Loading AI tools
Ett spjut är ett uråldrigt vapen bestående av en stång (skaft) ofta med en spets av metall eller något annat hårt ämne och avsett för kast eller stöt vid jakt eller i strid. De äldsta spjuten man känner till är hittade i Tyskland och är cirka 400 000 år gamla. Dessa spjut var tillverkade helt i trä av förmänniskan Homo heidelbergensis.[1]
 |
Den här artikeln har källor, men den behöver fler fotnoter för att kunna verifieras. (2016-06) Motivering: Vissa avsnitt saknar källor Hjälp gärna Wikipedia med att lägga till fotnoter om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. Material som inte verifieras kan tas bort. |
Hos nordborna var under forntiden spetsen gjord av sten, brons eller järn. Skaftet, som för stötspjutet var 3–4 meter långt, tillverkades av trä, oftast av ask.
Hasta
Olika former av pilum
De stötspjut som antikens makedonier använde kallades sarissa. Inom den romerska hären förekom spjut under olika namn: hasta (eg. "stång") var ett omkr. 3 meter långt stötspjut medan pilum och jaculum bägge var kastspjut.
Pilum (eg. "mortelstöt") var det romerska infanteriets huvudvapen, vilket de båda första träffarna var beväpnade med. Ursprungligen hade det en järnspets som infälld i det fyrkantiga träskaftet eller anbragt runt om detta. Slungat med kraft kunde det tränga igenom fiendens sköld och åtminstone göra den obrukbar. Enligt den romerske fältherren Marius' härordning fästes spetsen vid skaftet med hjälp av en järnnagel och en tränagel. Vid anslaget bröts tränageln, och spjutet hängde kvar i fiendens sköld, som därigenom blev obrukbar. Om det någon gång lyckades för fienden att dra ut pilum kunde det åtminstone inte slungas tillbaka. Caesar åstadkom samma effekt ännu säkrare genom att låta göra spetsen av mjukt järn, vars yttersta del härdades. Längden var olika, i genomsnitt omkr. 1,96 m.
Jaculum har en mera obestämd betydelse (kastspjut, slungprojektil m.m.) och betecknar ofta kastspjutet hos icke-italiska trupper.
Frankerna tog upp det romerska kastspjutet "pilum" under namnet "ango". De påträffas ofta i frankiska krigargravar tillsammans med andra typer av spjut. Enstaka kastspjut förekommer även på andra håll som i Tyskland och södra England. Närbesläktade typer förekom även i Norden. I Finland utvecklades en särskild variant under vendeltid som kom att bli mycket populär där under yngre järnålder.[2]
Under 1100-talet använde både kavalleri och infanteri i de stridande härarna i Europa spjut i sin beväpning. Ryttarnas och fotfolkets spjut hade hittills varit av samma typ men under detta sekel började ryttarespjutet göras längre och tyngre än infanteristernas och kallades lans. Fotfolkets spjut var då omkring två meter långa och tjockskaftade med en diameter av omkring fem centimeter Sådana spjut var i bruk till in på 1600-talet men även andra spjuttyper fanns under medeltiden. En del varianter vid infanteriet hade strax under spetsen ett vingliknande utskott eller en kort tvärstång vilken skulle hindra att vapnet trängde in för djupt. En annan variant var sylspjutet med en järnspets av omkring sjuttiofem till nittio centimeter och en parerskiva under spetsen och var avsedd att stötas in genom rustningens fogar hos motståndaren.
Vid infanteriet började på 1400-talet alla äldre typer av spjut och andra stångvapen att trängas undan av "långspjutet" som ursprungligen tycks härstamma från Italien. Redan 1327 försvarade sig borgarna i staden Turin med spjut som var arton fot (cirka sex meter) långa. Legoknektar från Schweiz lärde känna detta vapen och schweizarna införde det i sina härar i början av 1400-talet och fick under seklet benämningen "pik".
Javelin var ett lätt kastspjut, omkring 1,7 meter långt och ofta med bladformig klinga, som användes bland annat av landsknektarna i Spanien och Tyskland under senare hälften av medeltiden fram till omkring 1520.
Källa till detta avsnitt: Alm, Josef (1932). Blanka vapen och skyddsvapen från och med 1500-talet till våra dagar. Militärlitteraturföreningen
Det japanska spjutet benämns so eller yari, och konsten att slåss med det sojutsu.
Wikiwand in your browser!
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
