Australisk sula

Australisk sula (Morus serrator) är en havsfågel i familjen sulor (Sulidae) och en av tre arter i släktet Morus som består av vita sulor med gula huvuden och svarta vingspetsar.

Australisk sula Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Fåglar Aves
Ordning	Sulfåglar Suliformes
Familj	Sulor Sulidae
Släkte	Morus
Art	Australisk sula M. serrator
Vetenskapligt namn
§ Morus serrator
Auktor	G. R. Gray, 1841
Utbredning
Synonymer
Sula serrator

Utseende

Australisk sula är en svartvit sula med en kroppslängd på 84 cm och vingbredden 170 cm. Liksom kapsulan är den mindre än havssulan och har mörka armpennor, ej vita. På australisk sula är dock bara de fyra mittersta stjärtpennorna svarta, de övriga vita. Även ungfågeln liknar kapsulan, men är i genomsnitt något ljusare under.

Sula med tång i näbben

Koloni av Australiska sulor i Napier, Nya Zeeland

Unge

Läten

Vanligaste lätet är ett rätt distinkt urrah-urrah, hos hanen klart ljusare än hos honan. Det rapporteras vara ljusare än motsvarande läte hos kapsula.^[2]

Utbredning och systematik

Australisk sula häckar på öar utanför Australiens sydöstra kust, på öar utanför Nya Zeeland och på Norfolkön. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Vissa auktoriteter för alla arterna inom familjen sulor till släktet Sula. Tidigare har de tre taxonen i släktet Morus behandlats som en art och australisk sula behandlades då som underarten Morus bassanus serrator till havssula.

Sulornas släktskap

Traditionellt har familjen sulor placerats i ordningen pelikanfåglar men molekulära och morfologiska studier har visat att denna ordning är parafyletisk.^[3]. Förslagsvis har därför sulorna flyttats till den nya ordningen Suliformes tillsammans med fregattfåglar, skarvar och ormhalsfåglar.^[4]

Levnadssätt

Arten är strikt havslevande, men ses sällan långt ifrån land. Den livnär sig mestadels av fisk som sardiner (Sardinops), ansjovisfisken Engraulis australis och taggmakrillfiskar (Trachurus). Den häckar mellan oktober och maj i rätt små men täta kolonier. De flesta vuxna fåglar håller sig nära kolonin efter häckning, medan ungfåglarna sprider sig.^[5]

Status och hot

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.^[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).^[1]

Referenser

Källor

• Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
• Peter Harrison, Seabirds, an Identification Guide (1983) ISBN 0-7470-1410-8

Noter

1. BirdLife International 2012 Morus serrator Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
2. Carboneras, C., D. A. Christie, F. Jutglar, A. Bonan och E. F. J. Garcia (2020). Australasian Gannet (Morus serrator), version 1.0. I Birds of the World (J. del Hoyo, A. Elliott, J. Sargatal, D. A. Christie och E. de Juana, red.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.ausgan1.01
3. Mayr, Gerald (2003): The phylogenetic affinities of the Shoebill (Balaeniceps rex). Journal für Ornithologie 144(2): 157–175. HTML sammanfattning
4. Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
5. Carboneras, C., Christie, D.A., Jutglar, F., Bonan, A. & Garcia, E.F.J. (2020). Australasian Gannet (Morus serrator). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/52619 18 februari 2020).

Externa länkar

• Wikispecies har information om australisk sula.
  Artförteckning
• Wikimedia Commons har media som rör australisk sula.
  Bilder & media
• Bilder och filmer på Internet Bird Collection
• Läten på xeno-canto.org