Lübeck

Uppslagsordet ”Lybeck” leder hit. För andra betydelserv av Lybeck, se Lybeck (olika betydelser). För andra betydelser av Lübeck, se Lübeck (olika betydelser).

Lübeck (på svenska även Lybeck^[3]) eller egentligen Hansestadt Lübeck, är en hamnstad belägen vid floden Trave i det nordtyska förbundslandet Schleswig-Holstein. Folkmängden uppgår till cirka 210 000 invånare, vilket gör Lübeck till den näst största staden i Schleswig-Holstein efter förbundslandets huvudstad Kiel. Sedan 1987 är de bevarade medeltida delarna av stadskärnan ett Unesco-världsarv.

Snabbfakta Land, Förbundsland ...

Mer information År, Invånarantal ...

År	Invånarantal
1350	18 100
1400	ca 20 000
1502	25 444
1600	22 570
1700	23 596
1807	24 631
1851	26 098
1 december 1875*	44 799
1 december 1890*	63 590
2 december 1895*	69 874
1 december 1900*	82 098
1 december 1910*	91 541
8 oktober 1919*	113 071
16 juni 1925*	120 759
16 juni 1933*	129 427
17 maj 1939*	154 818
13 september 1950*	238 276
6 juni 1961*	235 200
27 maj 1970*	239 339
30 juni 1975	233 100
30 juni 1980	221 500
30 juni 1985	211 000
27 maj 1987*	210 497
31 december 2009	209 818
31 december 2016	216 712
*Enligt folkräkning

Stadens grundande

Lübeck anlades på sin nuvarande plats längre upp efter floden Trave 1143 av greve Adolf II av Holstein-Schauenburg, sedan de slaviska rugierna 1138 förstört det gamla Lübeck.

Gamla Lübeck låg något nordligare på vänstra Travestranden vid nuvarande Alt-Lübeck. Staden hade under namnet Ljubice (uttalas [Ljubitse]) anlagts på 700-talet av slaviska obodriterna, och var på 1000-talet säte för obodritfursten Henrik.^[4]

Nya Lübeck utsattes för nya angrepp och plundrades bland annat av Niklot av obotriterna 1147, men kunde trots det fortsätta växa.^[5] Greve Adolf blev 1157 tvungen att lämna staden till sin länsherre Henrik Lejonet, hertig av Sachsen, som på alla sätt befordrade stadens uppkomst. Han sände redan 1159 sändebud till Sverige, Norge, Danmark och Ryssland för att inbjuda dessa länders köpmän att besöka hans stad, han placerade 1163 det oldenburgska biskopssätet till Lübeck och slöt under något av åren 1173-1179 en för Lübeck gynnsam traktat med Sverige. Traktatet blev förnyat, med beviljande av betydliga friheter, av Birger jarl 1250 eller 1251.

Till följd av hertig Henriks (Henrik Lejonets) förklaring i ett aktstycke övergick staden 1181 till kejsaren som riksstad och fick betydande privilegier. Dessa bibehölls av danskarna som intog staden 1201. När de nordalbingiska länderna efter Valdemar Sejrs fall återvunnit sin frihet, ställde Lübeck sig under kejsaren (Fredrik II), som 1226 förklarade Lübeck som fri riksstad under namnet Fria hansestaden Lübeck, ett särskilt privilegium som gavs åt ofta framstående städer inom det Tysk-romerska riket. Det innebar ett självstyre för staden inom stadens territorium under en av staden själv utsedd stadsstyrelse med borgmästare etc. Fri riksstad förblev Lübeck fram till 1937, då staden övergick till att styras direkt från Berlin. Efter andra världskriget inordnades staden i förbundslandet Schleswig-Holstein.

Hansestaden

Den livliga handeln medförde att staden knöts närmande till andra städer i norra Tyskland och i mitten av 1200-talet bildade de tillsammans Hansan. Lübeck ledde från början av 1300-talet med stor framgång denna bekanta stora förening av handelsstäder. Dess flottor behärskade Östersjön, och dess röst var ofta avgörande i de nordiska rikenas angelägenheter. I mer än två århundraden stod Lübeck på höjden av sin makt.

De tre skandinaviska rikenas förening under en regent betraktades som en fara för Lübecks östersjövälde. Därför tog staden under en av sina fyra borgmästare, Nicolaus Brömse, en väsentlig del i omgestaltningen av de politiska förhållandena i Norden genom att med penningar och krigsmateriel understödja Gustav Vasa i kampen mot Danmark. Den skuld Sverige drog på sig till Lübeck var på omkring 170 000 lybska mark.

Inte långt efter Kalmarunionens upplösning började Hansans förfall och därmed Lübecks tillbakagång. Till detta bidrog mycket de svåra inre striderna mellan det katolsk-aristokratiska partiet under den ovannämnda Bröms och Hermann Plönnies och det protestantisk-demokratiska under Jürgen Wullenwever. Det sistnämnda partiets försök att med stöd av borgare och bönder i Danmark återuppsätta Kristian II på Danmarks tron misslyckades, eftersom det fick emot sig inte bara adel och präster i Danmark, utan även Sverige, som dessutom retats upp av dess penningkrav. Sveriges ställning till Lübeck vid denna tid har jämförts med Spaniens sydamerikanska koloniers ställning till moderlandet (på grund av Sveriges export av viktiga metaller). Lübeck fick visserligen i freden (14 februari 1536) sina handelsrättigheter i Danmark bekräftade och fick Bornholm på ytterligare 50 år, men dess envälde i handelsväg inom Sverige knäcktes genom fejden.

Sista gången Lübeck uppträdde som självständig krigförande stat var i Nordiska sjuårskriget (1563-1570), då det i förbund med Danmark sökte tränga svenskarna från Estland, varifrån dessa hindrade Lübecks fria handel med Ryssland. Efter trettioåriga kriget, under vilket kejsaren slöt fred med Kristian IV den 12 maj 1629 i Lübeck, förlorade staden resten av sin forna politiska och handelsbetydelse. Holländarna tog över den ledande rollen som sjömakt i Östersjön.

En annan bidragande orsak till Lübecks minskade betydelse var den gradvisa igensandningen av Traves mynning i Östersjön.^[6]

Krigens härjningar

Under Napoleonkrigen drogs Lübeck in i stridigheterna. Danskarnas ockupation 1801 blev utan följder. Efter preussarnas nederlag vid slaget vid Jena retirerade Blücher hastigt med omkring 20 000 man in i Lübeck den 5 november 1806. Följande dag stormades staden av franska trupper ledda av Bernadotte, Soult och Murat under en häftig gatustrid varvid staden blev härjad och plundrad under tre dagar. Under Svensk-franska kriget 1805-1810 blev en svensk trupp på omkring 2 000 man under överste C. A. von Morian, som uppehöll sig i närheten av Lübeck, beskjutna under försöket att på fartyg smyga sig utför Trave och tillfångatogs. Lübeck var sedan besatt av fransmännen och införlivades i december 1810 med kejsarriket (och kallat departementet Bouches de l'Elbe). Dess handel tillintetgjordes därunder helt genom kontinentalsystemet. 1813 deltog staden i striden för Tysklands befrielse. 5 december ryckte svenskarna in under Bernadottes ledning. Med freden återfick den sin självständighet och blev medlem av Tyska förbundet. 1866 inträdde staden i Nordtyska förbundet och 1868 i Tyska tullföreningen, samt 1871 i Kejsardömet Tyskland.

Under andra världskriget var staden åter drabbad. Delar av den äldre staden skadades svårt av flygbomber 1942, men efter andra världskriget framskred återuppbyggnadsarbetet i rask takt och idag finns Lübeck med på Unescos världsarvslista.

Historik

Stadens grundande

Hansestaden

Krigens härjningar

Kända personer med födelseort i Lübeck

Galleri

Museer i Lübeck

Se även

Referenser

Externa länkar

Wikiwand - on