Loading AI tools
Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Laryngalteorin är en språkhistorisk teori om det indoeuropeiska urspråket, som först formulerades av den schweiziske lingvisten Ferdinand de Saussure 1878.[1] Den beskriver ett antal hypotetiska konsonanter, så kallade laryngaler, som fanns i urspråket, men som med få undantag inte har bevarats i de indoeuropeiska dotterspråken. Nutida språkhistoriker antar i allmänhet att det fanns tre laryngaler, som brukar betecknas *h₁, *h₂ och *h₃.[2] Det är inte känt, annat än i mycket grova drag, hur konsonanterna uttalades, och ordet laryngal, som också har betydelsen glottal konsonant, används främst av historiska skäl.[3]
Ferdinand de Saussure lade grunden till laryngalteorin i uppsatsen Mémoire sur le système primitif des voyelles dans les langues indo-européennes.[4] Uppsatsen skrevs under sommaren och hösten 1878 och trycktes i december samma år, men publiceringsdatum angavs i utgåvan som följande år, det vill säga 1879.[5]
de Saussure förordade en enkel framställning av urindoeuropeiskans vokalsystem bestående av endast en ursprunglig vokal, *a, och åtta coefficients sonantiques, *m, *n, *r, *l, *i, *u, *A och *O̬.[6] (Asterisk markerar här en rekonstruktion.) Av de Saussures coefficients sonantiques motsvaras i den moderna standardteorin *A och *O̬ av laryngalerna *h₂ och *h₃, och *m, *n, *r, *l, *i, *u av resonanterna, det vill säga nasalerna *m och *n, likvidorna *r och *l samt halvvokalerna *y och *w. de Saussure förmodade att även *A och *O̬, det vill säga *h₂ och *h₃, utgjorde halvvokaler.[6]
Den danske lingvisten Hermann Møller byggde vidare på de Saussures teori och föreslog 1880, i artikeln Zur Declination: germanisch ā, ē, ō in den Endungen des Nomens und die Entstehung des o (<a2), ytterligare ett fonem: *E motsvarande *h₁. Till skillnad från de Saussure ansåg Møller att *A *E och *O̬ var konsonanter, närmare bestämt gutturaler. Det var också Møller som började att kalla de nya fonemen laryngaler.[6]
Den förste att tydligt visa det riktiga i Møllers förmodan att fonemen var konsonanter, var den franske språkforskaren Albert Cuny. Hans argument gick ut på att *A *E och *O̬ måste vara konsonanter, eftersom det var resonanten som blev vokal i de fall något av dessa element förekom efter *r, *l, *m eller *n.[7]
Historien om laryngalteorin tog en dramatisk vändning när den polske lingvisten Jerzy Kuryłowicz 1927, i artikeln ə indo-européen et ḫ hittite, kunde visa att en av de Saussures coefficients sonantiques, *A, bevarats i hettitiska.[8]
Åtminstone en och förmodligen två av laryngalerna bevarades som konsonanten ḫ i hettitiska. Men eftersom det är osäkert hur det ljud som translitteraras ḫ egentligen lät, är laryngalernas uttal fortfarande omtvistat. Hettitiska skrevs med akkadisk kilskrift, och i akkadiska tycks motsvarande tecken stå för en tonlös velar frikativa, även om det inte är säkert att de hade samma ljudvärde i hettitska.[9]
Det är svårt att säga någonting om hur laryngalen *h₁ – som försvann även i de anatoliska språken – uttalades, utom att den med säkerhet var en obstruent.[3] Både [ʔ] och [h] har föreslagits,[10] men det råder viss samstämmighet om att den var en glottal klusil.[9]
Laryngalen *h₂ bevarades som konsonant i de utdöda anatoliska språken, t.ex. hettitiska. Att döma av beläggen tycks den ha varit en tonlös frikativa som uttalades långt bak i munhålan[3] – en velar eller en faryngal:[9] [x] eller [ħ].[10]
När *h₃ förekom före vokalen *e i urindoeuropeiskan rundades vokalen, vilket tyder på att laryngalen var labialiserad. I övrigt kan *h₃ ha liknat *h₂, men det är också möjligt att de två laryngalerna skilde sig åt även på andra sätt.[3]
När en laryngal förekom mellan konsonanter fick den (möjligen med något undantag) den så kallade trippelreflexen i grekiska, det vill säga *h₁ blev e, *h₂ a och *h₃ o. I indoiranska blev laryngalen, oavsett typ, i när den inte försvann spårlöst, och i övriga språk återspeglas den som a eller har helt försvunnit.[11] Reflexerna till det urindoeuropeiska ordet för 'fader', *ph₂tḗr, exemplifierar den här utvecklingen:
I början av ord, före en konsonant, försvann laryngalen i de flesta fall spårlöst, utom i grekiska och armeniska, där den återspeglas i trippelreflexen e, a, o, och förmodligen i frygiska och kanske i fornmakedonska som också har en vokalreflex. I hettitiska förekommer både reflexerna h och a, och i andra fall har laryngalen helt försvunnit. Genom att man förr trodde att vokalen hade lagts till i grekiska och armeniska, talade man (och gör det fortfarande) om prostetiska vokaler.[11] Reflexerna är e, a, o i följande exempel:
Den sistnämnda urindoeuropeiska roten *h₃n(e)id- kan, förutom i de fem nämnda språken, även ligga till grund för det svenska ordet niding, fornsvenska nīþinger, med den forngermanska roten *nīþa, fiendskap, strid. En parallellrot synes föreligga i gotiska naitjan, skymfa, grekiska óneidos, skymf, tadel, sanskrit nidā, hån, smälek osv. Jfr nidvisa. [12]
Redan i urspråket färgades vokaler intill laryngalerna *h₂ och *h₃: *e färgades till *a vid *h₂ och till *o vid *h₃.[13] I ett senare stadium försvann icke-stavelsebildande laryngaler, utom i anatoliska språk där *h₂ och sannolikt också *h₃ återspeglas som en konsonant med translittereringen ḫ. I de äldsta indoiranska språken – vedisk sanskrit och fornavestiska – gav laryngalen upphov till vokalmöte eller en glottal klusil mellan vokaler. Det finns också viss evidens för att laryngaler efter en konsonant fortfarande räknades i vedisk poesi.[13] Följande exempel illustrerar den här utvecklingen. Lägg märke till att *e först färgats till *a, i enlighet med föregående princip.
I vissa fall – när laryngalen kom efter en vokal sist i ett ord eller före en annan konsonant – förlängdes vokalen.[13] Följande exempel visar hur *e först färgas till *a och hur laryngalen därefter försvinner samtidigt som *a blir en lång vokal, ā, i latin:
| *h₁ | *h₂ | *h₃ | Exempel |
|---|---|---|---|
| *E | *A | *O | |
| *ə₁ | *ə₂ | *ə₃ | Émile Benveniste,[15] Calvert Watkins[16] |
| *H₁ | *H₂ | *H₃ | Oswald Szemerényi[17] |
| *H̑ | *H | *Hº | Tamaz V. Gamkrelidze[18] |
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
