Loading AI tools
militär konflikt i den ukrainska delen av Donetsbäckenet Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Kriget i Donbass,[8] även beskriven som konflikten i östra Ukraina eller Donbasskonflikten,[9] är en militär konflikt i den ukrainska delen av Donetsbäckenet. Konflikten rör kontrollen över den östligaste delen av landet – oblasterna Donetsk och Luhansk – och inleddes våren 2014, efter att Euromajdan lett till att president Viktor Janukovytj avsatts från sin post. Därefter ifrågasatte många etniska ryssar i de östra och sydöstra delarna av landet den nya regeringens legitimitet, vilket ledde till demonstrationer och oroligheter.[10]
 |
Denna artikel eller detta avsnitt behandlar ett pågående skeende. (2022-02) Informationen kan vara inaktuell och ändras snabbt. |
 |
Den här artikeln eller det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2019-08) Motivering: Information från 2015, 2016, 2017 och 2022 saknas i stort sett. Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan. |
| Kriget i Donbass (Konflikten i östra Ukraina – från 2014) | |
 | |
| Plats | I de sydöstra regionerna av Ukraina |
|---|---|
| Datum | 23 februari 2014 - pågår (10 år, 8 månader och 17 dagar) |
| Karaktär | Demonstrationer, kravaller, ockupationer av offentliga byggnader, utropanden av separata republiker, krig/inbördeskrig[1] |
| Part I | Regeringen Jatsenjuk I/II → Regeringen Hrojsman Petro Porosjenko |
| Part II | Proryska grupper i södra och östra Ukraina: Federala staten Nya Ryssland (Folkrepubliken Donetsk och Folkrepubliken Lugansk) |
| Ledare I | Arsenij Jatsenjuk → Volodymyr Hrojsman Petro Porosjenko |
| Ledare II | Aleksandr Zachartjenko Igor Plotnitskij |
| Syfte | Bland annat rättigheter för ryskspråkiga alt. anslutning till Ryssland |
| Resultat | Ukraina har förlorat kontrollen över områden i Östra Ukraina |
| Döda | 12 800–13 000 till slutet av 2018[2], 119 under 2019 |
| Skadade | 30 000[2] |
| Övrigt | Flyktingar:[3][4] *730 000 flyktingar från Ukraina till Ryssland * 466 829 internflyktingar inne i Ukraina år 2014[5], varav minst 23 barn.[6][7] |
Efter att Rysslands militära ledning dragit nytta av situationen och samtidigt annekterat Krim, utbröt strider i landets båda östligaste oblast. Etniska ryssar tog kontroll över delar av området och utropade under april månad 2014 separatiska "folkrepubliker" (Folkrepubliken Donetsk respektive Folkrepubliken Lugansk), samtidigt som man genomförde omdiskuterade folkomröstningar om oblastens status. Lokala miliser tog samtidigt över den militära (och till stor del även civila) kontrollen över området.
Efter att Petro Porosjenko 25 maj 2014 valts till ny president, inledde han åtgärder för att med olika medel återta kontrollen över de båda oblasten i öster. Porosjenko gjorde utfästelser om ryska som regionalt språk (men inte som ett andra officiellt språk i Ukraina) och större regional makt över skattemedel (men inte en federalisering av landet). Ukrainas armé och de frivilliga förbanden återtog under sommaren delar av området, samtidigt som separatisterna, med omfattande stöd från Ryssland,[11][12][9] befäst kontrollen över territoriet runt och öster om städerna Donetsk och Luhansk.
Diplomatiska initiativ har fram till 2018 endast lett till kortare vapenvilor, samtidigt som strider tidvis blossat upp mellan på den ena sidan ukrainsk militär och frivilliga paramilitära förband med visst inslag av utländska legosoldater och på andra sidan lokala proryska miliser, som enligt många rapporter får militärt stöd från Ryska federationen. Striderna har mattats av och frontlinjen permanentats, i något som i allt väsentligt påminner om en frusen konflikt. Liknande frontlinjer i konfliktzoner i regionen finns vid Nagorno-Karabach, Sydossetien, Abchazien och Transnistrien – alla med Ryssland som allierad eller skyddsmakt på den ena sidan av konflikten.
Konflikten i Donbass har sin bakgrund i Ukrainas slitning och dilemma i vilka landet vill samarbeta med, där valet har stått mellan västvärlden och EU å ena sidan och Ryssland å andra sidan. En tändande gnista blev Euromajdan och protesterna i Kiev, som fick den ryssvänlige presidenten Viktor Janukovytj att avgå i februari 2014.[13] Protesterna riktades 2014 mot den av Arsenij Jatsenjuk ledda ukrainska regeringen, som kom till makten i slutet av februari. De proryska protesterna har besvarats av ledningen i Ryska federationen, där duman godkänt ingripande av rysk militär på ukrainskt territorium i syfte att skydda etniska ryssar i landet[14]. Misstankar om att Ryssland gav stöd till ockupanter i östra Ukraina – i form av krigsmateriel, logistik och gränsbeskjutning – förnekades vid upprepade tillfällen av Kreml, men mycket tyder på att Ryssland inte bara stödde separatister med vapen utan även med soldater.[15]
Missnöjet var starkast i Donetsbäckenet (Donetsk och Luhansk oblast), ett tungt industrialiserat område som står för en stor del av Ukrainas BNP. Den kol- och stål-industribaserade regionen har de senaste decennierna fått uppleva omställningsproblem med en ökad arbetslöshet. Misstron mot de nya makthavarna i Ukraina – "juntan i Kiev" – var stor under våren 2014, även om en tydlig majoritet av befolkningen fortfarande föredrog att tillhöra Ukraina.[16]
De boende i den kraftigt urbaniserade regionen är ofta relativt nyinflyttade, sedan Sovjettidens industrialisering av området. Där finns också minnen av tidigare lokala statsbildningar, som Sovjetrepubliken Donetsk. Denna utropades 1918 som egen nation, innan den någon månad senare erövrades av Lenins trupper. Huvudgatan i Donetsk är än idag uppkallad efter Artiom, ledaren för den gamla utbrytarstaten.[16]
Rysslands Putin utvecklade 2014 en neo-imperialistisk nationalistisk retorik i vilken Ukraina framställdes som en del av stor-Ryssland, och som offer för Västs fientliga ständiga framflyttande av positioner.[15]
Frågan om nationalitet bidrog under våren 2014 till radikalisering och djupare splittring mellan folk som identifierar sig som ukrainare och de som inte gör det. Det handlar i viss mån om klasskillnader. Akademiker, tidningsfolk och studenter är ofta för ett enat Ukraina, medan separatisterna och deras anhängare i de flesta fall är arbetarklass. De välutbildade prioriterar yttrandefrihet och pluralism, vilket de tror kommer att värnas bättre i ett mer "europeiskt" Ukraina än i "ryskt" Ukraina. Arbetarklassen är å sin sida rädd att förlora sina arbeten om Ukraina moderniseras och gamla Sovjetfabriker slår igen. De hoppas att Ryssland kan rädda industrin, höja lönerna och pensionerna (vilka är högre på den ryska sidan gränsen).[16]
I slutet av mars 2014 visade en opinionsundersökning att en tydlig majoritet, eller 66 procent ville tillhöra Ukraina och 27 procent Ryssland. 70 procent av de tillfrågade var emot att man hissade ryska flaggor på offentliga byggnader.[16]
En stor del av befolkningen i Donbass får sin nyhetsförmedling av de ryska TV-kanaler och webbplatser som våren 2014 skildrade det proeuropeiska upproret i Kiev på ett sätt som framhävde de extrema högerkrafterna roll och hur upproret finansierades med ekonomiskt stöd från USA och EU. Den rysktalande befolkningen minns den nationalistiska ukrainska gerillan UPA som ända fram till slutet av 1940-talet slogs med både tyskar, polacker och Röda armén. I Donbass ses UPA endast som en organisation som samarbetade med nazisterna och talar om dem som "banderovtsy", efter Stepan Bandera, som var ledare för gerillans politiska gren.[16]
Fotbollsmatcher lockade dock under våren mer folk än politiska demonstrationer och flera av Dynamo Kievs ultrashuliganer har tagit värvning i Azovbataljonen. Även många rysktalande Sjachtar Donetsk-supportrar är ukrainska nationalister; i maj deltog Tjornomorets Odessa och Metalist Charkiv-fans i gatukravallerna i Odessa på den "ukrainska" sidan.[16] Senare på kvällen dog 37 regeringsmotståndare i en brand i en fackföreningsbyggnad i Odessas centrala del, som har använts som högkvarter för de proryska aktivisterna. Minst 38 dog av bl.a. kolmonoxidförgiftning, och minst åtta då de hoppade ut genom fönstren på den brinnande byggnaden. Branden verkade ha börjat med att proryska aktivister försökte ta kontroll över byggnader i staden. Ett 50-tal personer, varav tio poliser, skadades också i mordbranden,[17][18] som vissa ansåg att regeringsanhängare låg bakom.[19] Ryska medier rapporterade att det var medlemmar från den högerextrema, ukrainska gruppen Högra Sektorn samt fotbollshuliganer som låg bakom branden och flera sammandrabbningar med regeringsmotståndare. De ska också ha attackerat personer som försökt fly ut ur det brinnande huset. Under dagen skadades 174 personer, och för 25 av dem var tillståndet kritiskt.[17] Enligt den lokala polisen har 130 personer gripits misstänkta för överlagt mord i samband med branden samt för deltagande i kravaller.[20]
Den oberoende ryska dagstidningen Novaja Gazeta publicerade 24 februari 2015 material angående Kremls "ukrainska planer". Enligt det läckta materialet skulle den ryska statsledningen redan i början av februari 2014 (det vill säga före Viktor Janukovytjs avsättande/flykt från posten som Ukrainas president) planerat ett annekterande av Krim och (den ukrainska delen av) Donetskbäckenet. Orsakerna skulle inte i första hand ha varit omsorgen om den ryska minoriteten i områdena utan mer geopolitisk.[21][22]
Under våren hölls varje söndag proryska massmöten i Donetsk och andra orter i regionen, med krav på en folkomröstning kring vart östligaste Ukraina ska höra.[45] En möjlig delning av Ukraina mellan väst och öst aktualiserades därmed av vissa.[46]
De proryska protesterna omvandlades under april och maj till regelrätta ockupationer av större delar av Donetsk och Luhansk oblast. Där utropades parallellt separatistiska republiker (Folkrepubliken Donetsk respektive Folkrepubliken Lugansk). Man genomförde "folkomröstningar" (11 maj), och i de två oblasten upphörde den ukrainska säkerhetsapparaten (polis etc) att fungera.
Stora delar av de proryska aktivisterna och senare soldaterna i östra Ukraina sägs enligt uppgift i bland annat Novaja Gazeta komma från Rostovregionen på andra sidan den ryska gränsen. Enligt tidningen bor i regionen cirka 68 000 personer med erfarenheter från Sovjetunionens krig i Afghanistan, Transnistrien eller andra av senare års Rysslandsrelaterade konflikter. Tidningen hävdar också att rekrytering av stridande till olika konflikter numera bland annat sker via sociala medier som Vkontakte.[47]
| Kriget i Donbass | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
Rött/rosa – kontrollerat av Federala staten Nya Ryssland; orange – omstritt område; gult – tidigare kontrollerat av utbrytarrepublikerna/Nya Ryssland. | |||||||
| |||||||
| Stridande | |||||||
.svg){kind=small} Nya Rysslands väpnade styrkor:
Donbass folkmilis Vostokbrigaden Ryska ortodoxa armén Spartabataljonen LPR:s folkmilis Stora Don-armén Prizrakbrigaden Stöd från: |
 Ukraina
Stöd från: | ||||||
| Styrka | |||||||
| 10 000[52] 20 000[53] (egna siffror) |
30 000[52] | ||||||
| Förluster | |||||||
| 800[54] | 568[55] | ||||||
| • Totalt antal döda: 2 220 (april–29 augusti), oräknat de 298 döda i MH17-haveriet[56] • Flyktingar:[3][4] | |||||||
Juni 2014 pågick strider mellan Ukrainas militär och väpnade grupper från de separatistiska republikerna i dessa två oblast, bland annat runt grannstäderna Slovjansk (se Slaget om Slovjansk) och Kramatorsk. I Mariupol vid Azovska sjön har företagsledaren Rinat Achmetov organiserat lokala garden för att motverka de proryska miliser. Presidentvalet i Ukraina 2014 den 25 maj kunde på grund av oroligheterna inte genomföras i större delen av de två oblasten; Mariupol med omnejd var ett av de få undantagen.
De nya och ensidigt utlysta republikerna har inte lyckats etablera full kontroll över sina territorier och är sedan april 2014 inblandade i strider mot ukrainska säkerhetsstyrkor, delar av Ukrainas armé och frivilliga förband som vill återföra regionerna under nationell ukrainsk kontroll.[57]
I början av augusti 2014 behärskade folkrepublikerna mindre än hälften av de respektive oblastens territorium, sedan Ukraina bland annat återtagit kontrollen över stora delar av norra och södra delen av Donetsk oblast. Det pågick under sommaren häftiga strider om kontrollen över oblastens gräns mot Ryssland, en kontroll som enligt Ukrainas myndigheter avgör om separatisterna kan få förstärkningar av stridande och krigsmaterial från den ryska sidan.
Ett antal ukrainska helikoptrar, strids- och transportflygplan har under sommaren skjutits ner med hjälp av raketer/luftvärnsrobotar. 17 juli sköts ner ett Boeing 777 tillhörigt Malaysia Airlines över den rebellkontrollerade delen av området med en rysk luftvärnsrobot.[58]
Enligt FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) har konflikten givit upphov till en omfattande flyktingsituation i östra Ukraina och angränsande delar av Ryssland. Flyktingarna har som orsak till flykten vittnat om väpnade strider, hot, rädsla för kidnappningar och det allmänna sammanbrottet för normala samhällsfunktioner som polis, sjukvård mm. Under tiden januari–juni 2014 hade omkring 110 000 människor flytt från Ukraina till Ryssland och av dessa hade närmare 10,000 begärt ryskt asyl. Därutöver fanns det 54 400 internflyktingar i Ukraina, många av dessa hade flytt från Krim.[3]
I början på augusti meddelade de ryska myndigheter att 730 000 ukrainare tagit sig över gränsen till Ryssland sedan början av året, en siffra som UNHCR bedömer är trovärdig. Vid samma tid fanns ytterligare 117 000 på flykt inom Ukrainas gränser, en siffra som enligt UNHCR ökar med 1 200 människor om dagen.[4][59] Röda Korset anslår[förtydliga], att runt fyra miljoner invånare i östra Ukraina på ett eller annat sätt är påverkade av striderna. En uppgörelse[förtydliga] från FN visar, att minst 2 000 människor har dödats under den pågående konflikten. Den övervägande delen är civila.[60] Den ryska utrikesministeren Sergej Lavrov meddelade 28 augusti att flyktingarna då var nära en miljon, vilket UNHCR några dagar senare också bedömde som möjligt – de rapporterade samtidigt att 280 000 var på flykt inom Ukrainas gränser. Det är dock svårt att få fram ett precist antal då många flyktingar inte registreras och bor hos släkt och vänner. Ukrainska medborgare kan också vistas i Ryssland upp till tre månader utan visum eller annan registrering.[61] 50 000 flyktingbarn i skolpliktiga åldern kommer att börja i ryska skolor vid terminstarten. Det har också beslutats att alla ålderspensionärer ska tilldelas rysk pension.[62]
Under våren 2014 skedde proryska demonstrationer i hela östra och sydöstra Ukraina, medan stadshusockupationerna skedde i öst samt på Krim. Sedan Krim annekterats av Ryssland och det väpnade upproret tagit fart i Donetsbäckenet har demonstrationerna i övriga delen av landet avtagit eller upphört. I början av augusti 2014 rensades också en del av Självständighetstorget i Kiev från resterna av vinterns "Euromajdan-läger".[63]
Sedan augusti 2014 har proryska styrkor (med enligt många bedömare omfattande stöd från Ryska federationen) på nytt intagit alla områden söder om en linje Luhansk–Horlivka–Donetsk samt fram till ett par mil öster om Mariupol. En rad eldupphör har utlysts och brutits, och internationella förhandlingar om vapenvila i Minsk, med statscheferna för Ryssland, Ukraina, Tyskland, Frankrike samt ledarna för folkrepublikerna Donetsk och Luhansk i februari 2015 ledde inte till något definitivt resultat. Samma månad publicerade den ryska oberoende dagstidningen Novaja Gazeta uppgifter som skulle göra gällande att både Rysslands annektering av Krim och en befarad/möjlig motsvarighet av den ukrainska delen av Donetskbäckenet skulle varit planerad sedan början av januari 2014.
Civila i stridsområdena har utsatts för mord, tortyr och kidnappningar från båda sidor.[64]
Ett antal personer har under konflikten/kriget tillfångatagits av de olika sidorna. En del av dessa befinner sig fortfarande i fängelse. Andra, som Nadija Savtjenko, Oleg Sentsov och Aleksandr Koltjenko, har frigivits som del av fångutväxlingar.
Det satt år 2015 minst fem och år 2019 minst tre ukrainska medborgare i ryska fängelser som en följd av brott begångna under konflikten mellan Ryssland och Ukraina.[65][66][67] Ryssland anser att flera av dessa, som varande från Krim, är ryska medborgare.[68]
_01.JPG)
Den 28 februari sattes den ryska flaggan upp ovanför den lokala regeringsbyggnaden i Donetsk.[källa behövs]
Den 2 mars demonstrerade tusentals proryska demonstranter i Donetsk. Liknande proryska protester förekom i en rad andra städer i östra och södra Ukraina, inklusive Charkiv, Dnipropetrovsk, Mariupol, Melitopol, Cherson, Mykolajiv och Odessa. I Charkiv, där ukrainska och ryska har ungefär lika många modersmålstalare, utbröt våldsamma sammandrabbningar i samband med demonstrationerna.[24] Dagen efter, den 3 mars, meddelade ukrainska tullmyndigheten att de hade sett ryska "militära fordon" längs den ryska gränsen vid Charkiv, Luhansk och Donetsk.[källa behövs] Den 7 mars rapporterades att den ukrainska flaggan åter vajade över den regionala parlamentsbyggnaden i Donetsk. Ukrainska säkerhetstjänsten omhändertog 75 personer (inklusive Pavel Gubarev, den självutnämnde "folkets guvernör") som ockuperat byggnaden, för förhör.[69][70][71]
Våldsamheter utbröt den 13 mars i Donetsk mellan proryska och Kiev-vänliga demonstranter. Tre personer avled och 17 skadades under sammandrabbningarna.[31] Under de kommande dagarna fortsatte våldsamheterna i Donetsk och spred sig även till Charkiv, där ukrainska ultranationalister öppnat eld mot proryska demonstranter. De proryska demonstranterna ska sedan ha attackerat nationalisternas högkvarter varvid två personer dog. Händelsen uppmärksammades av det ryska utrikesministeriet som en del av sin utrikespolitik.[32][27][26] Den 16 mars stormade proryska demonstranter den ukrainska säkerhetstjänstens högkvarter och åklagarkontoret i Donetsk. Demonstranterna krävde att tidigare gripna proryska anhängare skulle släppas.[72] I Charkiv bröt sig proryska aktivister in på ett kulturcentrum där de slet ut ukrainskspråkiga böcker och satte eld på dem.[72]
Den 1 april beslutade det ukrainska parlamentet att godkänna Nato-trupper på ukrainskt territorium i vad som kallades "en gemensam militärövning". Parlamentet beslutade även att de paramilitära självförsvarsgrupper som bildats under den politiska krisen ska avväpnas. Av de 450 ledamöterna var 256 närvarande och röstade för besluten, ingen röstade emot.[73] Den 3 april chockhöjde Ryssland priset på gas till 485 dollar per 1 000 kubikmeter för Ukrainas statliga gasbolag Naftogaz. Två dagar senare, den 5 april, krävde Ryssland även tillbaka 11,4 miljarder dollar för de rabatter på gaspriset som Ukraina hade haft sedan 2010. Det höjda gaspriset och kraven på återbetalning var ett sätt för Ryssland att sätta ekonomisk och politisk press på Ukraina.[74]
Samma dag, den 5 april, greps enligt Ukrainas säkerhetstjänst 15 personer misstänkta för förberedelse till ett väpnat uppror i Luhanskprovinsen. Männen ska enligt de ukrainska myndigheterna ha planerat att ta över provinsens administrativa byggnad med våld.[75] Den 6 april stormade proryska demonstranter Donetsk regeringsbyggnad och hissade sedan den ryska flaggan från byggnadens tak.[45] En folkmassa stormade den statliga säkerhetspolisens lokalkontor i Luhansk[45] och beslagtog vapen därifrån.[76] Demonstranter reste barrikader på en av huvudgatorna i Luhansk medan den ukrainska polisen blockerade infartsvägarna till staden.[77]
De proryska grupperna i Donetsk bad den 7 april Ryssland om militär hjälp utifall att de regeringstrogna styrkorna skulle försöka jaga bort dem från administrationsbyggnaden. De proryska demonstranterna utropade autonoma folkrepubliker i städerna Donetsk och Charkiv. En folkomröstning planerades till den 11 maj om att ansluta sig till Ryssland.[76] På kvällen stormades det lokala TV-tornet av demonstranter som krävde att ryska kanaler åter skulle visas.[76] Dagen efter, den 8 april, varnade Ryssland Ukraina för att ingripa militärt i landets sydöstra delar och menade på att inbördeskrig kunde utbryta.[76] Ukrainas inrikesdepartement utlyste en antiterror-insats och ukrainska specialstyrkor tog tillbaka kontrollen över Charkivs administrationsbyggnad. Slagsmål utbröt i Ukrainas parlament mellan kommunistpartiets ledare Petro Symonenko och flertalet övriga, inte minst nationalistiska, parlamentsledamöter. Symonenko anklagade andra ledamöter för att ha orsakat krisen genom att störta presidenten Viktor Janukovytj och kaos utbröt.[78]
Den 12 april ockuperade demonstranter åklagarmyndighetens och inrikesministeriets respektive byggnader, samt rådhuset i Jenakijevo.[79] Den 13 april blev tre personer dödade[80] och sju skadade i vad regeringen kallade en "antiterroristoperation" i staden Slovjansk, där en polisstation dagen innan ockuperades av rysksinnade regeringsmotståndare.[79] Regeringsmotståndarna och vad som beskrevs som "oidentifierade uniformerade män" barrikaderade flera ockuperade byggnader. Vägspärrar byggdes upp i utkanterna av staden och den proryska milisen rekryterade äldre kvinnor som bildade levande sköldar vid vägspärrar och barrikader.[81] Stadens borgmästare Nelja Stepa flydde och kontrollen över staden övertogs av de ryskvänliga trupperna.[79]Chefen för USA:s underrättelseorganisation CIA John Brennan var samma dag på besök i Kiev. Ryssland såg detta som bevis för att den amerikanska underrättelsetjänsten skulle ligga bakom den ukrainska regeringens beslut att sätta in militär i östra Ukraina.[82]Rysslands utrikesdepartement kallade Ukrainas tillförordnade president Oleksandr Turtjynovs beslut att mobilisera armén för brottsligt och lade ansvaret för att undvika inbördeskrig i Ukraina på väst.[83] Samtidigt pekade USA, Nato och EU ut Ryssland som inblandade i de separatistiska aktionerna i östra Ukraina och uppmanade landet att dra tillbaka sina trupper från gränsen.[84]
Den 14 april ockuperades den lokala polisstationen i Horlivka, och blev därmed den sista större staden i Donetskregionen att tappa kontrollen över myndighetsbyggnader till de proryska trupperna. Polischefen i Horlivkas blev avsatt med våld, men många vanliga poliser bytte sida, något som skett tidigare i övriga Donetskregionen.[37] I Kiev samlades demonstranter under kvällen på Självständighetstorget för att protestera mot regeringen Jatsenjuks sätt att sköta situationen i östra Ukraina. De krävde att den tillförordnade presidenten Oleksandr Turtjynov och inrikesministern Arsen Avakov skulle avgå eftersom de enligt demonstranterna inte hade klarat av att sköta situationen i östra Ukraina.[85] Regeringen i Kiev påbörjade en militäroperation i de norra delarna av regionen Donetsk, men hade problem med att få trupper till området då Ukrainas armé inte hade några förband i denna delen av landet. Pansarfordon och militär fick därför förflyttas en lång väg över landet. Väl på plats uppstod ett logistiskt problem då armén inte heller hade några förband som militärbaser i området. Skottlossning och explosioner utbröt i utkanterna av Slovjansk i samband med att pansarfordon åkte mot staden.[38] Dagen därpå, den 15 april, gick ukrainska armén in i Kramatorsk. Helikoptrar landsatte soldater i staden och armén återtog flygfältet utanför Kramatorsk som tidigare hållits av proryska grupper. Rysk tv rapporterade om fyra till elva dödade.[86]
Strax före klockan tio på morgonen den 16 april anlände en kolonn av fyra ukrainska stridsvagnar, åtföljda av ett antal trupptransportfordon, in till centrala Kramatorsk. Från en av dem vajade en rysk flagga. Soldaterna i kolonnen bar samma typ av uniformer som de ryska trupperna använde vid ockupationen av Krim. Regeringen i Kiev svarade med att sätta in stridsflyg som under dagen cirkulerade över staden.[87] Sex bepansrade militärfordon från den ukrainska armén försedda med ryska flaggor sågs under förmiddagen i städerna Slovjansk och Kramatorsk. Militärfordonen hade tillfallit separatiserna i samband med den ukrainska anti-terroroperationen. Det fanns även en mängd ukrainska soldater som bytte sida, bland annat Ukrainas 25:e fallskärmsjägardivision från Dnipropetrovsk.[88] Fallskärmsjägardivisionen upplöstes dagen efter av den ukrainska regeringen.[89]
Den 17 april dödades tre proryska regeringsmotståndare i Mariupol av det ukrainska nationalgardet och polisen vid en sammandrabbning då cirka 300 proryska separatister försökte ta kontrollen över den ukrainska flottbasen vid Azovska sjön. Vid händelsen skadades ytterligare 13 personer och över 63 personer tillfångatogs.[36][90][91] Ukrainska regeringen införde inreseförbud för ryska män mellan 16 och 60 år. Detta gällde även för män från det ryskockuperade Krim.[92][93] Samma dag enades Ukraina, Ryssland, EU och USA på ett möte i Genève om att vidta åtgärder för att trappa ned spänningen i Ukraina och att avhålla sig från våld. Parterna var överens om att kräva att beväpnade grupper avväpnas, att ockuperade byggnader återbördas, samt att gator och torg som ockuperats ska tömmas. Proryska protestanter som deltagit i oroligheterna mot Kiev-regeringen får amnesti, förutom de som gjort sig skyldiga till brott. OSSE ska få en ledande roll att medla i den ukrainska krisen.[94]
Några dagar senare, 20 april, dödades sex personer vid byn Bylbasivka öster om Slovjansk i en skottväxling mellan extremiströrelsen Högra Sektorn och proryska trupper vid en vägspärr.[95] Den 25 april fördes en grupp med militära OSSE-observatörer – varav en svensk – bort av proryska trupper i Slovjansk, efter misstanke om spionage. Gruppen bjöds in av Ukrainas regering, leddes av Tyskland och arbetade med stöd från organisationen OSSE.[96] Två dagar senare, 27 april, släpptes den svenske OSSE-observatören Thomas Johansson av medicinska skäl.[97] I slutet av månaden, 30 april, beviljades Ukraina ett tvåårigt stödpaket på över 12 miljarder euro av Internationella valutafonden IMF. I stödpaketet ställdes bland annat krav om att landet genomför reformer inom finans- och energisektorn och höjer konsumentpriset på gas som sedan länge har varit subventionerad av ukrainska staten. Lånets första delbetalning på nästan två och en halv miljard euro betalades ut omedelbart.[98]
Den 1 maj uppgav IMF att löftet om ett stort stödpaket till Ukraina kommer att ses över, ifall landet förlorar kontrollen över de östra delarna av landet.[98] Samma dag beslutade Ukrainas regering att återinföra allmän värnplikt, för att kunna kalla in män i åldern 18–25 år.[99] Dagen därpå, den 2 maj, sköts två av den ukrainska arméns militära attackhelikoptrar (Mil Mi-24) ned av proryska trupper i närheten av Slovjansk. Båda piloterna dog. Dödsfallen skedde i samband med att de regeringstrogna styrkorna försökte återta kontrollen över Slovjansk. Två civila dog under slaget om staden.[17][99] Med anledning av krisen i Ukraina bad Ryssland FN:s säkerhetsråd att sammanträda. Ryssland hävdade att den ukrainska regeringen begick ett brott genom att sätta in armén i de östra delarna av landet.[99][100]
Samma dag spred sig våldsamheterna även till Odessa där en regeringsanhängare sköts ihjäl under sammandrabbningar mellan regeringsmotståndare som demonstrerade för utökad regional autonomi och nationalistiska demonstranter som demonstrerade för ett enat Ukraina.[99] Även militanta fotbollshuliganer från klubbarna[101] Tjornomorets Odessa och Metalist Charkiv deltog i oroligheterna. Ytterligare tre människor dödades.[18] Senare på kvällen dog 37 proryska demonstranter i en brand i en fackföreningsbyggnad i Odessas centrala del. Byggnaden hade använts som högkvarter för de proryska anhängarna. Minst 23 dog av kolmonoxidförgiftning, och minst åtta då de hoppade ut genom fönstren på den brinnande byggnaden. Ett 50-tal personer, varav tio poliser, skadades också i branden.[17][18][19]
Under natten den 3 maj förekom strider i närheten av Kramatorsk där 10 personer dog och 30 skadades. Ukrainas militär tog kontroll över tv-tornet i staden. Samtidigt återupptog ukrainska armén sin attack mot de proryska separatisterna i närliggande Slovjansk, där deras högkvarter besköts av prickskyttar.[20] Den 9 maj dödades sammanlagt 20 proryska aktivister och ukrainsk säkerhetspersonal i sammandrabbningar i Mariupol.[102] Den 10 maj rapporterade Ukrainska Kyiv Post om att den ukrainska militären under operationen mot de proryska separatisterna arresterat en grupp beväpnade män i närheten av Slovjansk. Förutom vapen och ammunition meddelade militären att de beslagtagit 100 000 röstsedlar inför folkomröstningen den 11 maj i Donetsk och Luhansk, röstsedlar som redan var märkta som Ja.[103][104] Inför omröstningen ockuperade de proryska separatisterna 80 skolor i staden Donetsk.[105]
Den 11 maj hölls de ensidigt utlysta folkomröstningarna i Donetsk- och Luhansk-oblasten om självständighet för de så kallade "folkrepublikerna". Separatisterna meddelade att 90 procent av de röstande uttalade sig för full självständighet för regionerna. Ukraina och USA avfärdade den obevakade omröstningen och dess icke-verifierade resultat.[106] Mellan den 14–16 maj satte Rinat Achmetov, "Ukrainas rikaste man" ägare till stålverket Sjachtar Donetsk med flera, in tusentals av sina totalt 300 000 gruv- och stålverksarbetare i fredsbevarande aktioner i Mariupol. Den 16 maj var lugnet återställt i staden. Bedömare såg Achmetovs åtgärder som ett sätt att säkra sin egen regionala makt som oligark (som hotats av proryska separatister) än som en medveten hjälp till regeringen i Kiev.[107][108] Samtidigt inleddes trevande samtal mellan representanter för regeringen i Kiev och politiker från östra Ukraina. Ukrainas regering vägrade dock att diskutera med de proryska separatisterna (som utropat "självständiga" republiker i Donetsk- och Luhansk-regionerna), så länge som de ägnar sig åt ockupationer och väpnade attacker mot civila.[106]
Den 22 maj dödas minst 14 ukrainska soldater i en prorysk rebellattack i Volnovakja.[102] Den 25 maj dödas en italiensk fotograf och hans ryska assistent utanför Slovjansk.[109] Mellan den 26–27 maj krävdes fler än 30 dödsoffer efter strider vid Donetsk flygplats, där Ukrainas regering hävdade att de återtagit kontrollen över flygplatsen.[110] Den 29 maj dödades minst 14 ukrainska militärer, bland dem generalen Volodymyr Kultjitskyj, när en ukrainsk arméhelikopter sköts ned med en luftvärnsrobot i byn Mandrytjino utanför Slovjansk.[111] Dagen efter, den 30 maj, förflyttades 177 barn och deras 22 ledsagare från Slovjansk till Krim. De tillhörde en grupp på cirka 200 barn från Slovjansk och Donetsk som ursprungligen skulle ha rest på Arteks sommarläger.[112]
Den 2 juni dödades minst fem separatister i samband med en eldstrid där ett hundratal proryska separatister attackerade Ukrainas center för gränskontroller i Luhansk oblast.[113] I samband med att Petro Porosjenko den 7 juni svors in som president lade han fram en fredsplan. Denna skulle innehålla viss regional autonomi och decentralisering av makten.[114] Två personer dödades och två skadades den 12 juni när en minibuss som tillhörde Denis Pusjilin – ledaren för Folkrepubliken Donetsk – sprängdes i luften. Pusjilin, som själv inte var i bilen, sa att de döda var hans assistent samt en säkerhetsvakt.[115]Den 13 juni sköt proryska separatister ned ett ukrainskt militärflygplan av typen Iljusjin Il-76, där alla nio i besättningen samt 40 fallskärmssoldater ombord dog. Transportflygplanet som transporterade soldater och militär utrustning sköts ned i närheten av byn Novohrodivka, under inflygning till Luhansk.[116] Demonstranter attackerade den ryska ambassaden i Kiev den 14 juni. Ryssland protesterade efter händelsen mot vad man uppfattade som en underlåtenhet att ingripa från de ukrainska myndigheternas sida.[117] Den 17 juni avled den ryska tv-reportern Igor Korneljuk i Luhansk till följd av skador från vad som tros vara en mina eller en granat.[118] Den ukrainska generalen Oleksandr Kuzmuk rapporterade att cirka 900 militanta separatister i tungt beväpnade fordon hade trängde in i Ukraina över den ukrainsk-ryska gränsen.[119] Två T-72-stridsvagnar bemannade av separatister iakttogs därefter i Donetsk, meddelade Ukrainas statliga säkerhetsråd.[120]
Den 18 juni erkände den omstridda staten Sydossetiska republiken Folkrepubliken Lugansk som en självständig stat.[121] Samma dag lade president Petro Porosjenko fram en 14-punktsplan för fred. Den innehöll vapenvila och en påföljande nedrustning och därefter amnesti för stridande som inte hade begått allvarliga brott samt fri väg ut ur landet för dem som ville lämna Ukraina.[122] Planen avslogs omgående av separatisternas ledare.[123] USA:s OSSE-ambassadör fördömde Rysslands bristande vilja att stoppa flödet av vapen och militanta över gränsen in i Ukraina.[124] Dagen därefter, den 19 juni, påbörjades ett fältslag runt byn Jampil i norra delen av Donetsk oblast. Omringade separatister försökte att bryta sig ut från byn och ta sig längre söderut.[125] Både separatisterna och ukrainska militären använde stridsvagnar i striderna.[126] Ett ukrainskt befäl beskrev att: "Det pågår ett fältslag av en storlek som inte liknar något vi tidigare varit med om."[125] En talesperson för separatistmilisen i Donetsk meddelade att de under slaget i Jampil hade skjutit ner ett ukrainskt attackflygplan av typen Suchoj Su-25.[127]
Den 20 juni utropade Ukrainas president Porosjenko en sju dagar lång vapenvila, i enlighet med den tidigare presenterade fredsplanen.[128] Tidigare på dagen rapporterades att en militärkolonn korsade gränsen mellan Ryssland och Ukraina in i Donetsbäckenet, tills den slutligen nådde Horlivka. Kolonnen inkluderade minst två T-64B-stridsvagnar, fem pansarskyttefordon och några rullande raketartillerisystem av typen BM-21 Grad. Ett av pansarskyttefordonen beslagtogs av ukrainsk militär, och försvarsministeriet hävdade att rysk dokumentation hade hittats ombord på fordonet.[129][130] Efter både ukrainsk och rysk medling gick representanter för de båda folkrepublikerna Donetsk och Lugansk den 23 juni med på en vapenvila fram till 27 juni.[131]
Vladimir Putin avskrev den 24 juni formellt planerna på en rysk militär intervention i östra Ukraina, efter att separatistledarna gått med på vapenvilan som Kiev föreslagit.[132] Han varnade dock för att beslutet inte innebar att Ryssland inte skulle försvara etniska ryssar bosatta i Ukraina och proryska ukrainare.[133] Den 24 juni uppgav Ukrainas militär att en av dess helikoptrar, en Mil Mi-8, skjutits ner av proryska rebeller nära Slovjansk. Alla nio ombord skulle ha dödats.[134] Alexander Borodaj, ledare för Folkrepubliken Donetsk, meddelade samma dag att parlamenten i hans republik och den i Folkrepubliken Lugansk hade röstat igenom en union mellan de båda republikerna.[135]
Under en strid mellan ukrainska soldater och ryska separatister har 5 ukrainska soldater blivit dödade i strid och ytterligare 7 soldater skadats nära byn Krymske i regionen Luhansk. Enligt departementet bröt striden ut när proryska separatister försökte inta en observationspost som hålls av den ukrainska armén. President Petro Porochenko anklagar utbrytarrepubliken Luhansk för att bryta vapenvilan medan medier i Luhansk skyller det på den ukrainska regeringen. Totalt har över 10 000 människor dött i kriget i Ukraina.[258]
Rysslands president Vladimir Putin undertecknade kort efter Presidentvalet i Ukraina 2019 ett presidentdekret som skall ge isolerade invånare i Donetsk- och Luhanskrepublikerna en snabb väg till att ansöka om ryskt medborgarskap. Ansökningar om medborgarskap ska enligt dekretet prövas inom tre månader. Ryssland godkänner redan utbrytarrepublikernas resedokument, och en stor del av den tidigare befolkningen arbetar redan i Ryssland. Ukraina godkänner de jure inte dubbla medborgarskap. Därför skulle de som vill ha ryskt pass kunna tvingas avsäga sig sina ukrainska medborgarskap. Både Ukraina, EU och USA fördömde Putins beslut.[259] EU och USA kritiserar Putins medborgarutspel.[260]
Fredagen den 2 april uppgav Ryssland att man skulle genomföra en omfattande militärövning vid gränsen mot Ukraina. Samma dag ringde USA:s president Joe Biden till Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj för att uttrycka USA:s stöd till Ukraina. Båda händelserna hade föregåtts av eskalerande våld mellan de ryskstödda separatisterna i Donbass å ena sidan och ukrainska regeringsstyrkor å andra sidan.[261] Den 13 april talade Biden med president Vladimir Putin om bl.a. den ökade militära närvaron i Donbass-regionen och på den av Ryssland annekterade Krim-halvön.[262] Zelenskyj bjöd den 20 april in Putin till samtal "var som helst i Ukrainas Donbassregion".[263] Kreml meddelande den 22 april att militärövningen var avklarad och att trupperna som placerats kring Donbass och Krim skulle återgå till sina ordinarie baser. [264]
Den 24 februari 2022 inledde Ryssland en storskalig invasion av Ukraina. Kriget i Donbass gick därmed upp i en betydligt större och mer omfattande rysk invasion av landet, som av Ryssland kallades för en militär specialoperation men som i större delen av omvärlden fördömdes som ett oprovocerat och illegitimt aggressionskrig. Se vidare Rysslands invasion av Ukraina 2022.
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
