Kuli

Kuli, kulier (eng. coolies; ordets härledning omtvistad), är den troligen först i Indien uppkomna och sedan till Kina och därifrån vidare spridda benämningen på asiatiska daglönare, gruv- eller fältarbetare och så vidare, i synnerhet på dem, som på grund av arbetskontrakt, ingångna på vissa år, utvandrade från sin hembygd till främmande länder. Stundom har talats även om polynesiska kulier, men det vanliga namnet på dessa är kanaker. Kuli-väsendet hade sin storhetstid i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet.

För andra betydelser, se Kuli (olika betydelser).

Kinesisk kuli-arbetare i Zhenjiang, ca. år 1900.

Benämningen förekommer efter andra världskriget inte längre, annat än som en nedsättande term.

Historiskt

Kuliutvandringen har mestadels företagits från överbefolkade trakter i Indien och Kina samt gått till europeiska kolonier och skyddsområden i tropiska länder, där bristen på brukbar inhemsk arbetarbefolkning gjort sig kännbar, i synnerhet efter slaveriets avskaffande.

Indiska kulier

Östindiska kulier i Trinidad.

Av gammalt har i Indien dylika folkvandringar ägt rum från de tätast befolkade trakterna till de mindre tätt befolkade, där arbetsförtjänst lättare stod att finna, och därvid företrädesvis till te- och kaffeplantager på Ceylon och (under senare tid) i Assam. Efter slavarnas emancipation började man, under påverkan av svårigheten att förmå fria svarta till tungt arbete, att i de engelska, franska och nederländska kolonierna i Västindien och Sydamerika samt på Mauritius ersätta de förlorade arbetskrafterna genom införsel av kulier från Indien, och på 1840-talet började plantageägarna i samma syfte importera kontraktsbundna arbetare även från Kina. De brittiska kolonisterna i brittiska Guyana och plantageägarna i Peru och på Kuba gick därvid i spetsen, men kuliimporten såväl från Indien som från Kina företedde snart så stora missbruk, att den måste betraktas som slavhandel och slaveri i förklädd form och nödvändiggjorde energiska kontroll- och skyddsåtgärder.

Kinesiska kulier

Särskilt kinesiska kulier lockades av samvetslösa agenter med bedrägliga löften till utvandring, de kontrakt de ingått ändrades sedan ofta godtyckligt, transportförhållandena var ohyggliga, och borta på de avlägsna arbetsplatserna behandlades kulierna med omänsklig hårdhet. Brittiska parlamentet ingrep 1855 genom "Chinese passengers act", vilken förbjöd användandet av brittiska fartyg till kulitransporter, som krävde längre tid än en vecka, och då denna människohandel därefter till största delen överflyttades till den portugisiska kolonin Macao, tvangs den portugisiska regeringen omsider att (i november 1873) alldeles förbjuda kuliutförsel från denna hamn.

Restriktioner

Indiska regeringen hade redan 1837 börjat reglera kuliutförseln genom kontrollerande lagstiftning rörande kuliernas behandling under transporten, kontraktstidens begränsning, de utvandrades rätt till fri återresa efter dess utlöpande och så vidare. Dessa tid efter annan skärpta kontrollbestämmelser sammanfattades i emigrationslagarna av 1864 och 1869, och sedermera har denna skyddslagstiftning gång efter annan ytterligare utvecklats. Den stadgar bland annat att emigrantvärvning får ske endast genom av staten godkända agenter, att transportfartygen skall undergå noggrann sanitär inspektion, att kontraktens innehåll på förhand noga bekantgörs för kulierna och att dessa efter viss tid garanteras fri hemresa.

Statistik

Enligt en lag av 1883 är kuliutvandring från Indien tillåten endast till länder, där de utvandrade åtnjuter enligt den angloindiska regeringens åsikt tillräckligt lagstadgat och faktiskt skydd mot dålig behandling. Garantier härvidlag har man sökt vinna genom särskilda fördrag med regeringarna i de länder, dit emigrationen går; till de franska kolonierna (Réunion, Cayenne och så vidare) har den sedermera genom förbud upphört och går i stället förnämligast till Natal, Mauritius, Demerara, Trinidad, Fijiöarna och Surinam. Antalet kuliemigranter från Indien under åren 1899-1906 var 115 180; för 1906-1907 var antalet 21 003 och för 1907-1908 15 117. I Burma arbetade 1901-1902 ej mindre än 163 144 indiska kulier; kuliinvandringen såväl dit som till Assam och Ceylon företogs företrädesvis på egen hand av säsongarbetare. Kontrakten rörande indiska kulier i främmande länder var under senare tid mestadels 5-åriga med noggranna bestämmelser om arbetstid och behandling; i regel medtog utvandrarna sina familjer.

Utvecklingen från Kina

Antikinesisk teckning från 1800-talets USA.

Den kinesiska kuliutvandringen reglerades under 1800-talets senare hälft främst genom en mängd fördrag som innehöll klausuler rörande utvandrade kinesers behandling^[1]. Denna emigration gick mestadels över Hongkong, Macao och Singapore. 1906 beräknades antalet utomlands vistande kineser - av vilka dock inte på långt när alla kunde anses som kulier - i asiatiska länder uppgå till 6 1/2 miljon, i Amerika till 272 829 och i Australien till 34 465. Invandringen till Förenta staterna, mest till Kalifornien, började under guldgrävartiden från 1848, nådde sin höjdpunkt på 1870-talet och har sedan genom upprepade invandringsförbud nästan upphört; där vistades 1900 45 753 kineser (daglönare, gruvarbetare, men även hantverkare, tvättare, småhandlande och så vidare). Australien stängdes för kinesiska kulier genom "Immigration Restriction Act" av 1901, vilken innehöll en s.k. "bildningsklausul", som av invandraren fordrade, att den efter diktamen skulle kunna nedskriva 50 ord på något europeiskt språk. (Därmed ville man även utestänga kanaker samt japanska och malajiska kulier.) Lagen blev inledningen till White Australia-politiken, som inte helt avskaffades förrän 1973.

Sydafrika och Kanada

Till Sydafrika (guldgruvorna i Transvaal) importerades kinesiska kulier i stort antal med stöd av en regeringsstadga från 6 januari 1904. Deras antal uppgick till 47 218 i december 1905.

Vid valet i Storbritannien januari 1906 segrande liberala partiet som likt boerna och en stor del av den vita gruvarbetarbefolkningen motsatte sig fortsatt kinesimport. Mot slutet av 1910 hade de sista kontrakten löpt ut och de kinesiska gruvarbetarna återsänts till hemlandet. Även i Kanada hade en stark rörelse mot import av kinesiska och japanska kulier (främst i British Columbia) förordats och man har där år 1903 sökt hämma kinesinvandringen genom att införa en hög invandringsavgift på 500 dollar per person. I motsats till indiska kulier åtfäljdes de kinesiska sällan av sina familjer och de återvände nästan alltid med sina besparingar till hemlandet efter kontraktstidens utgång.

Kanaker

Polynesiska kulier (kanaker) infördes sedan 1860 i stort antal till plantagerna i Queensland och på Fijiöarna; även här uppstod om slavhandel erinrande missbruk, och importen underkastades först sträng kontroll samt förbjöds i fråga om Australien 1891. I nederländska Indien arbetade såväl malajiska som kinesiska kulier i stort antal, och vid bergverken i de under brittiskt skydd stående Federerade malajstaterna på Bortre indiska halvön, där kontrollbestämmelserna uppges vara mönstergilla, arbetade 1902 186 337 kulier (mest kineser). I Tysklands kolonier var värvning av kulier för arbete på utländskt område förbjuden, och importen noga reglerad.

Källor

1. John Gittings, "En rapport om kuli-handeln," Kineser om Kina, översatt av Christina Hultcrantz (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1976), 94-98.

• Kulier i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1911)