Otto II (tysk-romersk kejsare)

Otto II, född 955, död 7 december 983 i Rom, var son till Otto I och Adelheid. Han blev tysk kung år 961 och tysk-romersk kejsare år 967.

Otto II
Född	Hertigdömet Sachsen
Död	Rom[1]
Begravd	Grotte Vaticane
Sysselsättning	Kejsare[2], författare[2]
Befattning
Tysk-romersk kejsare (973–983)
Maka	Teofano[3]
Barn	Adelheid I av Quedlinburg (f. 973) Sophia I (f. 975 och 978) Mathilde (f. 979)[4] Otto III (f. 980)[5]
Föräldrar	Otto I[4] Adelaide av Italien[4]
Släktingar	Emma av Italien (syskon) Matilda av Quedlinburg (syskon)
Redigera Wikidata

Biografi

Otto kröntes redan under faderns livstid till tysk kung 961 och av påve Johannes XIII till romersk kejsare 25 december 967 och övertog vid faderns död 973 utan motstånd regeringen. Otto sökte liksom fadern sitt stöd i kyrkan och fullföljde även i övrigt hans politik. Den partikularism som denne bekämpat, var ännu ganska fast rotad i Bayern, vars hertig Henrik visserligen var Ottos kusin (son till Otto I:s bror Henrik), men genom sin moder befryndad med landets gamla hertigätt. Henrik bildade en sammansvärjning med biskopen av Freising samt hertigarna Boleslav II av Böhmen och Mieszko I av Polen.

975 lät Otto en herredag förklara Henrik förlustig sitt hertigdöme, som denne trots upprepade försök inte lyckades återvinna under Ottos livstid. Medan Otto var upptagen av dessa och andra svårigheter inom Tyskland, begagnade Danmarks kung Harald Blåtand tillfället att härjande rycka över gränsen (974), men Otto lät en stor här rycka in i Jylland. Kung Lothar av Frankrike gjorde 978 ett försök att återvinna Lothringen, men även detta angrepp avvisades; Otto trängde med en tysk här ända till Paris, och vid freden (980) förblev Lothringen i Ottos händer.

980 begav sig Otto till Italien, över Rom drog han till södra Italien i avsikt att utvidga sitt herravälde över hela halvön, en avsikt som till gemensamt försvar förenade Östrom och araberna. Otto var nära att 15 juli 982 besegra saracenerna nära Cotrone i Kalabrien, men segern vändes i ett förkrossande nederlag och Otto själv måste fly på ett grekiskt skepp. Budskapet om nederlaget hade i norden svåra följder. Kung Sven Tveskägg av Danmark härjade vid Elbe, slaverna reste sig allmänt, och Hamburg plundrades. Genom detta uppror omintetgjordes de väsentliga frukterna av det missions- och kolonisationsarbete, som Otto I inlett. Otto uppgav emellertid ej sina syditalienska planer, men mitt under förberedelserna till ett nytt fälttåg avled han plötsligt.

Otto har fått sitt sista vilorum i Grotte Vaticane under Peterskyrkan i Rom.

Familj

Otto var gift med Theofano av Bysans död cirka 991, dotter till Romanos II av Bysans. De fick barnen:

1. Sophia, 975–1039
2. Adelheid, 977–1045
3. Mathilde, 978–1025
4. Otto III, 980–1002

Referenser

1. Gemeinsame Normdatei, läst: 31 december 2014.^{[källa från Wikidata]}
2. Mirabile: Archivio digitale della cultura medievale, SISMEL – Edizioni del Galluzzo.^{[källa från Wikidata]}
3. The Peerage person-ID: p13299.htm#i132985, läst: 7 augusti 2020.^{[källa från Wikidata]}
4. Leo van de Pas, Genealogics, 2003, läs online och läs online.^{[källa från Wikidata]}
5. Darryl Roger Lundy, The Peerage.^{[källa från Wikidata]}

• Otto i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1914)
• Personendatenbank des höheren Adels in Europa; Friedrich-Alexander-Universität Erlangen-Nürnberg^{[död länk]} - hämtad 2009-04-27

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Otto II (tysk-romersk kejsare).
  Bilder & media

Företrädare: Otto I

Tysk-romersk kejsare 973–983

Efterträdare: Otto III