Rhinolophus mabuensis

Rhinolophus mabuensis är en fladdermusart som ingår i släktet Rhinolophus och familjen hästskonäsor. Catalogue of Life anger inga underarter.^[1]

Rhinolophus mabuensis
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Infraklass	Högre däggdjur Eutheria
Ordning	Fladdermöss Chiroptera
Familj	Hästskonäsor Rhinolophidae
Släkte	Rhinolophus
Art	Rhinolophus mabuensis
Vetenskapligt namn
§ Rhinolophus mabuensis
Auktor	Taylor, Stoffberg, Monadjem, Schoeman, Bayliss & Cotterill, 2012[1]
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Taxonomi

Holotypen insamlades redan 2008, men troddes emellertid då vara identisk med Rhinolophus hildebrandtii, som den mycket liknar.^[2] Det var först 2012 som den och tre andra fladdermöss beskrevs som sanna arter på grund av deras skillnader i ekolokalisationsfrekvensen^[3] samt resultaten från DNA-analyser^[4].

Beskrivning

Som alla hästskonäsor har arten flera hudflikar kring näsan. Flikarna brukas för att rikta de överljudstoner som används för ekolokalisation. Till skillnad från andra fladdermöss som använder sig av överljudsnavigering produceras nämligen tonerna hos hästskonäsorna genom näsan, och inte som annars via munnen.^[5]

Pälsfärgen och näsans hudflikar är desamma som hos Rhinolophus hildebrandtii^[2], det vill säga gråbrun över hela kroppen, men ljusare på buksidan respektive med den hästskoliknande delen bredare än 9 mm.^[6] Arten är dock större, med en underarmslängd strax under 7 cm och en huvudlängd på omkring 3 cm. Ekolokalisationslätet har en medelfrekvens på 38 kHz.^[2]

Utbredning

Arten är för närvarande (2014) endast känd från två berg (Mabu och Inago) i norra Moçambique, men man förmodar att den förekommer på flera berg i närheten.^[4]

Ekologi

Då arten är så nyligen beskriven, är inte mycket känt om dess biologi. Den har påträffats i bergsskogar på höjder mellan 550 och 1 040 m.^[2]

Källor

1. Roskov Y., Abucay L., Orrell T., Nicolson D., Flann C., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., DeWalt R.E., Decock W., De Wever A. (red.) (2016). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2016 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2016/search/all/key/rhinolophus+mabuensis/match/1. Läst 5 september 2016.
2. Peter J. Taylor et al. (2012). ”Four New Bat Species (Rhinolophus hildebrandtii Complex) Reflect Plio-Pleistocene Divergence of Dwarfs and Giants across an Afromontane Archipelago”. PLOS ONE 7 (9): sid. e41744. doi:10.1371/journal.pone.0041744. http://www.plosone.org/article/info:doi/10.1371/journal.pone.0041744#pone.0041744.s001.
3. Megan Gannon (13 september 2012). ”4 new bat species discovered - check out their freaky noses!”. NBC News. http://www.nbcnews.com/id/49021776/ns/technology_and_science-science/t/new-bat-species-discovered-check-out-their-freaky-noses/. Läst 5 september 2016.
4. Victor Van Cakenberghe och Ernest C.J. Seamark (red.) (2 december 1994). ”Arkiverade kopian” (PDF, 27,4 MB). African Chiroptera Report 2014 (Pretoria, Sydafrika: AfricanBats, African Chiroptera Project): sid. 232–233. ISSN 1990-6471. Arkiverad från originalet den 14 juli 2016. https://web.archive.org/web/20160714051025/http://www.africanbats.org/Documents/ACR/2014/ACR_2014_main.pdf. Läst 1 september 2016.
5. Curry-Lindahl, Kai (1988). Däggdjur, groddjur & kräldjur. Stockholm: Norstedts. sid. 223. ISBN 91-1-864142-3
6. David L. Pearl (2 december 1994). ”Rhinolophus hildebrandti”. Mammalian Species No 486. The American Society of Mammalogists. http://www.science.smith.edu/msi/pdf/i0076-3519-486-01-0001.pdf. Läst 7 augusti 2016.