Kalciumkarbonat

Kalciumkarbonat, eller kolsyrad kalk (CaCO₃), är i naturen ett mycket vanligt salt, som förekommer som aragonit, kalkspat, kalksten, krita och marmor, samt i märgel, dolomit med mera. Genom upphettning spaltas det i kalciumoxid (bränd kalk) och koldioxid. Det är också den viktigaste komponenten i skal av marina organismer, snäckor, pärlor och äggskal med mera.

Kalciumkarbonat
Systematiskt namn	Kalciumkarbonat
Övriga namn	Kalkspat, kalcit
Kemisk formel	CaCO3
Molmassa	100,087 g/mol
Utseende	Vitt pulver
CAS-nummer	471-34-1
SMILES	[Ca+2].C([O-])(=O)[O-]
Egenskaper
Densitet	2,71 g/cm³
Löslighet (vatten)	0,15 × 10–3 g/l
Smältpunkt	825 °C
Kokpunkt	sönderfaller °C
Faror
NFPA 704	0 0 0
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Kalciumkarbonat är nästan olösligt i vatten ^[1], men löses i kolsyrehaltigt vatten under bildning av surt kalciumkarbonat (även kallat kalciumbikarbonat), Ca(HCO₃)₂, som är lättlösligt i vatten. Genom kokning av lösningen återbildas det olösliga kalciumkarbonatet (pannsten).

I rent tillstånd uppträder det som ett vitt kristallinskt pulver, om man till en lösning av kalciumklorid sätter en sodalösning, frånfiltrerar och tvättar fällningen.

Framställning och användning

I Sverige utvinns kalciumkarbonat framför allt ur kalksten (nästan rent kalciumkarbonat), märgelsten (65 %) och dolomit (55–60 %). Kalksten mals, upphettas till bränd kalk (kalciumoxid, (CaO)), tillsätts vatten så att släckt kalk (kalciumhydroxid, Ca(OH)₂) bildas, när koldioxid bubblas in i vätskan fälls kalciumkarbonat ut.^[2]

Nära 6 miljoner ton kalciumkarbonat framställdes i Sverige 1999 och ingick i cirka 3 200 produkter registrerade hos Kemikalieinspektionen.^[3]

Källor

Noter

1. Nettelblad, Folke (2013). Spektrum Kemi. sid. 128
2. Meyers varulexikon, Forum 1952
3. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 24 november 2011. https://web.archive.org/web/20111124144513/http://shenet.se/ravaror/kalciumkarbonat.html. Läst 1 december 2011.