Peter Mitchell

Peter Dennis Mitchell,^[5] född den 29 september 1920 i Mitcham, Surrey, England,^[6] död den 20 april 1992 i Bodmin, Cornwall, var en brittisk biokemist. 1978 erhöll han Nobelpriset i kemi "för hans bidrag till förståelsen av biologisk energiöverföring genom formuleringen av den kemiosmotiska teorin".^[7][8]

För den brittiska adelsmannen och racerföraren, se Peter Mitchell-Thomson.

Peter Mitchell
Född	29 september 1920[1][2][3] Surrey
Död	10 april 1992[1][2][3] (71 år) Bodmin, Storbritannien
Medborgare i	Storbritannien
Utbildad vid	Universitetet i Cambridge Jesus College Queen's College
Sysselsättning	Biokemist, kemist, universitetslärare
Arbetsgivare	Universitetet i Cambridge Edinburghs universitet The Glynn Research Foundation Limited
Utmärkelser
Novartis Medal and Prize (1973) Feldberg Foundation (1976) Rosenstielpriset (1976)[4] Nobelpriset i kemi (1978) Sir Hans Krebs-medaljen (1978) Copleymedaljen (1981) Croonian Medal and Lecture (1987) Fellow of the Royal Society
Namnteckning
Redigera Wikidata

Biografi

Mitchell var son till Christopher Gibbs Mitchell, en tjänsteman, och Kate Beatrice Dorothy (född) Taplin. Hans farbror var Sir Godfrey Way Mitchell, ordförande för George Wimpey.^[5] Han utbildades vid Queen's College, Taunton och Jesus College, Cambridge^[5] där han studerade naturvetenskap med inriktning på biokemi.

Han tillträdde en forskarplats vid Institutionen för biokemi, Cambridge, 1942 och avlade sin doktorsexamen i början av 1951 på arbete om penicillins verkningssätt.^[9]

Karriär och vetenskapligt arbete

År 1955 inbjöds Mitchell av professor Michael Swann till att inrätta en biokemisk forskningsenhet, kallad Chemical Biology Unit, vid Zoologiska institutionen, vid University of Edinburgh, där han utsågs till universitetslektor 1961 och därefter föreläsare 1962, även om institutionellt motstånd mot hans arbete i kombination med ohälsa ledde till hans avgång 1963.

Åren 1963 till 1965 övervakade han restaureringen av en herrgård i Regencystil, känd som Glynn House, i Cardinham nära Bodmin, Cornwall - och anpassade en stor del av den för användning som forskningslaboratorium. Han och hans tidigare forskarkollega, Jennifer Moyle grundade ett supportföretag, känt som Glynn Research Ltd., för att främja grundläggande biologisk forskning vid Glynn House och de inledde ett forskningsprogram om kemiosmotiska reaktioner och reaktionssystem.^{[10][11][12][13][14]}

Oxidativ fosforylering

Kemiosmotisk hypotes

På 1960-talet var ATP känt för att vara livets energivaluta, men mekanismen genom vilken ATP skapades i mitokondrierna antogs vara genom fosforylering på substratnivå. Mitchells kemiosmotiska hypotes var grunden för att förstå den faktiska processen för oxidativ fosforylering. Vid den tiden var den biokemiska mekanismen för ATP-syntes genom oxidativ fosforylering okänd.

Mitchell insåg att jonernas rörelse över en elektrokemisk potentialskillnad kunde ge den energi som behövs för att producera ATP. Hans hypotes härleddes från information som var välkänd på 1960-talet. Han visste att levande celler hade en membranpotential interiört negativ i förhållande till omgivningen. Rörelsen av laddade joner över ett membran påverkas således av de elektriska krafterna (attraktionen av positiva till negativa laddningar). Deras rörelse påverkas också av termodynamiska krafter, med tendens hos ämnen att diffundera från regioner med högre koncentration. Han fortsatte med att visa att ATP-syntesen var kopplad till denna elektrokemiska gradient.^[15]

Hans hypotes bekräftades av upptäckten av ATP-syntas, ett membranbundet protein som använder den potentiella energin hos den elektrokemiska gradienten för att göra ATP och genom upptäckten av André Jagendorf av att en pH-skillnad över tylakoidmembranet i kloroplasten resulterar i ATP-syntes.^[16]

Protonmotiv Q-cykel

Senare antog Mitchell också några av de komplexa detaljerna i elektrontransportkedjor. Han tänkte på kopplingen av protonpumpning till kinonbaserad elektronförgrening, vilket bidrar till protonmotivkraften och därmed ATP-syntesen.^[17]

Utmärkelser och hedersbetygelser

• Novartis Medal and Prize, 1973
• Feldberg Foundation, 1976
• Rosenstielpriset, 1976^[4]
• Nobelpriset i kemi, 1978
• Sir Hans Krebs-medaljen, 1978
• Copleymedaljen, 1981
• Croonian Medal and Lecture, 1987
• Fellow of the Royal Society

[Redigera Wikidata]

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Peter D. Mitchell, 26 april 2022.

Noter

1. Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Peter-Dennis-Mitchelltopic/Britannica-Online, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}
2. SNAC, SNAC Ark-ID: w6bv7z6g, läs online, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}
3. Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: mitchell-peter-dennis, läst: 9 oktober 2017.^{[källa från Wikidata]}
4. läs online, www.brandeis.edu .^{[källa från Wikidata]}
5. Slater, E. C. (1994). ”Peter Dennis Mitchell. 29 september 1920 – 10 april 1992”. Biographical Memoirs of Fellows of the Royal Society 40: sid. 282–305. doi:10.1098/rsbm.1994.0040.
6. NNDB. ”Peter Mitchell Bio at NNDB”. http://www.nndb.com/people/607/000100307/. Läst 23 mars 2007.
7. "The Oxford Dictionary of National Biography". Oxford Dictionary of National Biography (online ed.). Oxford University Press. 2004. doi:10.1093/ref:odnb/51236. (Subscription or UK public library membership required.)
8. ”Peter D. Mitchell biography”. Arkiverad från originalet den 22 mars 2009. https://web.archive.org/web/20090322190357/http://www.life.uiuc.edu/crofts/bioph354/mitchell.html. Läst 4 juni 2022.
9. Mitchell, Peter Dennis (1950). The rates of synthesis and proportions by weight of the nucleic acid components of a Micrococcus during growth in normal and in penicillin containing media with reference to the bactericidal action of penicillin (PhD thesis). University of Cambridge.
10. Mitchell, P. (1966). ”Chemiosmotic Coupling in Oxidative and Photosynthetic Phosphorylation”. Biological Reviews 41 (3): sid. 445–502. doi:10.1111/j.1469-185X.1966.tb01501.x. PMID 5329743.
11. Mitchell, P. (1972). ”Chemiosmotic coupling in energy transduction: A logical development of biochemical knowledge”. Journal of Bioenergetics 3 (1): sid. 5–24. doi:10.1007/BF01515993. PMID 4263930.
12. Greville, G.D. (1969). ”A scrutiny of Mitchell's chemiosmotic hypothesis of respiratory chain and photosynthetic phosphorylation”. Curr. Topics Bioenergetics 3: sid. 1–78. doi:10.1016/B978-1-4831-9971-9.50008-0.
13. Mitchell, P. (1970). ”Aspects of the chemiosmotic hypothesis”. The Biochemical Journal 116 (4): sid. 5P–6P. doi:10.1042/bj1160005p. PMID 4244889.
14. Mitchell, P. (1976). ”Possible molecular mechanisms of the protonmotive function of cytochrome systems”. Journal of Theoretical Biology 62 (2): sid. 327–367. doi:10.1016/0022-5193(76)90124-7. PMID 186667.
15. Mitchell, P. (1961). ”Coupling of Phosphorylation to Electron and Hydrogen Transfer by a Chemi-Osmotic type of Mechanism”. Nature 191 (4784): sid. 144–148. doi:10.1038/191144a0. PMID 13771349. Arkiverad från originalet den 6 maj 2021. https://web.archive.org/web/20210506142955/http://www1.ci.uc.pt/pessoal/manolo/Mitchell.pdf. Läst 4 juni 2022.
16. Jagendorf A. T. and E. Uribe (1966). ”ATP formation caused by acid-base transition of spinach chloroplasts.”. Proc. Natl. Acad. Sci. USA 55 (1): sid. 170–177. doi:10.1073/pnas.55.1.170. PMID 5220864.
17. Mitchell, Peter (15 november 1975). ”The protonmotive Q cycle: A general formulation” (på engelska). FEBS Letters 59 (2): sid. 137–139. doi:10.1016/0014-5793(75)80359-0. ISSN 1873-3468. PMID 1227927.

Externa länkar

• Nobelprize.org, Nobelpriset i kemi 1978
• Nobelprize.org, Peter Mitchell - biografi
• Wikimedia Commons har media som rör Peter Mitchell.