Camfil
svensk företagsgrupp Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Camfil är en svensk företagsgrupp som producerar och säljer filter för användning inom industriella anläggningar. Företaget har cirka 4500 anställda och finns representerat i mer än 50 länder. Camfil är trefaldiga vinnare av Stora Inneklimatpriset.
 |
Den här artikeln eller avsnittet anses innehålla alltför substanslös eller omständlig text. (2023-02) Motivering: Mängder med icke-encyklopediska interndetaljer utan källor eller med synnerligen svaga källor Hjälp gärna Wikipedia med att göra texten mer specifik och koncis om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. |
Camfil grundas
Camfil grundades 1963 av Gösta Larson som föddes 1922 och växte upp i Norsborg, söder om Stockholm. Larson studerade vid aftonskolan på Stockholms Tekniska Institut där han studerade på kvällarna samtidigt som han jobbade i Svenska Fläktfabriken på dagtid. I december 1942 tog Larson sin ingenjörsexamen i maskinteknik med verkstadsinriktning från Stockholms Tekniska Institut. Larsons tid på Svenska Fläktfabriken hade gett honom kunskap om ventilationsindustrin och han hade också utvecklat ett brett kontaktnät inom branschen.[1] Han tog sedan anställning på AB Bahco Fläktverkstäderna i Enköping år 1946. Efter en tid valde Larson och hans fru att omlokalisera sig till Stockholm och Larsons ambition var att starta egen verksamhet.[2] Med de kunskaper och de branschkontakter han hade fått under sin tid på Svenska Fläktfabriken och AB Bahco kontaktade han Stig Ahlström och Sixten Person som tillsammans ägde ingenjörsbyrån Värme, Ventilation och Vatten (VVV). År 1954 blev Larson delägare i VVV och tillsammans grundade de tre delägarna Luftkonditionering AB. Larson utsågs till VD för det nyetablerade bolaget. Med tiden började Luftkonditionering AB specialisera sig på anläggning av ventilationssystem och etablerade samarbeten med underleverantörer. 1960 beslutade ledningen att omlokalisera Luftkonditionering AB:s produktion från Stockholm till Trosa i Södermanland.
Luftkonditionering AB ingick ett samarbete med det statliga bolaget AB Atomenergi för att tillverka delar av ventilationssystem till den svenska kärnkraftsindustrin. Kraven på luftkonditionering inne i kärnkraftverk var högt ställda och skilde sig från ventilationskraven som ställdes i andra industriverksamheter. Larson tog därför kontakt med många olika underleverantörer för att hitta filter som var adekvata för kärnkraftsindustrin. Larson hittade till slut den amerikanska firman Cambridge Filter Corporation som specialiserade sig på filter för kärnkraftsindustrin. Efter flerårigt samarbete bildade Luftkonditionering och Cambridge Filter tillsammans år 1963 Camfil AB. De båda bolagen ägde 50 procent var av det nybildade Camfil AB och Larson utsågs till VD. Företaget expanderade och etablerade en ny fabrik i Trosa och upprättade även testanläggningar för filtren.
På 1960-talet byggdes många bostäder i Sverige vilket ledde till ökad efterfrågan på Luftkonditionerings ventilationssystem. Detta ledde fram till att ledningen för Luftkonditionering behövde göra strategiska vägval avseende i vilken riktning företaget skulle utvecklas och expandera. Larson såg möjligheter att specialisera företaget inom avancerade luftreningssystem till industrin samt att företaget skulle expandera på den europeiska marknaden. Person däremot ville fokusera på ventilation för bostadsmarknaden och expandera inom den nordiska marknaden.[3] Detta ledde till att Larsson valde att dra sig ur ägarskapet i Luftkonditionering och fick i och med detta köpa Luftkonditionerings andelar i Camfil år 1972. Larson förhandlade även fram ett avtal med Cambridge Filter om att ge Camfil exklusiv rätt att sälja filter på den västeuropeiska marknaden, exklusive de brittiska öarna där Cambridge Filter behöll ensamrätten. Efter separeringen av bolagen specialiserade sig Camfil inom marknaden för finfilter som riktade sig till industrier som ställer högre krav på luftrening, exempelvis kärnkraftverk och läkemedelsindustrin. Camfils filter designades för att vara mer kostnadseffektiva eftersom de hade längre livslängd och krävde mindre energi. Larsons strategi var att fokusera på finfilter som har en högre filtreringsgrad och ett lägre tryckfall än grovfilter. Finfilter innebar dock en högre produktionskostnad och därmed även ett högre slutkundspris. Camfil insåg därmed att de behövde utbilda kunderna om fördelarna med finfilter som vid denna tid var relativt nya på marknaden.[4] Camfils utvecklings- och forskningsavdelning utformade ett DOP-test (Dispersed Oil Particulate) som används för HEPA- filter och de använde den så kallade ASHRAE- metoden, som var en etablerad metod för testning av filter på den amerikanska marknaden. Testmetoderna som Camfil introducerade blev efterhand allmänt accepterade och deras resultat visade att Camfils filter hade en högre reningsgrad jämfört med konkurrenternas grovfilter som enligt testerna lät 99 procent av partiklarna passera. För att marknadsföra dessa upptäckter skrevs flera vetenskapliga artiklar som också översattes till andra språk och blev omskrivna i branschpress.[5] Det framgångsrika arbetet resulterade i en ökad efterfrågan på Camfils produkter och därmed storskalig expansion av verksamheten.
Dotterbolag etableras i Europa
Inledningsvis hade Camfil sålt filter genom återförsäljare på den europeiska marknaden men under sent 1960-tal och under följande decennium etablerade sig Camfil med dotterbolag i andra europeiska länder. De första bolagen etablerades i Tyskland och Schweiz, för att sedan expandera successivt till Danmark, Holland, Belgien, Italien, Frankrike, Norge och Finland. Etableringen av dotterbolagen blev framgångsrik och koncernen utvecklades. Dotterbolagscheferna fick stor frihet att driva sina respektive verksamheter självständigt med de hade fortfarande en tät dialog med Gösta Larson och kontaktade honom regelbundet om frågor gällande produktion, försäljning och prissättning. VD:arna i de europeiska dotterbolagen ägde inga andelar i företagen men belönades istället med bonusar om företagen hade stor lönsamhet.[6]
Camfil blir familjeägt
Som en del av avtalet mellan Gösta Larson och Cambridge Filtration Corporation som ingicks 1972, fanns det en möjlighet för Cambridge Filter att köpa Larsons samtliga aktier i Camfil 1982. Från det att Cambridge Filter Corporation blev delägare hade Camfil tio framgångsrika år och de båda företagen hade båda gynnats av samarbetet. Men under 1970-talet inledde de regerande Socialdemokraterna debatten om införandet av löntagarfonder. 1971 lade LO fram ett förslag om löntagarfonder som innebar att 20% av bolagens vinst skulle föras över till löntagarstyrda fonder som på sikt skulle äga 50% av företagen.[7] Denna debatt ledde till att USA-baserade Cambridge Filter ville göra förändringar inom koncernen. Det första förslaget som lades fram var att Camfil inte längre skulle vara moderbolag till de europeiska dotterbolagen och att Cambridge Filter istället skulle bli moderbolag. En annan lösning som föreslogs av Camfil var att investmentbolaget Incentive skulle bli majoritetsägare av Camfil, men Incentive och Cambridge Filter nådde aldrig en överenskommelse kring detta.[8] 1982 vann Socialdemokraterna valet och Olof Palme valdes till statsminister. I samband med detta beslutade regeringen att löntagarfonder skulle införas, vilket resulterade i att Cambridge Filter beslutade att inte köpa Gösta Larsons Camfil-aktier. Cambridge filter hade tidigare föreslagit att Larson med familj själva skulle köpa aktierna i Camfil och på bolagsstämman 1983 beslutades att familjen skulle köpa ut Cambridge filter ur Camfil. Tanken var att Gösta Larsons son Jan Erik Larson och svärsonen Johan Markman skulle bli delägare. För att kunna genomföra affären och förvärva aktierna behövde familjen ta ett lån på 40 miljoner kronor. De sökte sig till Skandinaviska Enskilda banken som gick med på avtalet mot att Gösta Larson gick med på att lämna samtliga aktier till banken som säkerhet. Lånet skulle innebära en stor risk för männen och de tveksamma till att gå med på kraven.[9] Johan Markman och Jan Erik Larson valde att acceptera avtalet och den kommande tiden lades mycket arbete på aktieförvärvet och familjen lyckades förhandla sig till en månads räntefritt län. Cirka fem månader efter beslutet om aktieförvärvet blev familjen Larson ensamma ägare av Camfil. De kommande åren fokuserade företaget på konsolidering, lönsamhet och organisk tillväxt på de marknader där man redan var etablerade. Trots försiktigheten lyckades bolaget nå en årlig tillväxt på knappt 20 procent och mellan åren 1982 och 1984 ökade omsättningen från 170 miljoner kronor till knappt 250 miljoner kronor. I takt med expansionen ökade även antalet anställda och då främst i Tyskland.[10]
Även om Camfil expanderade mycket de första åren efter att företaget blev familjeägt så uppstod det vissa interna problem. Efter uppbrottet mellan Camfil och Cambridge Filter bröts också mycket av kontakten mellan de två företagen. Tidigare hade Cambridge Filter haft stort inflytelse i många delar av Camfils verksamhet och Camfil hade baserat mycket av sin verksamhet på att efterlikna Cambridge Filter. Ett annat problem som uppstod i takt med att företaget expanderade var brist på struktur inom arbetsfördelningen och de anställdas ansvarsområden. Under lång tid hade Gösta Larson själv stått för en stor del av styrningen av bolaget, vilket hade resulterat i att vissa medarbetare hade en stor arbetsbelastning och vissa medarbetare kände frustration. För att reda ut problemen valde ledningen att göra en utredning för att klarlägga verksamheten och eventuella brister inom koncernen. Baserat på flertalet intervjuer med medarbetare visade det sig att det fanns ett missnöje inom koncernen. Utredningen presenterade flera förslag på åtgärder och detta ledde till att förändringar vidtogs.[11]
Under 80-talet hade Camfil en stadig tillväxt och expansion vilket hade resulterat i högre omsättning och år 1987 hade företaget cirka 500 anställda. Gösta Larson stod inför att gå i pension och skulle därmed besluta vem som skulle ta över VD-posten. Valet föll på sonen Jan Erik Larson, även om Gösta Larson var dock inledningsvis osäker eftersom de två ofta var oense angående företagets strategi och fadern ansåg att sonen var mer riskbenägen. Efter att Jan Erik Larson blev VD satte Camfil upp som mål att bli den ledande filterproducenten, bredda sortimentet av olika filter samt att utveckla testningen.[12] Företaget valde därmed bort att satsa på installation. I slutet av 80-talet köpte Camfil upp en av sina största konkurrenter på den franska marknaden, det franska företaget Sofiltra. Företaget hade en stor marknadsandel på den franska marknaden och fick därför fortsätta bedriva sin verksamhet självständigt. Ungefär samtidigt valde Camfil att satsa på en verksamhet i USA, Filtra Corporation i New Jersey, som tidigare hade varit dotterbolag till Sofiltra. Under 90-talet började Camfil sälja till kontakter i Mellanöstern och Ostasien. År 1995 etablerade Camfil en bas i Kuala Lumpur i Malaysia och Camfil International AB grundades för att bedriva den internationella försäljningen.[13] För att slå sig in på marknaden för filter till gasturbiner köpte Camfil även företaget Industrifilter som var helt inriktat på gasturbinmarknaden.[14]
Ratos blir delägare
På sena 90-talet såg koncernledningen möjligheter att ta en större andel av filtermarknaden i USA och började därför förhandla med den amerikanska filtertillverkaren Farr Company Inc. På grund av rättsliga skäl kunde Camfil inte köpa Farr som var börsnoterat.[15] Affären möjliggjordes av det svenska private equity-företaget AB Ratos. Ratos köpte Farr för att sedan låta Camfil förvärva Farr i utbyte mot att Ratos blev delägare i Camfil AB med cirka 30 procents ägande.[16] Ratos erbjöd att betala 17,45 dollar per aktie och efter att Farr avnoterades från börsen sammanslogs Camfil och Farr och tillsammans omsatte de cirka 2,5 miljarder kronor.[17] I samband med förvärvet blev Alan O'Connell Camfils VD och Ratos fick representation i Camfils styrelse. Med inspiration från Farrs sortiment utökade Camfil sitt sortiment med slutna filtersystem som användes för renrum och som ett skydd mot bioterrorism.[18] Farrs stoftavskiljningsteknik blev också en del av Camfils utbud och år 2012 hade de en total försäljning på 350 miljoner kronor.[19] Under 2000-talet riktade koncernen fokus mot den asiatiska marknaden och såg möjligheter till expansion och tillväxt. Den växande elektronikindustrin i Asien ställde högre krav på filtreringsförmåga och marknaden för renrum expanderade parallellt. År 2012 blev koncernen det ledande filterföretaget i Asien och Stillahavsområdet.[20] År 2007 omlokaliserades huvudkontoret från Trosa till Stockholm, men forskningen och maskinverkstaden stannade kvar i Trosa. Året efter satsades 30 miljoner kronor på ett varulager i Trosa omfattande 3300 kvadratmeter och all filterproduktion flyttades samtidigt till Trosa.[21] Företaget lade nu mer resurser på forskning och utveckling inom hela koncernen. Eftersom det hade uppstått skillnader i produkterna beroende på var de hade producerats valde man även att standardisera sitt sortiment. Camfil lanserade också sitt Hi Flo XL-filter som var en ny version av deras viktigaste produkter, påsfilter. Tidigare hade företagets påsfilter haft en metallram som i den nya versionen hade ersatts med en plastram. År 2013 beslutade företaget att forskning och utveckling endast skulle bedrivas på tre platser; det tekniska centren i Trosa i Sverige, Riverdale i USA samt Ipoh i Malaysia.[22]
Efter påtryckningar från delägaren Ratos inrättades en HR-avdelning för hela koncernen år 2010. Det framkom att det fanns stora skillnader i hur pass utvecklade HR-avdelningarna var i Camfils olika dotterbolag. Detta ledde till företaget började bygga ut HR-funktionerna i hela organisationen och koncerngemensamma riktlinjer etablerades.[23] I samband med utvecklandet av HR-funktionen etablerades också en Competence Board som skulle erbjuda vidareutbildning till medarbetarna och på så sätt höja kompetensen.
Familjeägt företag igen
10 år efter att Camfil slutade vara helt familjeägt valde Ratos att sälja sina andelar till familjen Larson och Markman som nu blev ensamma ägare igen. Anledningen till detta var bland annat att Ratos och familjen Larson och Markman hade olika intressen. Ratos ville eventuellt att Camfil skulle börsnoteras vilket familjen inte var intresserad av eftersom deras plan var att företaget skulle stanna i familjen.[24] År 2013 lämnade Alan O’Connell rollen som koncernchef och Magnus Yngen som tidigare jobbat på Electrolux och Husqvarna tog över rollen.
Under covid-19-pandemin 2020 rådde brist på adekvat utrustning inom sjukvården samtidigt som efterfrågan var hög. Exempelvis rådde stor brist på andningsskydd under våren 2020.[25] Enligt Expressen hade Camfil fått i uppdrag av Region Stockholm att testa andningsskydd från olika leverantörer. I början av april distribuerade Socialstyrelsen 270 000 andningsskydd till regioner i Sverige av märket Homar KN95, varav 50 000 distribuerades till Region Stockholm. Camfil testade andningsskydden och levererade testresultatet till Karolinska Institutet som tog beslut om att de aktuella andningsskydden inte höll tillräckligt hög kvalitet. Socialstyrelsen stoppade sedan användningen av de aktuella andningsskydden med hänvisning till Region Stockholms tester.[26]
Parallellt med denna process offererade Camfil egenproducerade andningsskydd till Region Stockholm. Camfil producerade normalt inte andningsskydd. Offerten omfattade 5 miljoner andningsskydd till ett värde av 160 miljoner kronor och inkluderade även en option om ytterligare 3 miljoner andningsskydd. Region Stockholm lade den första beställningen på 1 miljon andningsskydd från Camfil den 8 april, dagen efter att Camfil testat den stora leveransen från Socialstyrelsen. Region Stockholms upphandling var en så kallad direktupphandling och anledningen till detta var bland annat enligt underlaget till regionstyrelsens beslut att ”avtalade leverantörer inte kunnat leverera skyddsutrustning som motsvarar behoven”.[26] Fem veckor efter att Region Stockholm lagt den första ordern hos Camfil genomförde enligt Expressen det statliga forskningsinstitutet Rise ett nytt test av det tidigare stoppade partiet av andningsskydd och godkände då dessa andningsskydd.
Händelserna har fått viss uppmärksamhet i media och Expressen var först med att rapportera om händelseförloppet.[26] Kritik har framförts att Camfil som icke-auktoriserade fick i uppdrag att genomföra tester och att de gjorde detta kostnadsfritt samt att det skulle finnas ett samband mellan de tester som utfördes och den upphandling som genomfördes parallellt. I Expressen 22 december 2020 återges följande citat från Region Stockholms inköpsdirektör Roger Eklund ”Vi ser inte att de tester Camfil utfört är kopplade till en upphandling som utfördes. Så fort Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)/RISE kunde testa så började vi testa där. Innan det var Camfil enda tillgängliga laboratoriet i Sverige för att testa dessa produkter.” I samma artikel citeras finansregionrådet Iréne Svenonius (M) som lade fram förslaget att genomföra upphandlingen av andningsskydd från Camfil, ”I våras behövde både regioner och kommuner skyddsutrustning akut och ingen kunde förlita sig på internationella försändelser. Region Stockholm var vid vissa tillfällen timmar från att ha slut på skyddsutrustning.” [27]
Som en del av forsknings- och utvecklingsarbetet på Camfil gjordes det en utbyggnad på Tech Centret i Trosa 2021. Den nya byggnaden har en area på 2300m² och består av fem laboratorier som forskar och utvecklar partikelfiltrering, inomhusluftkvalitet, gasturbinindustrin, molekylärfiltrering och HEPA-teknik. Camfil förklarar utbyggnaden som nödvändig för att möta en ökad efterfråga samt allt högre krav som ställs på filter. Centret är högteknologiskt och bedriver avancerad forskning och utveckling samt testning av filterlösningar och det ökade intresset för hållbarhet och energibesparingar är också en del av utvecklingen.[28] Tech Centret och andra Camfil verksamheter belägna i Trosa är en stor arbetsgivare i kommunen och leder till att många människor dagligen pendlar in till staden. Verksamheterna lockar också besökare för att se den teknologin som används och den forskningen som bedrivs.[29]
Styrelse[30]
- Fredrik Malmgren
- Eva Bergenheim- Holmberg
- Per Carlsson
- Don Donovan
Koncernchefer
- Gösta Larson (1963–1988)
- Jan Erik Larson (1988–2001)
- Alan O'Connell (2001–2013)
- Magnus Yngen (2013–2019)
- Mark Simmons (2019–)[31]
Wikiwand in your browser!
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
