Bofors 37 mm pansarvärnskanon

Bofors 37 mm pansarvärnskanon
Bofors 37 mm pansarvärnskanon
	; Polsk wz.36 pansarvärnskanon
Typ	Pansarvärnskanon
Ursprungsplats	Sverige
Tjänstehistoria
Använts av	Se användare
Krig	Vinterkriget; Andra världskriget
Produktionshistoria
Konstruerad	1934
Konstruktör	Bofors
Producerad	1934–1943
Tillverkare	Bofors
Specifikationer
Vikt	370 kg
Längd	3,04 m
Kaliberlängd	L/45 (eldrör + bakstycke - mynningsbroms)
Bredd	1,09 m
Höjd	1,03 m
Besättning	2–3
Patron/Laddning	37 × 258 mm R Bofors; (37 mm sk ptr m/34)
Ammunitionsvikt	1,35-1,41 kg
Kaliber	37 mm
Höjdriktsgränser	-10° till +25°
Sidriktfält	50°
Eldhastighet	12 skott/min
Utgångshastighet	690–1150 m/s
Effektiv räckvidd	1 km (pansarvärnskanon); 4 km (infanterikanon)
Maximal räckvidd	6,5 km
Riktmedel	Öppet sikte med korn

Bofors 37 mm pansarvärnskanon var en pansarvärnskanon som konstruerades av svenska Bofors under tidigt 1930-tal på beställning av svenska Kungliga Arméförvaltningen^[2] och kom i bruk som 37 mm infanterikanon m/34, dock senare ombetecknad till pansarvärnskanon.^[3] Vapnet kom även att exporteras till och licenstillverkas i ett flertal länder; bland annat köpte Finland och Polen licens för egentillverkning.

Snabbfakta Typ, Ursprungsplats ...

Stäng

Bofors kom även att konstruera en version av kanonen för montering i stridsvagnstorn, en så kallad stridsvagnskanon. Denna kom att köpas av Nederländerna redan 1935 som pansarbilsvapen men kom primärt att brukas av Sverige från och med 1938 som 37 mm kanon m/38 strv i diverse stridsvagnar.

Vapnet kom att användas i både spanska inbördeskriget och andra världskriget där den enkelt kunde bekämpa lätta stridsvagnar och pansarbilar. Dess höga eldhastighet och mobilitet gjorde vapnet populärt bland trupper då man lätt kunde slå ut flera mål samt byta position i snabb följd.

När tyngre stridsvagnar började bli vanliga under början av 1940-talet blev kanonen snabbt relegerad till en mer mångsidig roll då dess genomslagsförmåga var för låg för att bekämpa dessa.

Utveckling

Bofors 37 mm pvkan designades och utvecklades av vapentillverkaren Bofors under tidigt 1930-tal, huvudsakligen för export. En prototyp byggdes 1932 och utveckling fortsatte fram till 1934, då officiell tillverkning startade. Den nederländska militären var de första att köpa in vapnet (12 stycken 1935) och flera länder följde därefter. Licenstillverkade versioner tillverkades i Danmark, Finland, Nederländerna och Polen.

Sverige

37 mm pansarvärnskanon m/34, kort 37 mm pvkan m/34: Ursprungligen benämnd 37 mm infanterikanon m/34. Försedd med stålekerhjul och fyrkantig sköld (saknar kamouflerande krenelering). Kikarsikte m/34 eller m/38 + reservsikte.^[4]
37 mm pansarvärnskanon m/38, kort 37 mm pvkan m/38: Försedd med stålhjul med halvmassiv gummiring och sköld med kamouflerande krenelering). Kikarsikte m/34 eller m/38 + reservsikte.^[4]
37 mm pansarvärnskanon m/38, kort 37 mm pvkan m/38 F: Samma som m/38 fast tillverkad i Finland och försedd med annorlunda tillbehörsutrustning.^[4]
37 mm kanon m/38 stridsvagns, kort 37 mm kan m/38 strv: Stridsvagnskanon. Kan avfyras elektriskt.^[4]

Norge

37 mm infanterikanon m/37, kort 37 mm. Inf./K. m/37.: Förbättrad version av Norska Kongsberg Våpenfabrikk. Ursprungligen beställd av Danska "Dansk Industri Syndikat" (DIS), hösten 1936. En tillverkad och levererad till Danmark i januari 1938. Lättare lavett, stålekerhjul, helt rak fyrkantig sköld och försedd med ett L/57 eldrör.^[5]^[6]

Bofors 37 mm pvkan kunde skjuta en hel del olika ammunitionstyper. Den sköt primärt standardtyper som pansarprojektil, pansargranat och spränggranat med eller utan spårljus men det utvecklades även mer exklusiv ammunition som rökgranater med vit fosforladdning^[8] och underkalibrig ammunition.

Med konventionell pansarprojektil kunde kanonen penetrera över 5 cm av pansar på medellångt avstånd vilket kunde penetrera nästan alla stridsvagnar på 1930-talet, antingen direkt framifrån eller i sidan. När tunga stridsvagnar som Char B1 och senare KV-1 började bli vanliga så blev Bofors 37 mm pvkan snabbt mycket omodern. Detsamma gällde även dess samtida motsvarigheter. I många länder blev då kanonen ersatt av kraftigare kanoner för pansarvärn men i Sverige var kanonen huvudbeväpning i många stridsvagnar vilket krävde att man utvecklade ny ammunition.

Man tänkte sig i början att använda volfram projektiler men då man hade ont om denna metal i Sverige tittade man på andra typer av projektiler. I Nazityskland och Storbritannien hade man börjat använda flänsprojektiler. Dessa var projektiler som hade mindre kaliber än kanonens kaliber men var utrustade med en fläns gjord av mjuk metal som gav dem en tillfällig kaliber som gick ihop med kanonens kaliber. På kanonens mynning fästes då en mynningsförträngare som då bestod av ett avsmalnande rör som gick från kanonens fulla kaliber ner till flänsprojektilens kaliber vid mynningen. Vid avfyrning tvingades flänsprojektilen igenom den avsmalnande pipan som då skapade högre tryck och där med högre mynningshastighet som i sin tur gav högre genomslag. Dock kortade detta ner livslängden för eldröret samt att mynningsföträngaren gjorde det omöjligt att skjuta konventionella sprängranater. Några tester gjordes i Sverige men under slutet av andra världskriget hade man i Storbritannien utvecklat underkalibrig ammunition vilket gav lika god effekt som flänsprojektiler men som inte kortade eldrörets livslängd mer än konventionell ammunition samt kunde skjutas från konventionella eldrör.

Detta ledde till att man började utvecklade en så kallad kärnprojektil till 37 mm pvkan m/38 vilket kom att fastställas som 37/24 mm pansarprojektil m/49. Denna projektil kunde penetrera även de mest moderna stridsvagnarna i sidan på nära avstånd men den låga kalibern och den okonventionella taktiken som behövdes användas för att kunna penetrera de modernaste stridsvagnarna gjorde att man snabbt tog kanonen ur bruk. Vid denna tidpunkt hade kanonen ersatts som huvudpvkan inom infanteriet av 57 mm pvkan m/43 som kunde penetrera mer än dubbelt så mycket pansar som 37 mm pvkan m/38.^[9]