Loading AI tools
Hercule Poirots jul (eng. originaltitel Hercule Poirot's Christmas) är en pusseldeckare skriven av Agatha Christie. Den gavs ut 1938.[1][2]
| Hercule Poirots jul | |
| Författare | Agatha Christie |
|---|---|
| Originaltitel | Hercule Poirot's Christmas |
| Originalspråk | Engelska |
| Land |  England |
| Genre | Detektivroman |
| Utgivningsår | 1938 |
| Först utgiven på svenska | 1957 |
| Huvudpersoner | Hercule Poirot |
| Del i serie | |
| Ingår i serie | canon of Hercule Poirot |
| Föregås av | Döden till mötes |
| Efterföljs av | Mord är lätt |
Den publicerades i USA av Dodd, Mead and Company i februari 1939 under titeln Murder for Christmas.[3] En pocketutgåva i USA av Avon books 1947 ändrade titeln igen till A Holiday for Murder. Boken handlar om den belgiske detektiven Hercule Poirot och är ett Det låsta rummet-mysterium. Premissen är en familj som återförenas för jul och de hittar värden för sammankomsten mördad i sitt rum.
De flesta recensionerna vid tidpunkten för publiceringen var positiva, med hänvisning till "briljansen i hela konceptet",[4] och anmärkte att "aldrig har hans [Poirots] mäktiga hjärna fungerat mer briljant".[5] En annan ansåg att denna roman var "en stor Christie" och sade att "reglerna inte var gjorda för Agatha Christie".[6] En recensent analyserade romanen ganska detaljerat och ansåg att denna och senare romaner hade för mycket av ett mönster i handlingen och ansåg att Poirot "blev för mycket av en färglös expert".[1] En senare recension av Barnard var kortfattad, "Magnifikt ledtråd".[7]
Liksom Döden till mötes (1938) är detta en roman där föräldern/offret var en sadistisk tyrann, vars natur direkt leder till att han/hon mördas. Detta tema återkommer i senare Christie-verk, som Konstiga huset (1949) och Prövad oskuld (1958).
I vissa utgåvor inleds romanen med ett epigram från Macbeth som återkommer flera gånger i själva romanen: "Men vem skulle ha trott att den gamle mannen hade så mycket blod i sig?" ("Yet who would have thought the old man to have had so much blood in him?"), ett uttalande som Simeon Lees svärdotter, Lydia, gjorde efter att Simeons lik hittats av hans familj.
Karaktären överste Johnson har tidigare förekommit i Tragedi i tre akter (1935) och han nämner det fallet i del 3, sektion V av romanen.
Mångmiljonären Simeon Lee, som är skröplig på äldre dagar, bjuder oväntat in sin familj till jul i sitt hem. Gesten möts med misstänksamhet av gästerna. Simeon är inte förtjust i varma familjekänslor och familjen står inte på god fot med familjens svarta får Harry. Simeon sökte också upp sitt föräldralösa, spanskfödda barnbarn, Pilar Estravados, och har bjudit in henne att bo i huset. Ingen av syskonen har träffat sin avlidna syster Jennifers dotter tidigare; Hon visar sig vara förtjusande.
Simeon är fast besluten att spela ett grymt spel med sin familjs känslor. Stephen Farr, en överraskningsgäst, anländer på julafton. Han är son till Simeons tidigare kompanjon i diamantgruvorna, som välkomnas varmt av Simeon. Simeon samlar familjen på eftermiddagen och ser till att de hör honom prata i telefon med sin advokat för att säga att han vill uppdatera sitt testamente efter jul. Denna ofullständiga information rör upp negativa känslor bland hans söner och deras hustrur.
Efter middagen på julafton hörs ljudet av möbler som slås sönder och ett ohyggligt skrik noteras av flera personer, som rusar till Simeons rum. När de kommer till hans dörr upptäcker de att den är låst och måste bryta upp den. Synen som avslöjas är bland annat tunga möbler som välts omkull, porslin som krossats och Simeon som är död med halsen avskuren i en stor blodpöl, en ohygglig och chockerande syn. Den lokala poliskommissarien står redan vid ytterdörren, innan någon hinner ringa polisen. Kommissarie Sugden märker att Pilar plockar upp något från golvet. Han insisterar på att hon ska ge honom en liten bit gummi och ett litet föremål av trä.
Sugden förklarar att han är i huset efter överenskommelse med offret, som anförtrodde honom stölden av en stor mängd oslipade diamanter från sitt kassaskåp. Poirot följer med överste Johnson för att utreda mordet. Mordet väcker många frågor. Hur dödades offret i ett låst rum? Var mordet kopplat till stölden av diamanterna? Och vad är betydelsen av den lilla triangeln av gummi och pinnen som först uppmärksammades av Pilar?
Poirots undersökning utforskar offrets metodiska och hämndlystna natur och hur dessa egenskaper kommer fram hos hans söner, och observerar även fysiska drag. Varje son, och kanske en av fruarna, framstår som misstänkt för utredarna. När betjänten nämner sin förvirring om gästernas identitet, inser Poirot att de fyra sönerna i Simeons äktenskap kanske inte är Simeons enda söner som finns i hemmet. Poirot hittar de oslipade diamanterna blandade med stenarna i en dekorativ utomhusträdgård, vilket tar bort stöld som motiv. Familjens advokat läser upp Simeons testamente, som lämnar hälften till sonen Alfred, som driver företaget, och den andra hälften att delas mellan hans andra barn. Detta lämnar Pilar med ingenting, eftersom hennes mor dog ett år tidigare, och hans barnbarn inte är specifikt namngivet. Alfred, David och Harry kommer överens om att slå ihop sina arv och ge en del till Pilar. Denna varma gest, baserad på vad som är rättvist, som Lydia säger till henne, gör Pilar upprörd, och hon vägrar att godta den. Den sista stora ledtråden kommer från Pilar. Hon och Stephen leker med ballonger och en av dem spricker. Hon nämner att bitarna liknar dem hon hittade på golvet efter att Simeon dödats. Poirot varnar henne för att vara "på sin vakt", eftersom hon vet mer än hon tror. Snart dödas hon nästan av en kanonkula av sten som balanserar ovanpå hennes sovrumsdörr.
Ett telegram kommer från Sydafrika som rapporterar att sonen till Simeons partner var död; Stephen Farr erkänner att han heter Stephen Grant, och han är i England för att träffa sin far, från Simeons sista resa till Sydafrika, fem år efter hans giftermål i England. Efter det avslöjar Pilar historien om den riktiga Pilars död när de två korsade Spanien under inbördeskriget, och hennes egen plan att anlända till England i hennes ställe. Med denna vetskap försöker Sugden skylla mordet på Pilar. Då tar Poirot över och förklarar brottet. Poirot avslöjar att Sugden var ett annat utomäktenskapligt barn till Simeon, från en affär med en flicka från trakten. Simeon hade betalat henne och lämnat henne, men Sugden kom att bli förnärmad över att ha blivit övergiven. Han hade planerat sin hämnd noga och mördade Simeon några timmar innan han utlöste möbelkollapsen. Poirot kom fram till släktskapet mellan Simeon och Sugden genom att lägga märke till Harrys, Stephens och Sugdens gemensamma manér, och även genom att placera en falsk mustasch på ett porträtt av en ung Simeon och notera likheten med Sugden.
David är befriad från sina år av ilska mot sin far för att han behandlat hans mor illa. Stephen tar med sig Pilar, numera Conchita Lopez, till Sydafrika för att gifta sig med henne. Lydia kommer att bjuda dem på en riktig engelsk jul. Alfred och Lydia planerar att sälja sitt gamla hus för att glömma det fruktansvärda mordet. Alfred erbjuder sin legitime bror David sin mors möbler, men David vägrar artigt. Harry, David och George ger sig av en efter en. Alfred och Lydia är lite ledsna över att lämna Lydias miniatyrträdgårdar skapade i stensänkor. Lydia planerar ytterligare en miniatyrträdgård som hon ska göra i framtiden. Alfred tackar av hela sitt hjärta sin hustru för att hon tjänat honom, men Lydia säger att det var hennes plikt som hustru.
Berättelsen slutar med ett samtal mellan Poirot och överste Johnson, polismästare i grevskapet, vid en vedeld. Poirot förklarar att han föredrar centralvärme.
- Hercule Poirot, den belgiske detektiven
- Överste Johnson, polismästare
- Kommissarie Sugden, den utredande polisen
- Simeon Lee, en gammal miljonär
- Alfred Lee, Simeons son, som bor med sin far
- Lydia Lee, Alfreds hustru
- George Lee, Simeons son och parlamentsledamot
- Magdalene Lee, Georges hustru
- David Lee, Simeons son, konstnären
- Hilda Lee, Davids hustru
- Harry Lee, Simeons son, kallade den förlorade sonen
- "Pilar Estravados", Simeons enda barnbarn, egentligen Conchita Lopez
- "Stephen Farr", son till Simeons tidigare affärspartner, egentligen Stephen Grant
- Horbury, Simeons betjänt
- Tressilian, hovmästaren
- Walter, betjänten
I The New York Times Book Review den 12 februari 1939 drog Isaac Anderson slutsatsen: "Poirot har löst några förbryllande mysterier i sin tid, men aldrig har hans mäktiga hjärna fungerat mer briljant än i Hercule Poirots jul".[5]
I The Observer den 18 december 1938 avslutade "Torquemada" (Edward Powys Mathers) sin recension med att defensivt säga: "'Är Hercule Poirots jul' en stor Christie? Jag tror att det är det, och det trots ett stycke helt irrelevant tortuositet i frågan om den förtrollande Pilar Estravados, och trots det faktum att det förfärliga skriket förmodligen inte kommer att göra något mysterium för den genomsnittlige läsaren. Huvudsaken är väl ändå att Agatha Christie än en gång övergivet dinglar mördaren framför våra ögon och framgångsrikt trotsar oss för att se honom. Jag är säker på att vissa purister kommer att ändra mitt beslut på grund av att författaren för att få sin effekt har brutit mot vad de anser vara en av de viktigaste reglerna för detektivskrivande; men jag anser, att det i en Poirot-saga borde vara ett fall av caveat lector, och att reglerna inte är gjorda för Agatha Christie."[6]
E R Punshon i The Guardian skrev i sin recension den 13 januari 1939 att Poirot "genom noggranna och skarpa resonemang kan visa att ett övertygande fall kan läggas fram mot alla familjemedlemmar tills den förbryllade läsaren är redo att tro att de alla är skyldiga i tur och ordning och tills Poirot i en av sina berömda konfrontationsscener visar vem som är, i själva verket den skyldige. I den här sortens detektivroman, som nästan helt och hållet är beroende av att den logiska slutledningen från nedtecknade fakta är korrekt, och ändå är Mrs Christie suverän när dramat spelas upp av igenkännbara människor. Man kan klaga... att hon förlitar sig lite för mycket på slump och fabricerad effekt... Men hur små är inte sådana fläckar i jämförelse med glansen i hela föreställningen!"[4]
Maurice Percy Ashley i Times Literary Supplement (17 december 1938) hade ett klagomål att framföra efter att ha sammanfattat handlingen: "Mrs Christies detektivhistorier tenderar att följa ett mönster. För det första finns det alltid en grupp misstänkta som var och en har något att dölja om sitt förflutna; För det andra finns det en generös användning av slumpen i omständigheterna kring brottet. För det tredje finns det en eftergift för känslorna som inte nödvändigtvis förenklar lösningen. Christie gör här ett avsteg från sin senaste praktik, vilket hon förklarar i sitt förord. Klagomålet hade framförts om att hennes mord började bli för raffinerade – anemiska, faktiskt. Så det här är "ett bra våldsamt mord med mycket blod". Men å andra sidan finns det en annan avvikelse från Christies tidigare berättelser som måste beklagas. M. Poirot håller på att bli alltför mycket av en färglös expert i sin pensionering. Man känner en nostalgisk längtan tillbaka till de dagar då han hetsade sin 'gode vän' och slagpåse, Hastings, när han talade dålig engelska och förvånade främlingar med sin intellektuella arrogans."[1]
Robert Barnard sammanfattade romanen som ett "välkommet avbrott i julhelgen när den busige gamle patriarken, tyrannen och syndaren får sina efterrätter". Hans omdöme om romanen formulerades med två ord: "Magnifikt iscensatt."[7]
TV
1994 års brittiska filmatisering
Berättelsen filmatiserades för TV 1994 i ett specialavsnitt av Agatha Christie's Poirot med David Suchet i huvudrollen som Hercule Poirot, som sändes första gången (i Storbritannien) den 25 december 1994.[8] Adaptionen är i stort sett trogen romanen, även om vissa karaktärer har utelämnats. Polismästaren överste Johnson, som förekommer i romanen, ersätts i TV-versionen av den vanliga Poirot-karaktären kommissarie Japp. Stephen Farr är också försvunnen, och hans romantiska intresse för Pilar ges till Harry. Sugdens mamma i den här adaptionen kommer från Sydafrika. Hilda och David Lee medverkar inte i filmatiseringen. Exteriörscenerna spelades in i Chilham, Kent och Chilham Castle användes som Gorston Hall. En liten bakgrundshistoria ges som förklarar Poirots ovilja att åka, på grund av det faktum att han stannar hemma på julen och föredrar centralvärme. Men hans element har gett upp och personalen på Whitehaven Mansions kommer inte att reparera den förrän efter jul. Innan han ger sig av frågar han Simeon Lee om de har centralvärme.[9]
Rollbesättning:
- David Suchet som Hercule Poirot
- Philip Jackson som Kommissarie Japp
- Mark Tandy som Kommissarie Sugden
- Vernon Dobtcheff som Simeon Lee
- Simon Roberts som Alfred Lee
- Catherine Rabett som Lydia Lee
- Eric Carte som George Lee
- Andrée Bernard som Magdalene Lee
- Brian Gwaspari som Harry Lee
- Sasha Behar som Pilar Estravados
- Olga Lowe som Stella
- Ayub Khan-Din som Horbury
- John Horsley som Tressilian
- Scott Handy som Young Simeon
- Liese Benjamin som Young Stella
2006 års franska filmatisering
Berättelsen anpassades också för fransk TV i en serie i fyra delar med titeln Petits Meurtres en famille, som sändes av France 2 2006 och 2009, med den anmärkningsvärda ersättaren av Poirot med en duett av nyskapade karaktärer, som båda inte har något att göra med Poirot. Dessutom matchar ingen av karaktärerna sina namn från de som finns i romanen. Handlingen är endast vagt anpassad, med stor expansion till romanen och förändring av dess karaktärer. Mathew Prichard själv, barnbarn till Agatha Christie, citerades dock av Télérama när han kallade den för den bästa TV-adaption han hade sett.
2018 års franska anpassning
Romanen bearbetades till ett avsnitt av den franska tv-serien Les Petits Meurtres d'Agatha Christie från 2018. I den här versionen finns det inget jultema.
Radio
Hercule Poirots jul dramatiserades för radio av BBC Radio 4 med Peter Sallis som Poirot. Det var den andra dramatiseringen av en berättelse om Poirot för radio, som sändes den 24 december 1986.[10]
Wikiwand in your browser!
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
