Tommy (rockopera)
album av The Who Från Wikipedia, den fria encyklopedin
album av The Who Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Tommy är den första av rockgruppen The Whos två rockoperor, den andra är Quadrophenia. Tommy gavs först ut på skiva 1969 och blev film 1975. På scen framfördes den inte förrän 1993, i en omarbetad version.
Tommy | ||||
Studioalbum av The Who | ||||
---|---|---|---|---|
Utgivning | 23 maj 1969 | |||
Inspelat | 19 september 1968 - 7 mars 1969 | |||
Genre | Konstrock, hård rock | |||
Längd | 74:00 | |||
Skivbolag | Polydor Records, Track Records, Decca Records, MCA Records | |||
Producent | Kit Lambert | |||
Utmärkelser | ||||
Grammy Award (1998) | ||||
The Who-kronologi | ||||
|
Temat är Tommy, som är en döv, blind, och stum pojke. Han får ett flipperspel i present och blir med tiden världsbäst i flipper. Han behandlas nästan som en rockstjärna med fans och groupies. Så småningom blir han frisk, får ett slags uppenbarelse och försöker grundlägga en ny religion, men hans efterföljare gör snart uppror och överger honom. Rockoperan behandlar flera kontroversiella ämnen, såsom barnmisshandel, incest och drogmissbruk.
2013 gjordes en dokumentär om inspelningen av albumet i serien Classic Albums.[1]
Det ursprungliga albumet Tommy gavs ut som en dubbel-LP 1969. Nästan alla låtar skrevs av Pete Townshend. "Pinball Wizard" var hiten från albumet och blev en livefavorit. Tommy var ett av de första framgångsrika konceptalbumen där samtliga texter bildar en lång berättelse.
Alla låtar skrivna av Pete Townshend om inget annat anges.
Tommy är Tommy Walkers fiktiva biografi. Handlingen på det ursprungliga albumet är endast antydd i mycket stora drag och framgår bara av låtarnas text. Varje låt avspeglar bara ett kort avsnitt i Tommys liv, och lyssnaren får själv fylla i mellanrummen.
Musikaliskt sett är albumet en sammansatt uppsättning av pop-rock-arrangemang som huvudsakligen bygger på Townshends akustiska gitarr och berikats genom en mängd tillägg (overdubs) med hjälp av många musikinstrument, till exempel bass-, el- och elektroniska gitarrer, piano, orgel, gonggong, horn, trefaldiga harmonier mellan stämmor och sporadisk dubblering av vokalsolon. Trots denna instrumentala rikedom tenderar ljudet att vara mycket "naket", särskilt i jämförelse med The Whos senare verk. Detta beror på att många av instrumenten bara förekommer för en kort stund, och på att overdubs ofta är så tysta att de bara hörs om man lyssnar mycket noga. Daltrey är visserligen lead singer, men han delar denna roll med andra i förvånansvärt många låtar.
Omkring ett år innan albumet släpptes förklarade Townshend sina idéer och tydligen tänkte ut en del av operans struktur under en välkänd intervju för Rolling Stone. Av denna intervju att döma var den ursprungliga huvudtanken att beskriva hur en pojke upplever allt i världen, t o m grymma händelser, som skön musik ([2]). Townshend hade enligt eget påstående tagit inspiration från The Pretty Things' konceptalbum S.F.Sorrow (1968), vilket också beskriver en människas (föga lyckliga) liv. Den utpräglade religiösa rödtråden i Tommy var rimligtvis påverkad av Meher Baba, en österländsk guru vars anhängare Townshend hade blivit ([3]). Långt senare (1996, [4]) hävdade Townshend också att han omedvetet hade påverkats av sina egna traumatiska barndomsupplevelser, då hans föräldrar tillfälligt hade flyttat isär och han hade skötts av sin psykiskt sjuka mormor - någonting som han inte fick veta förrän på 1990-talet från ett samtal med sin mor ([5]). Anledningen till att det blev John Entwistle som fick skriva sångerna om misshandeln, "Cousin Kevin" och "Fiddle About", ska ha varit att Pete enligt egen utsaga "inte ville göra dem, inte trodde att han kunde vara tillräckligt grym". När det gäller "Tommy's Holiday Camp", uppkom den på följande sätt: Townshend undrade hur han skulle uttrycka "allt det där med etablissemanget och kyrkan" och Keith Moon föreslog att den skulle skildras som en feriekoloni samt erbjöd att skriva låten, men Townshend föredrog att göra det själv; likväl betraktades det som Moons förtjänst, eftersom idén hade varit hans [6]. Den sista och mest framgångsrika låten som Townshend skrev för Tommy blev "The Pinball Wizard", och både den och själva inkluderingen av flipperspelet i handlingen gjordes på slutet, enbart för att man skulle få en bra recension av rockmusikkritikern Nick Kohn, som råkade vara flippersfan [7].
När albumet släpptes, menade många kritiker att det var ett mästerverk och början till en ny genre, medan andra tyckte att det var "sjukt" på grund av dess mörka tema. Det blev till och med förbjudet på BBC och på vissa amerikanska radiostationer. Samtidigt gjorde det en enorm succé försäljningsmässigt. The Whos anseende och popularitet ökade mycket och verket blev en ständig del av deras repertoar för ett par år. [8]
The Who spelade hela Tommy live många gånger under de första åren efter det att albumet släpptes. Därefter övergick de till att bara sjunga ett par låtar från den på sina konserter, men de framförde nästan hela operan igen på sin återföreningsturné 1989. Dessutom gjordes en orkesterversion 1972 i London av företagare Lou Reizner. Musiken spelades av The Who och The London Symphony Orchestra, men rollerna sjöngs av några andra av dåtidens ledande pop- och rockstjärnor, bland andra Rod Stewart och Ringo Starr. Denna version framfördes på två konserter och släpptes som album.
Tommy gjordes till film 1975. Filmen regisserades av Ken Russell och producerades av Robert Stigwood. Här var det själva skådespelarna som sjöng sina roller. Flera film- och rockstjärnor uppträdde. Roger Daltrey spelade Tommy, och hans mor och styvfar spelades av Ann-Margret (kallad "den kvinnliga Elvis") och macho-filmstjärnan Oliver Reed. Elton John, Tina Turner, Eric Clapton och Jack Nicholson figurerade med var sin låt. Recensionsmässigt fick filmen både ros och ris, men flera scener blev mycket kända och filmen som helhet blev en del av populärkulturen.
Historien förblev en sekvens av låtar, men vidareutvecklades och förtydligades på flera sätt, dels genom bilden och dels genom textändringar och ett par nya låtar som skrevs av Townshend för filmen. En av de mest betydliga förändringarna var att det blev moderns älskare (Frank) som mördade Tommys far och inte tvärtom. Dessutom flyttades handlingen till perioden efter andra i stället för första världskriget. Modern fick träffa Frank på ett kollo där han arbetade som guide.
Musiken spelades av The Who med enstaka undantag. Townshend inkluderade med hjälp av synthesizer de orkesterarrangemang som han hade velat men inte kunnat använda på det ursprungliga albumet.
1993 skrev Townshend och den amerikanska musikalregissören Des McAnuff en omarbetad version av Tommy som en musikal i Broadways stil.
Handlingen blev mycket förändrad på flera sätt.
Man inkluderade talade repliker. Personer som i de tidigare versionerna bara hade uppträtt inom en eller två sånger (Kevin, Ernie) eller inte ens hade haft någon vokal roll (Sally Simpson) blev nu mer eller mindre fullbordade gestalter som deltog i handlingen under en längre tidsperiod. Många texter antingen skrevs helt om eller bytte sammanhang för att få en helt ny innebörd.
Här blev det igen fadern som mördade älskaren, men tiden för handlingen förblev perioden efter första världskriget ("1921" blev nu Mrs Walkers födelsedag). En viktig förändring var att Tommy bara utvecklade sin kult för en kort stund, men snart gav upp den för att återvända till sin familj och förklarade för sina fans att han bara var en stackare med onormal barndom som inte alls hade någonting att ge till människorna ("you wanna be like Tommy? I'm glad you're not, I hope that's clear"). Tvärtom avundades han dem för att de hade normala familjer. Det är just detta påstående som fick hans lärjungar att förkasta honom i "We're not gonna take it". Till slut blev det sin familj och därefter publikum som han hyllade med "Listening to you".
Musikalversionen fick många priser, trots att flera kritiker menade att "förändringarna förvandlade en explosion av andlig längtan, förvirring och uppror [60-talets Tommy] till en klapp på soffliggares huvuden" ().
1969 [3] hävdade Townshend att verket handlade "om livet". Ett centralt tema i Tommy skulle vara växelverkningen mellan Tommys verkliga jag och det illusoriska jaget som symboliseras av hans spegelbild och som slutligen blir hans räddning. Townshend förklarade vidare att "Tommys verkliga jag föreställer målet - Gud - och det illusoriska jaget är läraren, livet, vägen och allt sånt där. När dessa två saker förenas, blir han medveten. Detta gör att han kan se och höra och prata så att han blir ett helgon som alla skockar sig kring." Samtidigt lade Townshend stor vikt vid att när Tommy var dövstum, så förnam han allt som musikaliska vibrationer, som "otrolig, meningslös skönhet".
1996 [4] konstaterade Townshend att alla hans rockoperor, inklusive Tommy, handlade om uppväxten och initiationsriten, om "unga människor som växer upp och sen skaffar sig nåt som ska tjäna dem under resten av livet". Han påpekade att det som skapade den dramatiska strukturen i Tommy var de mål som musiken behövde nå, nämligen "att skapa en känsla av ensamhet och förlust som leder till andlig absolution". Samtidigt hävdade han att det ursprungliga albumet gav uttryck åt en "freds-, kärleks- och självmordsetik" som var typisk för 1960-talets underhållningsbransch och för England. Självmordskomponenten hade emellertid inte nått publiken.
1969 [3] förklarade Townshend: "Låten är inte bara om syra: det är hela knarkgrejen, supgrejen, sexgrejen, packad i en enda stor boll. Det handlar om hur de inpräntar hos dig att du inte har levat om du inte har knullat 40 brudar, tagit 60 trippar, druckit 7 liter öl - eller nåt. Samhället - människorna - tvingar dig."
1969 [3] förklarade Townshend hur låten skulle tolkas i samband med den dövstumma Tommys speciella förhållande till verkligheten: "Han får allting på ett mycket rent, filtrerat, oförfalskat sätt. Liksom när hans farbror/morbror våldtar honom, så är han otroligt upprymd, inte äcklad över att bli homosexuellt våldtagen. Han upplever det som en gest av total tillgivenhet, utan att veta varför. Vällusten är en lägre form av kärlek, liksom dragningskraften mellan atomerna är en lägre form av kärlek. Han får en otrolig andlig puff framåt av det, som skulle göra de flesta människor efterblivna, eftersom de hela tiden skulle tänka på den där hemska grejen som har hänt dem."
1969 [3] sa Townshend: "'Sensation' är låten som Tommy sjunger när han har återfått sina sinnen. Låtens sound är som the Beach Boys; ögonblicket är gudomlighetens. Tommy dyrkar sig själv, han vet vad han är och talar sanningen."
Låten var tänkt som en kritik av den organiserade religionen (se ovan).
1969 [3] sa Townshend att sången "skulle föreställa förvrängningen av det han säger". Tommy säger visserligen till lärjungarna att spela flipper och göra allt på hans sätt, men när han säger till dem att gå till sina egna maskiner, så är det som om de leds tillbaka till sitt eget liv och sätt som är inbyggda. Därefter tvingas han ge hårda moraliska bud (att sluta dricka och röka på till att börja med), men ingen vill veta av det. På 1990-talet [9] hävdade Townshend att "We're Not Gonna Take It" var en sång om protest i största allmänhet.
1995 [4] anklagades Townshend för att ha lagt till ett lyckligt slut i Broadwayversionen; han svarade att slutet av Tommy egentligen alltid hade handlat om "att vara utblottad, att vara andligt tom, att vara oduglig", trots att publiken inte hade förnummit det. Han påstod att slutet i Broadway inte heller var lyckligt, utan tvärtom nyktert och realistiskt, då Tommy tvingades vara hemma tillsammans med sin hemska familj.
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.