Junkerpartiet

Junkerpartiet, junkrarna, var en gruppering i svensk politik under 1850-talet som dock aldrig utgjorde ett egentligt parti. "Junkrarna" var konservativa adelsmän som i opposition mot August von Hartmansdorff önskade bibehålla adelns privilegier. I övrigt företrädde junkrarna en konservativ politik, till exempel i representationsfrågan, men med visst undantag för tullpolitiken där de var mer frihandelsinriktade. Kronprins Karl, sedermera Karl XV, hämtade sina närmsta rådgivare ur junkerpartiet.

Ledare för junkerpartiet var först Otto Palmstierna, snart ersatt av Henning Hamilton. Bland övriga bemärkta anhängare märks Gustaf Lagerbjelke, Gillis Bildt och Erik Josias Sparre.^[1]

Noter

1. Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 14. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 736

Källor

• Nationalencyklopedin
• Bonniers konversationslexikon

Se även

• Junker

Vidare läsning

• Förhammar, Staffan (1975). Reformvilja eller riksdagstaktik?: junkrarna och representationsfrågan 1847-54 = [A will to reform or parliamentary tactics?] : [the junkers and the issue of representational reform, 1847-1854]. Stockholm studies in history, 0491-0842 ; 22. Stockholm. Libris 178106