Loading AI tools
Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Aluminiumoxid är en förening av aluminium och syre. Om inget annat sägs, avses här den vanligaste formen: Al2O3, aluminium(III)oxid. Aluminiumoxid är en av de vanligaste keramerna efter porslin. Föreningen uppstår även när en ren aluminiumyta oxideras. Den 4 nm tunna hinna av aluminiumoxid som då bildas utgör ett effektivt skydd för metallen.
| Aluminiumoxid | |
  | |
| Systematiskt namn | Dialuminium(III)trioxid |
|---|---|
| Övriga namn |
|
| Kemisk formel | Al2O3 |
| Molmassa | 101,9613 ± 0,000 9 (Al 52,93 %, O 47,07 %) g/mol |
| Utseende | Vitt pulver |
| CAS-nummer | 1344-28-1 |
| SMILES | O=[Al]O[Al]=O [Al+3].[Al+3].[O-2].[O-2].[O-2] [O-2].[O-2].[O-2].[Al+3].[Al+3] |
| Egenskaper | |
| Densitet | 3,95 – 4,1 g/cm³ |
| Löslighet (vatten) | Olöslig |
| Smältpunkt | 2 054 °C |
| Kokpunkt | 2 980 ± 60 °C |
| Faror | |
| Huvudfara | Inga |
| NFPA 704 |
0
2
0
|
| LD50 | >5 g/kg kroppsvikt |
| SI-enheter & STP används om ej annat angivits | |
Sven Rinman (1720–1792) kallade denna förening "lerjord", en benämning som var i bruk ännu i början av 1900-talet. Oftast avsågs därmed halten av grundämnet aluminium i kemiska analyser. I analysgången erhölls aluminiumet som oxid vilken av Rinman betecknades "det rena grundämnet" (enligt dåtidens uppfattning).[1]
Aluminiumoxid är kemiskt mycket stabil, elektriskt isolerande, men med god värmeledningsförmåga (40 W / (m · K)). Vidare har keramen god värmechockbeständighet, hög slitstyrka och hög draghållfasthet (150 – 200 MPa).[2]
Luktlös.
Ångtryck 133,3 Pa vid 2 158 °C [3]
Aluminiumoxid är dubbelbrytande δ= -0,008 med nω = 1,767–1,772 och nε = 1,759–1,763.[4]
Med inblandning av en viss mängd zirkoniumdioxid uppnås ökad brottseghet.
Aluminiumoxid är amfolytiskt, d v s det reagerar med såväl syror som baser. Exempel:
Olöslig i dietyleter, nästan[källa behövs] olöslig i etanol.
Aluminiumoxid förekommer naturligt som mineralet korund. Om kristallerna är tillräckligt rena för att vara genomskinliga klassas de som ädelstenar (rubin respektive safir). Med små orenheter (spårämnen) uppstår olika färger.
Det finns flera processer för att framställa syntetiska safirer, varvid man kan förse produkten med många olika färger, även sådana som inte finns hos naturliga safirer. Även rubiner kan framställas syntetiskt. Den första syntetiska safiren framställdes 1902 genom Verneuil-processen. En annan metod, Czochralski-processen, uppfanns 1916. Senare har flera andra processer kommit för industriell tillverkning av syntetiska safirer i stor mängd. Till skillnad från 1902 och 1916 års metoder som ger kompakta safirer, är industriellt framställda safirer porösa.
 |
 |
Aluminiumoxid framställs ur bauxit som ett steg i Bayerprocessen. Ämnet aluminiumhydroxid kalcineras genom att hettas upp till över 1 000 °C varvid vatten avgår och aluminiumoxid bildas.
Ytan på aluminiumföremål kan förses med ett skyddande lager av aluminiumoxid genom en elektrolytisk process som kallas eloxering. Det eloxerade oxidlagret är tjockare och mer motståndskraftigt än det som bildas naturligt, bara 4 nm tjockt, vid kontakt med luft. Eloxeringen kan ges olika färger.
Aluminiumoxid förekommer med flera kristallstrukturer:
Aluminiumoxid har en mängd användningsområden, bland annat[2]
Seamless Wikipedia browsing. On steroids.
Every time you click a link to Wikipedia, Wiktionary or Wikiquote in your browser's search results, it will show the modern Wikiwand interface.
Wikiwand extension is a five stars, simple, with minimum permission required to keep your browsing private, safe and transparent.
