisering. Sovjeten fortlevde i 50 dagar och upplöstes sedan av tsarens polis, utan att göra motstånd. Trotskij och de övriga ledarna fängslades.[7]
Trotskij besökte inte bara ryska socialdemokraternas partikongress som hölls i London, utan engagerade sig i flera andra socialdemokratiska partier i Europa, framför allt det tyska och under sin tid i exil gav han ut flera marxistiska och socialistiska texter. Han sågs med misstänksamhet av Lenin som 1914 skrev i skriften Om nationernas självbestämmanderätt: "Den tjänstvillige Trotskij är farligare än någon fiende! /.../ Trotskij har ännu aldrig haft en bestämd mening i någon enda betydande marxistisk fråga, han har alltid 'krupit i skydd' av en eller annan meningsskiljaktighet och löpt över från den ena sidan till den andra. För närvarande befinner han sig i bundisternas och likvidatorernas sällskap."
Första världskriget bröt ut 1914, och tillsammans med en del andra socialistiska partier ansåg Trotskij att det var ett orättfärdigt krig i imperialismens intressen. Han deltog i Zimmerwaldkonferensen 1915 och utvisades ur Frankrike till USA på grund av sin agitation mot världskriget.[8]
Trotskij befann sig i New York när Tsar Nikolaj II tvingats abdikera efter februarirevolutionen. Han lämnade USA snabbt för att bege sig tillbaka till Ryssland, men det skulle bli en fördröjning efter att ha stoppats av en brittisk flotta och internerades på ett kanadensiskt interneringsläger för tyska krigsfångar i Halifax. Den 5 maj var Trotskij på plats i Ryssland. Han var fortfarande mensjevik och ledde tillsammans med bland andra Anatolij Lunatjarskij en grupp vänstermensjeviker[8] men sympatiserade med bolsjevikerna, som efter revolutionen hade ett stort inflytande över sovjeterna.
Efter julidemonstrationerna 1917 hamnade Trotskij i fängelse några veckor. Under tiden, i augusti, upptogs hans grupp som medlemmar i bolsjevikpartiet och Trotskij invaldes i centralkommittén.[8] Detta sågs på med misstänksamhet från stora delar av partiet.[källa behövs]
Efter att Trotskij gått in i partiet sa Lenin misstänksamt att "[Trotskij] är med oss, men han är inte vår."[9] Hur som haver valdes Trotskij till ordförande i Petrograds sovjet när han släppts ur fängelse.[8] Han diskuterade tillsammans med Lenin, Stalin, Zinovjev och Kamenev om planer på att störta den provisoriska regeringen under Kerenskij.[källa behövs] Trotskij var även ordförande i partiets revolutionära krigsråd som hade ansvaret för att genomföra revolutionen den 7 november 1917.[8]
Efter att bolsjevikerna intagit regeringsställning efter den genomförda oktoberrevolutionen och utropat Ryska SFSR den 7 november 1917 ställdes man inför hur man skulle förhålla sig gentemot väst, och i synnerhet Tyskland vars trupper avancerade allt längre in i Ryssland. Man ville sluta fred så fort som möjligt för att kunna fortsätta revolutionen med full kraft. Trotskij var utrikeskommissarie i Folkkommissariernas råd och ledde förhandlingarna med Tyskland som ledde till Freden i Brest-Litovsk. När freden var undertecknad avgick Trotskij som utrikeskommissarie, men inom kort utnämndes han till krigskommissarie.[8] Han ledde skapandet av Röda armén, och ledde den i ryska inbördeskriget, som under 1918–1922 utkämpades mot de vita arméerna och deras utländska hjälptrupper. Under inbördeskriget steg Trotskij fram som den näst mest kända sovjetpolitikern efter Lenin.[8] Efter att Röda amén besegrat de vita deklarerades Sovjetunionen 1922, men blev inte erkänd förrän 1924.
Sovjetunionen under de första åren präglades först av krigskommunism för att få kontroll över landet. Man införde sedan NEP, Nya ekonomiska politiken för att inte gå för fort fram i det ditintills underutvecklade Ryssland.
Sovjetunionens förste ledare Lenin dog 1924 och efterträddes av Josef Stalin. Han lyckades utmanövrera Trotskij från alla ledande poster. Den 2 december 1927 uteslöts Trotskij och de som Stalin kallade "den trotskistiska gruppen" ur sovjetiska kommunistpartiet.[10] Trotskij anklagades för antisovjetisk verksamhet och deporterades 1929 till Kazakstan.[11]
Trotskij, som hade blivit utesluten ur Komintern, såg sig fortfarande som en utesluten del av internationalen och hade förhoppningar om att kunna reformera den. Den internationella vänsteroppositionen, som leddes av Trotskij, bestod av små och isolerade grupper, och vissa av dess sektioner hade stora problem med sekterism. Under den berömda franska vändningen 1934 rekommenderade Trotskij sina franska anhängare att gå in i socialistpartiet, en politisk taktik som blivit känd som entrism.
Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933, och krossandet av det tyska kommunistpartiet, hade Trotskij förväntat sig en stor diskussion och kris om frågan i Komintern. När det inte blev någon diskussion drog han slutsatsen att man måste "bygga en international på nytt". Den nya internationalen, Fjärde internationalen, bildades 1938. På dess konstituerande kongress antog man ett dokument som blivit känt som Övergångsprogrammet, vilket skrevs av Trotskij.
Trotskijs exil inleddes i Turkiet, gick via Frankrike och Norge till slutstationen Mexiko i januari 1937.[12] Där bodde han en tid tillsammans med konstnärerna Diego Rivera och Frida Kahlo, men efter bråk med Rivera flyttade han 1939 till ett eget hus i Coyoacán, en stadsdel i södra Mexico City.[12]
Den 24 maj 1940 överlevde han en väpnad attack i sitt hus ledd av den kommunistiske målaren David Alfaro Siqueiros.[13] Säkerheten i huset höjdes ytterligare, men Sovjets agent Ramón Mercader lyckades, genom en kvinnlig sekreterare, komma i kontakt med Trotskij, och slutade att visiteras. Den 20 augusti 1940 tog Mercader med sig en isyxa,[14][15] som han högg i Trotskijs huvud. Trotskij skadades dock bara, bråk uppstod och livvakterna störtade in för att döda Mercader. De stoppades av Trotskij med orden "Döda honom inte! Denna man har en historia att berätta."[källa behövs] Dagen därpå avled Trotskij på sjukhus. Mercader fängslades i tjugo år, och belönades med orden Sovjetunionens hjälte när han flyttade till Sovjet 1961.[12]
Även Trotskijs son Lev Sedov mördades av Stalin den 16 februari 1938. Vaksberg berättar att sovjetiska arkivmaterial bekräftar att säkerhetstjänsten varit involverad i likvideringen av Sedov.[16]
Trotskijs hus i Coyoacán finns bevarat och är numera museum.
| Trotskism
| |
 | |
| Lev Trotskij | |
|---|---|
| Marxism | |
| Framstående trotskister | |
| James P. Cannon Tony Cliff Ted Grant Joseph Hansen Gerry Healy Pierre Lambert Livio Maitan Ernest Mandel Nahuel Moreno J. Posadas Max Shachtman Peter Taaffe | |
| Trotskistiska internationaler | |
| (återförenade) 4:e internationalen International Socialist Alternative Internationalist Communist Union International Socialist Tendency Internationella marxistiska tendensen Internationella kommittéen för den fjärde internationalen Kommittén för en arbetarinternational |
Trotskij var en skicklig och produktiv skribent och en engagerande talare. Enligt hans levnadstecknare Isaac Deutscher tenderade han att bli överpolemisk i frågor som engagerade honom, något som ibland drev fram och förvärrade konflikter med andra revolutionärer. En fråga som sysselsatte honom hela livet var motsättningen mellan å ena sidan ett effektivt revolutionärt ledarskap inom ett parti och senare en stat, och å andra sidan ett demokratiskt funktionssätt som inkluderade även dem som inte delade ledningens uppfattning. Andra och delvis sammanfallande frågor gällde förhållandet mellan arbetarklassen och de övriga klasser och grupper som med nödvändighet måste vara dess allierade - bönderna, armén och den progressiva intelligentian. Trotskij var också övertygad internationalist och menade att en socialistisk revolution i ett land kunde inspirera och stötta revolutionen i andra länder och att det inte var möjligt att bygga ett socialistisk samhälle inom ett land.[4]
Trotskij föddes i en tid då den revolutionära narodnikrörelsen, främst bestående av unga studenter, förgäves försökte få den fattiga bondeklassen att resa sig mot tsardömet. När han som 17-åring började intressera sig för politik stödde han först narodikernas idé om den agrara revolutionen men anslöt sig snart i stället till Marx syn på arbetarklassen som den avgörande kraften i en kommande samhällsomvälvning. Under sin förvisning till Sibirien propagerade han kraftfullt för behovet av ett sammanhållet arbetarparti med en centraliserad ledning.[2]
Liksom Lenin såg Trotskij en progressiv intelligentia som viktig för att kunna leda en socialistisk revolution. Men den avgörande aktören och maktfaktorn var städernas industriella arbetarklass. I en skrift som han skrev 1904 trycker han på generalstrejken som handlingsplan. Men för att kunna avgöra striden mot tsardömet behövde arbetarklassen stöd av bönderna och det var därför nödvändigt att snarast agitera även bland bönderna. Det var också viktigt att skapa sympati och stöd hos arméns soldater, så att de inte skulle kunna vändas mot de upproriska arbetarna och bönderna utan i stället agera på deras sida.[4] Även de lägre delarna av medelklassen såg Trotskij som allierade, men denna klass var i Ryssland mycket liten.[7]
Vid brytningen med Lenin på socialdemokraternas kongress 1903 vände sig Trotskij mot det han såg som överdriven centralisering i Lenins planer. I boken Våra politiska uppgifter(1904) beskrev han det han såg som faran i Lenins linje: ”Partiorganisationen blir ett substitut för partiet, centralkommittén blir ett substitut för partiorganisationen och till sist kommer en diktator att bli ett substitut för centralkommittén…”. Trotskij ville dock fortfarande se ett centraliserat parti, och skillnaderna mellan hans och Lenins linje var enligt Isaac Deutscher inte så stora som Trotskijs känsloladdade polemik kunde göra sken av.[4]
Revolutionen 1905 startade inte på initiativ av det socialdemokratiska partiet, och av de ledande socialdemokraterna i exil var det endast Trotskij som direkt tog sig till Ryssland för att delta. Utbrottet av ett faktiskt uppror tvingade fram andra diskussioner än de som gällde partiets interna arbete. Lenin och Parvus förespråkade ett väpnat uppror, men Trotskij såg detta som en omöjlighet eftersom arbetarklassen inte var beväpnad. Ett väpnat uppror förutsatte att arméns soldater skulle vända sig mot sina officerare och i stället stödja proletariatet och förse dem med vapen. Någon sådan medvetenhet fanns inte hos soldaterna, som till största delen var bönder.[7]
Trotskij och Lenin ansåg att målet för revolutionen skulle vara arbetarstyre och socialism, medan mensjevikerna föreställde sig period av borgerlig demokrati ledd av medelklassen innan arbetarklassen skulle vara stark nog för att ta makten. Mot detta argumenterade Trotskij att medelklassen visserligen drabbades av enväldet men att var mera rädd för revolutionen än den var för tsaren. "För proletariatet är demokratin under alla omständigheter en politisk nödvändighet, för den kapitalistiska bourgeoisien är den under vissa omständigheter en politisk oundviklighet."[17][7]
När Petersburgssovjeten bildades var de socialistiska grupperna och partierna inte överens om hur de såg på den. Mensjevikerna och socialrevolutionärerna skickade omedelbart dit sina representanter, medan bolsjevikerna inledningsvis såg den som en konkurrent till partiet och krävde att sovjeten på förhand skulle acceptera partiet som ledare.Trotskij hävdade att inget parti eller grupp kunde göra anspråk på att vara den enda ledande. Sovjeten borde representera alla uppfattningar inom arbetarklassen.[7]
Trotskji ledde sovjeten under dess femtio dagar och agiterade hela tiden för arbetarnas självständiga kamp. Samtidigt såg han att det inte fanns några objektiva förutsättningar att faktiskt störta tsarväldet. Han argumenterade därför emot direkta konfrontationer och uppmanade arbetarna att avvakta och bygga sin styrka. Självorganiseringen och erfarenheten av gemensam kamp var värdefulla erfarenheter inför framtiden. När han föreslog sovjeten att sluta försöka genomtvinga åttatimmarsdagen sade Trotskij: "Vi har inte vunnit åttatimmarsdagen för arbetarklassen men vi har lyckats vinna arbetarklassen för åttatimmarsdagen."[18] Trotskijs levnadstecknare Isaac Deutscher konstaterar på samma sätt att Trotskijs öde 1905 inte var att vinna det proletära upproret men att vinna proletariatet för ett uppror.[7]
Huvuddragen i Trotskijs politiska uppfattning och analys sammanfattas i teorin om den permanenta revolutionen.Teorin byggde på Marx men ifrågasatte den gängse marxistiska uppfattningen att det krävdes en period av kapitalistisk tillväxt innan en revolutionär socialism skulle kunna ta makten och börja skapa ett jämlikt samhälle. Den första versionen av teorin utarbetades tillsammans med med Alexander Parvus, en rysk marxist som bodde i München och som Trotskij samarbetade med sedan han 1904 brutit med mensjevikerna.[4] Den formulerades vidare när Trotskij satt fängslad efter revolutionen 1905 och publicerades 1906 som en del av skriften Resultat och utsikter. Skriften konfiskerades av polisen nästan direkt efter utgivningen och återutgavs först 1919. Därigenom fick den ingen större betydelse för socialismens teori och praktik under perioden fram till revolutionen 1917.[7] Samma teori publicerades 1930 i mera utförlig form, varifrån nedanstående citat är hämtade.
Trotskij vände sig mot tanken att en socialistisk revolution måste föregås av en period av borgerlig demokrati och menade i stället att "för de efterblivna länderna går vägen till demokrati via proletariatets diktatur./.../ Mellan den demokratiska revolutionen och den socialistiska uppbyggnaden av samhället råder sålunda ett permanent tillstånd av revolutionär utveckling." Vidare ses den socialistiska revolutionen som permanent genom omvälvningar inom en mängd olika aspekter av samhället, vilket gör det omöjligt att uppnå ett tillstånd av jämvikt. Trotskij betonar också den socialistiska revolutionens internationella karaktär: "Internationalismen är ingen abstrakt princip utan en teoretisk och politisk återspegling av världsekonomins karaktär, av produktivkrafternas internationella utveckling och av klasskampen i världsmåttstock. Den socialistiska revolutionen inleds på en nationell bas - men den kan inte fullbordas på endast denna bas."[19]
Trotskijs teorier bröt här med de samtida marxisternas antaganden att en socialistisk revolution skulle börja i det kapitalistiskt utvecklade Västeuropa och först senare skulle kunna sprida sig till det underutvecklade Ryssland. Men en rysk revolution skulle inte kunna bygga någon socialistisk ekonomi om inte även det europeiska proletariatet störtade kapitalismen och bidrog med direkt stöd till samhällsuppbygganden. För Rysslands del såg han framför sig en proletär revolution där "det regerande proletariatet kommer att framträda för bondeklassen som dess befriare"[20], och han såg inte på bönderna eller andra småföretagare som en självständig revolutionär styrka.[7]
1920 skrev Trotskij boken Kommunismen och terrorn där han förklarar och försvarar användandet av terror i det pågående inbördeskriget.
Karl Kautsky, tysk socialdemokrat och nationalekonom, hade skrivt bok vid namn ”Kommunismen och terrorn” där han riktade kritik mot röda armén under inbördeskriget. Trotskij svarade i en bok med samma namn, men med underrubriken Anti-Kautsky. I boken försvarade han terrorn med att fienderna i vita armén använde terror mot bolsjevikerna. Han frågade sig själv i sitt förord om det föreligger ett teoretiskt behov att rättfärdiga den revolutionära terrorn och svarar: Tyvärr - ja. ”Revolutionen kräver inte ’terrorn’ liksom den heller icke heller ’logiskt’ kräver väpnat uppror … Men därför att den revolutionära klassen skall nå sitt mål med alla till buds stående medel, kräver revolutionen, om det är nödigt väpnat uppror och, om det är nödigt terror”. På motsvarande sätt försvarade han tagandet av gisslan: ”Bruket att ta gisslan måste synbarligen liksom under inbördeskrigets terror betraktas som ’befogat’.
Boken utgavs till Kominterns andra kongress. Trotskij argumenterade även för att den nya regeringen behövde få kontroll över landet som glidit in i kaos, inte minst mot yttre fiender.
Under sin tid i exil fortsatte Trotskij att ge ut flera politiska verk. Bland annat Till marxismens försvar och Den förrådda revolutionen, där Trotskij försvarar marxism och kommunism, men analyserar och fördömer vad han anser är en stalinistisk utveckling i Sovjetunionen.
Trotskij beskrev bland annat den "statsbärande" centralkommittén som diktatur över proletariatet, statskapitalistiskt och bonapartistiskt. Lenin hade tidigare använt just begreppet statskapitalism under NEP för att skilja på företag med blandat statligt kapital och privat kapital, från "företag av entydig socialistisk typ", där det fanns sovjeter och således betecknades som proletär egendom. Ingendera av dessa definitioner involverade dock Trotskijs syn på Sovjetunionens ekonomi under Stalin. Trotskij skrev att man med goda skäl kan återfinna bonapartistiska element redan under Lenins tid, men att "sovjetisk bonapartism under Lenin var en möjlighet, under Stalin har den blivit verklighet."
Dagens trotskister betonar partidemokrati, internationalism, kritiskt stöd till "socialistiska" staters egendomsförhållanden och Lenins tankar och idéer om staten och proletariatets diktatur. Man vidhåller dock, till skillnad från Stalin, att socialismen inte kan byggas i ett enskilt land. Än idag finns det trotskister som använder entrism som politisk arbetsmetod.
Den första ryska revolutionen bröt ut 1905 i Sankt Petersburg, till följd av omfattande strejker bland arbetare i städerna och uppror på landsbygden. Massiva demonstrationer genomfördes mot tsar Nikolaj II för att uttrycka missnöjet med krigsnederlaget mot Japan i rysk-japanska kriget, samtidigt som man ställde krav på bättre villkor för befolkningen. Den 9 januari, senare uppkallad "blodiga söndagen" inleddes efter att strejkande arbetare startade ett till synes fredligt demonstrationståg mot vinterpalatset, uppehället för tsarfamiljen som dock inte var på plats vid tillfället. Tsaren hade lämnat staden men placerat soldater och säkerhetstjänstemän på flera ställen i staden. Demonstranterna hade med sig kvinnor och barn för att markera att man inte hade något våldsamt uppsåt, eftersom man visste om att det fanns utstationerade trupper. Men man skulle gå en förödande katastrof till mötes. De ryska soldaterna öppnade eld rakt mot leden med demonstranter. Korrespondenter på plats, även från Sverige, rapporterade om sårade människor, och lik som täckte gatorna på uppskattningsvis 2000–4000 stycken.
Följderna av det här utlöste samma år världens dittills största och kända generalstrejker och protester, inte bara i Ryssland och Sankt Petersburg utan även i närliggande städer runtom i Europa och Asien. Tsar Nikolaj II gav med sig för att säkra sin fortsatta ställning, och tillät för första gången arbetare att organisera sig, och sätta upp arbetarråd, så kallade sovjeter.
| Artiklar om socialism |
| ★ |
| Centrala begrepp |
|
Arbetarklass · Fackförening |
| Portalfigurer |
|
Robert Owen · Karl Marx |
| Organisationer |
|
Socialistiska partier i Sverige |
| ★ |
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
