Vladislav IV av Polen
polsk kung, svensk prins, Från Wikipedia, den fria encyklopedin
polsk kung, svensk prins, Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Vladislav IV Vasa, född 9 juni 1595, död 20 maj 1648, var kung av Polen från 1632, och rysk tsar 1610–1613 under Stora oredan.
| Vladislav IV av Polen | |
 | |
| Född | 9 juni 1595[1][2][3] Łobzów[4], Polen |
|---|---|
| Död | 20 maj 1648[1][2][3] (52 år) Merkinė[5], Litauen |
| Begravd | kungliga tomberna i Wawelkatedralen[6] |
| Medborgare i | Polsk-litauiska samväldet |
| Sysselsättning | Monark |
| Befattning | |
| Starosta krzepicki Starosta borysowski Starosta merecki Starosta jaworowski Starosta solecki Starosta hrubieszowski Rysslands tsar (1610–1613) Kung av Polen (1632–1648) | |
| Maka | Cecilia Renata av Österrike (g. 1637–1644)[7] Marie Louise av Mantua (g. 1646–1648)[7] |
| Barn | Władysław Konstanty Waza (f. 1635) Sigismondo Casimiro Vasa (f. 1640) Maria Anna Izabela Wazówna (f. 1642) |
| Föräldrar | Sigismund[4] Anna av Österrike[4] |
| Släktingar | Johan II Kasimir (syskon)[4] Johan Albert Vasa (syskon) Alexander Karol Vasa (syskon) Anna Katarina Konstantia Vasa (syskon) |
| Utmärkelser | |
| Riddare av Gyllene skinnets orden | |
| Namnteckning | |
 | |
| Heraldiskt vapen | |
 | |
| Redigera Wikidata | |
Han var son till kung Sigismund och drottning Anna. Han var gift med Marie Louise av Mantova och halvbror till Johan II Kasimir Vasa av Polen.
Då ständerna på riksdagen i Stockholm i juli 1599 avsatte Sigismund, förklarade de sig samtidigt beredda att erkänna den 4-årige Vladislav som kung, om Sigismund inom ett år sände pojken till Sverige för att uppfostras och inom sex månader förklarat om han ville göra det. Då Sigismund, såsom väntat var, inte hade lust med det, kom Sveriges krona aldrig på Vladislavs huvud, men titeln Sveriges arvkonung upptog han likväl efter faderns död.
Under den förvirring som Ryssland befann sig till följd av de s. k. falska Dimitriernas uppträdande, förmådde en polsk här under Zolkiewski Moskvas bojarer att i augusti 1610 erkänna Vladislav som ärftlig tsar. Då Sigismund 1612 var på väg att låta kröna sin son i Moskva, nådde honom dock underrättelsen att polackerna blivit tvungna att överlämna staden i ryssarnas händer. Av denna anledning vände han om, och då 1617 en polsk här, som Vladislav åtföljde, gjorde ett nytt försök att nå fram till tsarstaden, misslyckades också detta.
Den 13 november 1632 valdes Vladislav till kung av Polen.
I det polsk-ryska kriget 1632–1634 blev den stora ryska här som belägrade Smolensk själv innesluten av polackarna och tvingades till kapitulation 1634. Freden i Poljanovka juni 1634 satte en gräns för polackarnas framryckning. Ryssland tvingades betala krigskostnaderna och avstå från de västryska områdena liksom från landet vid Östersjön. Däremot gav Vladislav upp sina anspråk på Rysslands tron.[8]
År 1635 gick stilleståndet med Sverige till ända, men Vladislavs planer på krig stötte på enstämmigt motstånd; den polska riksdagen vägrade att åta sig skatter eller gjorde det utomordentligt svårt för konungen att förfoga över det de inbringade, då den ställde dem till de särskilda vojevodskapens förfogande.[8] Att han genom fördraget i Stuhmsdorf (1635) återvann från svenskarna de preussiska hamnarna, som Sigismund 1629 nödgats avträda, ansågs som en stor framgång för Vladislav.
Venedig, vars välde på havet Osmanska riket förberedde sig att rikta en dödsstöt mot, närmade sig sedan Vladislav med förslag om förbund och subsidier, och ett tillfälle uppstod för kungen att inleda ett krig mot tatarerna på Krim. Kungen värvade själv soldater, rustade och drog till och med i hemlighet över kosackerna på sin sida.[9] Deras hövdingar – särskilt Bogdan Chmelnytskyj – infann sig i Warszawa och fick löfte om att kosackhären skulle återupprättas. De skulle bara bryta lös mot Osmanska riket och därmed göra kriget oundvikligt. Men senatorerna blev oroliga över konungens rustningar. Riksdagen 1646 förödmjukade kungen och tvingade honom att upplösa sina legotrupper och avge en högtidlig försäkran att han aldrig skulle företa något utan riksdagens medgivande.[9]
Han var gift sedan 1637 med sin kusin ärkehertiginnan Cecilia Renata av Österrike (född 1611, död 1644), mor till 3 barn av vilka två dog unga och ett var dödfött och sedan 1645 med prinsessan Maria Lovisa av Gonzaga-Nevers (f. 1611, d. 1667),[10] som 1649 gifte om sig med Vladislavs halvbror Johan II Kasimir.
