Klarinett
typ av träblåsinstrument Från Wikipedia, den fria encyklopedin
typ av träblåsinstrument Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Klarinett är ett träblåsinstrument med enkelt rörblad. Den är ett mångsidigt instrument som används flitigt inom flera olika musikstilar, alltifrån folkmusik till jazz och klassisk musik.
-3.jpg)
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2018-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
| Klarinett | ||||
 Klarinetter Böhm-system och Oehler-system | ||||
| Typ | Träblåsinstrument, enkelt rörblad | |||
|---|---|---|---|---|
| Spelsätt | Enkeltunga, dubbeltunga, klaffklick, trippeltunga, fladdertunga | |||
| Del av | symfoniorkester, blåskvintett, blåsorkester | |||
| Förekommer i | wienklassisk musik, romantisk musik, modernistisk musik, jazz, svensk folkmusik, klezmer m.m. | |||
| Noterat omfång | e–~c4  | |||
| Instrumentkör | ||||
| ||||
| ||||
| ||||
| ||||
| ||||
| ||||
| ||||
| ||||
| I denna artikel |
| används tonnamnen |
| B♭ och H.
|
| Se olika skrivsätt. |
Johann Christoph Denner i Nürnberg presenterade sin skapelse, instrumentet chalumeau, den 14 januari 1690. Chalumeau är grunden till klarinetten. Det såg ut som en blockflöjt men hade cylindrisk borrning, klarinettartat munstycke och var försett med två klaffar. I början av 1700-talet utvidgades spelregistret uppåt av Denner eller hans son Jakob genom införandet av en registerklaff. Det blev då möjligt att utnyttja överblåsning och tonomfånget utökades i princip till det dubbla. Detta nya, ljusa och till en början skarpa tonområde liknade trumpetens (clarino) och instrumentet fick därför heta clarinett – liten trumpet.
Från mitten av 1700-talet och hundra år framåt hade klarinetten fem klaffar. Det räckte för att täcka ett stort omfång och motsvarade höga speltekniska krav. Wolfgang Mozarts klarinettkonsert i A-dur från 1791 kan tjäna som exempel på vad instrumentet förmådde.
Under 1800-talet utökades antalet klaffar till över tjugo stycken i två skilda utvecklingslinjer, den tyska oehlerklarinetten och den franska böhmklarinetten. Mekaniskt uppvisar de stora skillnader, men det är mycket svårt att åtskilja deras klang. Bägge varianterna används i dag: oehlerklarinetten mest i Tyskland och Österrike, medan böhmklarinetten dominerar i övriga nationer. Även om den franska klarinetten bär Theobald Böhms namn, skapades den 1844 av H. Klosé och A. Buffet. De hade dock utnyttjat några av Böhms radikala förbättringar av tvärflöjtens mekanik i sin klarinett.
Det finns klarinetter i flera olika storlekar och stämningar, men den vanligaste är stämd i Bess och kallas därför bessklarinett. Klarinetten är följaktligen ett transponerande instrument. I symfoniorkestern är bessklarinetten jämbördig med a-klarinetten, som är ganska lik den förra, men är stämd en halvton lägre och blir därmed aningen större. Denna stämning gör att a-klarinetten är särskilt lämpad för spel i tonarter med korsförtecken. För bessklarinetten är tonarter med b-förtecken (♭) lättast att spela. I symfoniorkestern används också den mindre essklarinetten, som i sitt höga register har en skarpare klang än de större instrumenten i samma familj, samt basklarinetten. Essklarinetten trivs bäst i tonarter med b-förtecken. Den används mycket i militärorkestrar, där den gör sig väl tillsammans med bleckblåsinstrumenten.
Klarinettens noterade omfång är e–c5. Av detta för ett blåsinstrument mycket breda register används de högsta tonerna mycket sparsamt. Dessa är också både svårblåsta och har för legatospel besvärliga grepp.
En annan klarinettegenskap är dess mycket stora dynamik. Det går att spela fortissimo – där visserligen en del andra instrument kan överrösta – men knappast något annat instrument kan spela ett svagare pianissimo än klarinetten.
En frekvensanalys av klarinettens ton visar att den är mycket övertonsrik, med dominans av de udda övertonerna på grund av att vågformen som ett oscilloskop visar är nära nog symmetrisk. Om man ska skapa en klarinettliknande klang syntetiskt utgår man vanligen från en fyrkantvåg, som man filtrerar.
C-klarinetter nyttjas främst av folkmusiker. I symfoniska blåsorkestrar används ofta altklarinetter. Mer sällsynta är kontraalt- och kontrabasklarinetter.
Klarinettens delar är (i figuren nedifrån och uppåt):
Klockstyckets form har betydelse för den akustiska kopplingen från den svängande instängda luftpelaren inuti instrumentet och till rymden utanför instrumentet. Detta gäller strängt taget endast när alla, eller nästan alla, högerhandsklaffarna är slutna. Teoretiska beräkningar visar att det är fördelaktigt med en profil som ansluter till en exponentialkurva. Samma resonemang kan för övrigt föras även beträffande högtalare. För högre toner, då de nedersta högerhandsklaffarna är öppna, har klockstycket ingen inverkan alls. Dessa toner går bra att spela även med klockstycket avlägsnat.
På klarinetter tillverkade på senare tid är ofta munstycket, och ibland också päronet och klockstycket tillverkat av svart plast i stället för trä. På enkla klarinetter av sämre kvalitet kan allt trä vara ersatt av plast (ofta ebonit). Sällsynt förekommer även klarinetter helt tillverkade i metall, men dessa kallas ändå träblåsinstrument.
På munstycket fästes rörbladet (som brukar kallas röret – jämför den något ålderdomliga benämningen rör för växter i strandkanten av vattendrag) med en speciell klämma som omsluter munstycket. Rörbladet är ett noggrant slipat stycke av det storvuxna gräset italienskt rör(Arundo donax, förväxlas ofta med bambu) som är mycket tunt i ena kortänden. Det är vid rörbladet som tonen bildas genom att rörbladet vibrerar när dess kant blåses an. Ett liknande rör används för saxofoner. Rören tillhandahålls i olika numrerade hårdheter. Nybörjare brukar använda mjuka sorter, medan vana klarinettister brukar föredra hårdare rör.
Rören är en förbrukningsvara, då de tenderar att spricka, flisas eller förlora sin spänst efter långvarigt bruk. Numera finns även rörblad tillverkade av plast, kevlarfiber och andra syntetiska ämnen. Dessa har till viss del andra egenskaper än de av trä. Exempel på tillverkare av syntetiska rörblad är Fibracell och Légère.
Klaffsystemet på den avbildade klarinetten kallas böhmsystemet. Samma, eller liknande system används även på oboer och andra träblåsinstrument. Ett förenklat system med färre klaffar kallas halvböhmsystem. På undersidan av nedre spelstycket finns en liten metallvinkel, som vid spelning vilar mot högra handens tumme. Bättre instrument har försilvrad mekanism; på enklare instrument är mekanismen förnicklad.
På baksidan av övre spelstycket finns en särskild klaff, som sköts med vänster tumme. Hålet under denna klaff är förlängt med ett kort rör (här avses rör i konventionell bemärkelse) som sticker in en liten bit i tonkanalen. När denna klaff trycks in hoppar tonläget upp en oktav plus en kvint, även kallat duodecima, alltså till tolfte skaltonen räknat från den tidigare tonen. Det är denna lilla rörstump, som i förening med att tonkanalen är svagt konisk, är anledningen till att hoppet inte blir en oktav, vilket det annars skulle bli vid så kallad överblåsning. När denna klaff är öppen spelar man i det övre registret. Alldeles intill registerklaffen finns ett tonhål, som också spelas med vänster tumme.
En fallande skala noterad i C-dur (inga förtecken) erhålles genom att man med fingrarna successivt täcker tonhålen från munstycksänden och vidare nedåt i riktning mot klockstycket. Detta klingar i B-dur (med två b-förtecken) på en bessklarinett, medan det på en a-klarinett klingar i A-dur (med tre korsförtecken). Analogt klingar det i essdur (tre b-förtecken) på en essklarinett.
Stämningen påverkas en aning av instrumentets temperatur, som efter en stunds spelning stiger något på grund av den varma utandningsluften. Musikern kan i någon mån kompensera detta genom olika hårt läpptryck mot röret. Med samma teknik kan man även åstadkomma vibratospel.
Med böhmsystemet frambringas alla halvtoner i den kromatiska skalan genom att man sätter ett finger på lämplig klaff, som då öppnar ett hål halvvägs mellan de huvudhål, som täcks med fingrarna. På ett halvböhminstrument får man halvtoner genom gaffelgrepp, det vill säga man underlåter att täcka ett eller annat hål i den eljest kontinuerligt täckta tonhålraden för en viss ton. Det är dock svårt att på detta sätt åstadkomma helt rena toner.
Klaffarna är försedda med putor – en liten filtkudde, täckt av ett ytterst tunt och smidigt klaffskinn, som svarar för tätningen kring tonhålen. I äldsta tider användes en fisks simblåsa som klaffskinn. Efter långt och träget spelande går det hål på klaffskinnet, och då måste instrumentet putas om. I instrumentvården ingår också att då och då rengöra de många lagringarna för klaffarna och smörja dem med tunn olja.
.jpg)
Andra klappsystem:
Ovannämnda system är numera så gott som helt utkonkurrerade av böhmsystemet, men kan ännu sällsynt förekomma i några delar av världen. Spelsätten skiljer sig något mellan systemen, så har man börjat med ett system och senare övergår till ett annat, så måste nya grepp inövas. Detta gjorde att det nya böhmsystemet till att börja med inte accepterades av vissa musiker. Men dessa har nu alla gått ur tiden, så böhmsystemet står nu nästan utan konkurrens för träblåsarna. Det är bara i Tyskland och Österrike som Oehler-klarinetter fortfarande spelas.
