Andrej Gromyko

Andrej Andrejevitj Gromyko (ryska: Андрей Андреевич Громыко), född 18 juli 1909 nära Gomel i guvernementet Mogiljov i Kejsardömet Ryssland, död 2 juli 1989 i Moskva, var en sovjetisk (vitrysk) diplomat och politiker. Han var utrikesminister 1957–1985 och officiell statschef 1985–1988.

Andrej Gromyko
Född	18 juli (5 juli enl. g. s.) 1909 Staryja Hramyki nära Gomel, Kejsardömet Ryssland (i nuvarande Belarus)
Död	2 juli 1989 (79 år) Moskva, Sovjetunionen
Begravd	Novodevitjekyrkogården
Medborgare i	Sovjetunionen
Utbildad vid	Belarus statliga ekonomiska universitet
Sysselsättning	Politiker[1], nationalekonom, diplomat[1], memoarförfattare
Befattning
Sovjetunionens ambassadör i USA (1943–1946) Rysslands ständige representant i FN (1946–1948) Sovjetunionens ambassadör i Storbritannien (1952–1953) Minister of Foreign Affairs of USSR (1957–1985) Første visepresident i Sovjetunionen (1983–1985) Ordförande i presidiet för Sovjetunionens högsta sovjet (1985–1988)[2]
Politiskt parti
Sovjetunionens kommunistiska parti (1931–1989)
Maka	Lidija Gromyko
Barn	2
Släktingar	Raisa Gorbatjova
Utmärkelser
Se lista
Redigera Wikidata

Biografi

Gromyko föddes i nuvarande Vitryssland där hans föräldrar var jordbrukare. Han utbildades i ingenjörsvetenskap och ekonomi, var därefter verksam som akademisk lärare innan han 1938 gick över till folkkommissariatet för utrikes ärenden. Gromyko blev 1939 ambassadråd och 1943 charge d'affaires i Washington, D.C.. I augusti 1943 efterträdde han Maksim Litvinov som ambassadör i Washingotn, och deltog 1944 vid Dumbarton Oaks-konferensen.^[3] Under andra världskriget deltog Gromyko i konferenserna i Teheran, Jalta och Potsdam. Han var FN-ambassadör 1946–1949 och utövade under denna tid Sovjetunionens veto 26 gånger i Säkerhetsrådet, vilket gav honom namnet "Mr Njet". I december 1946 utsågs han till 5:e vice utrikesminister men behöll samtidigt sin post i FN.^[3] Därefter var Gromyko vice utrikesminister 1949–1952 och 1953–1957 samt ambassadör i London 1952–1953. Han var utrikesminister åren 1957–1985 och var därmed en central aktör under Kubakrisen 1962 och under nedrustningsförhandlingarna på 1970-talet, till exempel ABM-avtalet, SALT I och II. Från 1973 var han medlem av politbyrån.

Det var Gromyko som formellt nominerade Michail Gorbatjov till partichef för kommunistpartiet 1985. Samtidigt utnämndes Gromyko till ordförande i presidiet för Sovjetunionens högsta sovjet, en titel som innebar att han var Sovjetunionens statschef. År 1988 gjorde Gorbatjov en drastisk ommöblering i partitoppen, och tvingade veteranen Gromyko att gå i pension.

Under sin långa politiska karriär tjänade Gromyko alla Sovjetunionens ledare utom Lenin.

Utmärkelser

•  Leninorden, 3 november 1944
•  Leninorden, 5 november 1945
•  Arbetets Röda Fanas orden, 9 november 1948
•  Hedersmärke-orden, 30 oktober 1954
•  Leninorden, 17 juli 1959
•  Leninorden, 31 december 1966
• ”Hammare och skära”-guldmedaljen, 17 juli 1969
•  Leninorden, 17 juli 1969
•  Storkorset av Peruanska Solorden, 1970
•  Klement Gottwald-orden, 1979
• ”Hammare och skära”-guldmedaljen, 17 juli 1979
•  Leninorden, 17 juli 1979
• Leninpriset, 1982
• Sovjetunionens statliga pris, 1984
•  Leninorden, 17 juli 1984
•  Patriotiska krigsorden av 1:a klass, 23 april 1985
•  Medalj ”För tappert arbete under det Stora Fäderneslandkriget 1941-1945”
•  José Martí-orden
•  ”Veteran av arbetet”-medaljen
•  Peruanska Solorden
• Märket "medlem i Sovjetunionens kommunistiska parti i 50 år"
•  Frihetssolens orden
•  Jubileumsmedalj ”För firandet av 100-årsdagen av Vladimir Lenins födelse”
•  Jubileumsmedalj ”40-årsdagen av segern i det Stora Fäderneslandkriget 1941-1945”
•  Folkrepubliken Ungerns flaggorden
•  Storkors av Folkrepubliken Polens förtjänstorden
•  Jubileumsmedalj ”30-årsdagen för segern i det Stora Fäderneslandkriget 1941-1945”
•  Georgi Dimitrov-orden
•  Jubileumsmedalj "60 år för Sovjetunionens väpnade styrkor"
•  Medalj till minne av Moskvas 800-årsjubileum
•  Vita lejonets orden

[Redigera Wikidata]