Mendelssohn vid 12 års ålder (1821), avmålad av Carl Joseph BegasPostumt porträtt av Mendelssohn
Felix Mendelssohn föddes 3 februari 1809 i Hamburg som son till Lea, född Salomon, och bankmannenAbraham Mendelssohn (son till den judiske filosofen Moses Mendelssohn). Då Felix var två år flyttade familjen till Berlin på grund av de politiska händelserna i Europa, och där skulle han leva under återstoden av sin barn- och ungdom. Den 21 mars 1816 döptes Felix och hans syskon Fanny, Rebecca och Paul, och konverterade därmed till kristendomen (protestantismen). De antog då det tyska efternamnet Bartholdy. Felix använde framgent båda efternamnen.
Systern Fanny Hensel var också en skicklig tonsättare och pianist och ett viktigt stöd och diskussionspartner för brodern. Hon övervägde att framträda offentligt som tonsättare, men faderns inställning och de rådande samhällsnormerna avseende kvinnlig yrkesutövning satte effektivt stopp för en professionell karriär. Felix gav ut en del sånger av henne under sitt namn, men medgav i mer privata sammanhang att de var av henne. Felix och Fanny kom att stå varandra mycket nära, och Fannys plötsliga död efter ett slaganfall i maj 1847 tog Felix mycket hårt och kan till och med ha påskyndat hans egen bortgång bara ett halvår senare.
Mendelssohn började tidigt spela piano, och som tonsättare räknas han också till de brådmogna. Två av sina mest fullödiga verk, stråkoktetten och ouvertyren till En midsommarnattsdröm, skrev han vid 16 respektive 17 års ålder. Då hade han även komponerat flera pianoverk och sånger, ett tiotal stråksymfonier med mera. Tonåringen Mendelssohn skrev inte bara bra, utan personligt också.
Bland de viktigaste insatserna Mendelssohn gjorde som dirigent var att återuppväcka intresset för Johann Sebastian Bachs musik. Det var Mendelssohn som, knappt 20-årig, tog initiativet till att 1829 i Berlin, för första gången efter Bachs död, uppföra Matteuspassionen, "kristenhetens största musikverk", enligt honom själv. Han dirigerade även uruppförandet – 10 år efter tonsättarens död – av Franz Schuberts nionde symfoni i C-dur, som också kallas ”Den stora”.
