Slaget vid Åsle

Slaget vid Åsle (även känt som Slaget på Falan eller Slaget vid Falköping) var det avgörande fältslaget under avsättningskriget mot Albrekt av Mecklenburg. Slaget utkämpades mellan Albrekt av Mecklenburgs och Margareta Valdemarsdotters trupper den 24 februari 1389 utanför Falköping i Västergötland. Den 5 juli 1896 restes en minnessten över slaget vid Åsle kyrka.

Slaget vid Åsle
Del av Avsättningskriget mot Albrekt av Mecklenburg
Ägde rum 24 februari 1389 Plats Åsle utanför Falköping Utfall Albrekt av Mecklenburg störtas från den svenska tronen. Albrekt och dennes son Erik tillfångatas.
Stridande
Drottning Margaretas och den svenska adelsoppositionens dansk-svenska trupper.	Kung Albrekt av Mecklenburgs värvade tyska legotrupper.
Befälhavare och ledare
Henrik Parow	Albrekt
Styrka
Högst 1 500 man[1]	Ungefär 1 000 man[1]
Förluster
Åtta riddare, däribland Henrik Parow.[2] Övriga förluster okända.	Tjugo riddare.[2] Övriga förluster okända.

Föregås av Förhistorien Valdemar Birgersson 1250-1275 Slaget vid Herrevadsbro Slaget vid Hova Magnus Ladulås 1275–1290 Tredje folkungaupproret Birger Magnusson 1290–1318 Håtunaleken Freden i Oslo Freden i Helsingborg Nyköpings gästabud Magnus Eriksson 1319-1364 Digerdöden i Sverige Upproret mot Magnus Eriksson Albrekt av Mecklenburg 1364–1389 Slaget vid Åsle Fortsättning: Sverige under Kalmarunionens tid Redigera

Bakgrund

Den 22 mars 1388 blev Margareta utsedd till regent i Sverige. Kung Albrekt fick dock stöd från borgarna i Stockholm och begav sig vid sensommaren till Tyskland för att värva trupper. Under året inledde Margaretas svenska trupper en belägring av borgen Axevalla mellan Skara och Skövde som hölls av en tysk besättning. Margaretas huvudstyrka avtågade så småningom och kvar lämnades en mindre belägringsstyrka under Nils Svarte Skåning för att svälta ut fästets försvarare.

Kung Albrekt återvände till Sverige vid nyårsskiftet 1388–1389. I Tyskland hade kungen värvat krigsvana och beridna trupper, möjligtvis ett tusental man. Landstigningen skedde förmodligen i Kalmar och med sina värvade trupper intog kungen Rumlaborg utanför Jönköping. Väl framme vid Axevalla fick kungen veta att en dansk styrka bestående av 1 500 man under ledning av mecklenburgaren Henrik Parow marscherat uppför Nissastigen.^[3]

Slaget

Den 24 februari 1389 möttes styrkorna mellan Mösseberg och ett träsk, vid Åsle kyrkby ungefär en mil öster om Falköping. Någon mer detaljerad beskrivning av förloppet under slaget finns inte. Drottning Margaretas styrkor stod som vinnare trots att deras befälhavare Henrik Parow stupade i slaget. Av tradition brukar kung Albrekts förlust påstås bero på att de tyska ryttarnas hästar sjönk ned och fastnade i den sanka marken. Det hävdas också att Margaretas trupper anfördes av Erik Kettilsson Puke istället för Henrik Parow. Enligt medeltidshistorikern Lars-Olof Larsson är dessa påståenden påhitt.^[4]

Den lybske krönikören Detmar beskriver slaget:

”	Kungen var så ivrig efter kamp och hade så bråttom, att inte alla av hans folk hann att göra sig färdiga. Då det kom till strid, vann han den första drabbningen och rev upp två häravdelningar under två baner. Men hans framgångar varade inte länge. Kungen förlorade fältslaget med alla de herrar och riddare, som var med i striden med undantag av dem som flydde. Särskilt flydde en som hette Gert Snakenburg, vars första riddaredag det var. Han tog 60 riddare med sig som alla flydde och det var den viktigaste anledningen till att slaget blev förlorat.	„
– Linton 1997, s. 106f

Enligt Rimkrönikan dödades 20 tyska och åtta svenska eller danska riddare, svenner ej medräknade. Kung Albrekt, hans son Erik av Mecklenburg, biskopen av Skara Rudolf av Mecklenburg och flera riddare blev krigsfångar.

Efterspel

När Margareta fick nyheter om slaget befann hon sig i Varberg och beordrade att krigsfångarna skulle föras till Bohus fästning, dit hon själv begav sig. Biskopen av Skara släpptes, andra krigsfångar fick betala för att släppas fria. Kung Albrekt och hans son fängslades fram till 1395 när de släpptes efter att ha undertecknat Lindholmstraktaten.

Referenser

Källor

• Hagen, Ellen (1953). Margareta – Nordens drottning. Stockholm: Saxon & Lindströms förlag. Libris 1452182
• Larsson, Lars-Olof (1997). Kalmarunionens tid (andra upplagan). Stockholm: Bokförlaget Prisma. ISBN 91-518-4217-3
• Linton, Michael (1997). Margareta. Nordens drottning 1375–1412. Stockholm: Atlantis. ISBN 91-7486-471-8
• Sundberg, Ulf (1999). Medeltidens svenska krig. Stockholm: Hjalmarson & Högberg. sid. 190-193. ISBN 91-89080-26-2

Fotnoter

1. Larsson (1997)
2. Hagen (1953), s. 71
3. Larsson (1997), s. 39–40
4. Larsson (1997), s. 42