erchan

Fornhögtyska

Adjektiv

erchan

1. ren, klar^[1]
2. genuin, riktig^[2]

Etymologi: Jämfört med gotiska 𐌰𐌹𐍂𐌺𐌽𐌹𐌸𐌰 (airkniþa) (från ett förmodat adjektiv *𐌰𐌹𐍂𐌺𐌽𐍃 (*airkns, "riktig, sann; ren, helig”) (som i 𐌿𐌽𐌰𐌹𐍂𐌺𐌽𐍃 (unairkns, “ohelig, oren”)), och fornengelska eorcnanstan (“ädelsten”) (se vidare eorcnan, erce). Besläktat med svenska järtecken. Ett arkaiskt germanskt ord som återfunnits i rituella, heliga sammanhang. Dess ursprungliga betydelse är svår att återskapa i och med att det ingick i de hedniska religiösa ordförrådet som förskymdes vid kristendomens intåg.
Pokorny (1959) försöker gruppera ordet med urindoeuropeiska *arǵ- (“glittrande, vit”) (jämför klassisk grekiska ἀργός (argós), latin argentum), men gotiska ark- skulle också kunna vara ett tidigt lån av (ἀρχι- (arkhi-, “archi-”)).
Tidigare även jämfört med sanskrit अर्चन (arcana), av roten अर्च् (arc, “att hylla, sjunga”) (urindoeuropeiska *erkʷ- (“att skina; att hylla”)), alternativt till sanskrit अर्हण (arhaṇa, “avguda”), till roten अर्ह् (arh, “att vara värdig”) (Diefenbach 1851).