Nikobarhök

Nikobarhök^[2] (Tachyspiza butleri) är en fågel i familjen hökar inom ordningen hökfåglar.^[3] Den förekommer endast i ögruppen Nikobarerna i Bengaliska viken.

Nikobarhök Status i världen: Sårbar[1]
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Fåglar Aves
Ordning	Hökfåglar Accipitriformes
Familj	Hökar Accipitridae
Släkte	Tachyspiza
Art	Nikobarhök T. butleri
Vetenskapligt namn
§ Tachyspiza butleri
Auktor	(Gurney, 1898)

Utseende och läten

Nikobarhöken är en liten (28–34 cm), skygg hök med korta och spetsiga vingar, medellång stjärt och rätt kraftig näbb. Adulta hanen har ljusgrå ovansida, mörka handpennor och ett mörkt subterminalt band på stjärten. Undersidan är rätt blek med rostfärgat bröst och bandade flanker. Honan och ungfågeln är fylligt rostbrun med tre till fem mörka band på ovansidan av stjärten. Lätet beskrivs i engelsk litteratur som ett tvåstavigt, gällt "kee-wick".^[1][4]

Utbredning och systematik

Nikobarhök är endemisk för ögruppen Nikobarerna som tillhör Indien. Den delas upp i två underarter med följande utbredning:^[5]

• Accipiter butleri butleri – Car Nicobar i norra Nikobarerna
• Accipiter butleri obsoletus – centrala Nikobarerna (Katchall och Camorta)

Fågeln är endemisk för Nikobarerna öster om Bengaliska viken.

Släktestillhörighet

Arten placerades tidigare i släktet Accipiter. Genetiska studier visar dock att släktet så som det traditionellt är konstituerat är parafyletiskt, där kärrhökarna i Circus är inbäddade, men också släktena Erythrotriorchis och Megatriorchis.^{[6][7][8][9][10][11]} För att kärrhökarna ska kunna behållas i ett eget släkte delas därför Accipiter delas upp i flera mindre släkten, däriblamd Tachyspiza.^[12][3]

Levnadssätt

Nikobarhöken verkar vara begränsad till skogsmiljöer. Kunskapen om både dess häckningsbiologin och födan är mycket begränsad, men den har noterats ta ödlor och insekter.^[1]

Status

Nikobarhöken har en liten världspopulation bestående av uppskattningsvis mellan 2 500 och 5 000 vuxna individer. Den tros dessutom minska i antal till följd av skogsavverkning. Internationella naturvårdsunionen IUCN anser den därför vara hotad placerar den i hotkategorin sårbar.^[1]

Namn

Fågelns vetenskapliga artnamn hedrar Edward Arthur Butler (1842-1916), överstelöjtnant i British Army i Gibraltar, Indien och Sydafrika, men även samlare, ornitolog och taxidermist.^[13]

Noter

1. Birdlife International 2012 Accipiter butleri Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
2. BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter
3. Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.2). doi :  10.14344/IOC.ML.14.2.
4. Clark, W.S., Kirwan, G.M. & Christie, D.A. (2019). Nicobar Sparrowhawk (Accipiter butleri). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53048 14 oktober 2019).
5. Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
6. Kocum, A. (2006), “Phylogenie der Accipitriformes (Greifvögel) anhand verschiedener nuklearer und mitochondrialer DNA-Sequenzen”, Dissertation, Ernst-Moritz-Arndt-Universität Greifswald.
7. Griffiths, C.S., G.F. Barrowclough, J.G. Groth and L.A. Mertz (2007), Phylogeny, diversity, and classification of the Accipitridae based on DNA sequences of the RAG-1 exon, J. Avian Biol. 38, 587-602.
8. Lerner, H.R.L., M.C. Llaver, and D.P. Mindell (2008), Molecular Phylogenetics of the Buteonine Birds of Prey (Accipitridae), Auk 304, 304-315.
9. Breman, F.C., K. Jordaens, G. Sonet, Z.T. Nagy, J. Van Houdt och M. Louette (2013). DNA barcoding and evolutionary relationships in Accipiter Brisson, 1760 (Aves, Falconiformes: Accipitridae) with a focus on African and Eurasian representatives, J. Ornithol. 154, 265-287.
10. Lerner HRL & DP Mindell. 2005. Phylogeny of eagles, Old World vultures and other Accipitridae based on nuclear and mitochondrial DNA. Molecular Phylogenetics and Evolution 37: 327–346.
11. Mindell DP, JFuchs, and JA Johnson. 2018. Phylogeny, taxonomy, and geographic diversity of diurnal raptors: Falconiformes, Accipitriformes, and Cathartiformes. S. 3–32 i JH Sarasola, JM Grande, and JJ Negro (editors), Birds of prey: biology and conservation in the XXI century. Springer.
12. Catanach TA, MR Halley & S Pirro. 2024. Enigmas no longer: using ultraconserved elements to place several unusual hawk taxa and address the non-monophyly of the genus Accipiter (Accipitriformes: Accipitridae), Biological Journal of the Linnean Society
13. Jobling, J. A. (2016). Key to Scientific Names in Ornithology. Ur del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (eds.) (2016). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. Hämtad från www.hbw.com.

Externa länkar

• Wikispecies har information om Tachyspiza butleri.
  Artförteckning
• Läten på xeno-canto.org