Alexander Gauland

Eberhardt Alexander Gauland, född 20 februari 1941 i Chemnitz i Sachsen i Tyskland, är en tysk jurist, journalist och politiker. Gauland är en av de ledande politikerna i partiet Alternativ för Tyskland (AfD).^[10]

Alexander Gauland
Alexander Gauland, 2019.
Född	20 februari 1941[1][2][3] (83 år) Chemnitz
Medborgare i	Tyskland och Östtyskland
Utbildad vid	Philipps-Universität Marburg Justus-Liebig-Universität Gießen
Sysselsättning	Politiker, fackboksförfattare, jurist[4], publicist[4]
Befattning
Ledamot av Brandenburgs lantdag 6th legislative term of the Landtag of Brandenburg (2014–2017)[5] Ledamot av Förbundsdagen 19:e tyska förbundsdagen, Frankfurt (Oder) – Oder-Spree (2017–2021)[6] Ledamot av Förbundsdagen 20:e tyska förbundsdagen, Landesliste Brandenburg (2021–)[7]
Arbetsgivare	Hessens statskansli Tysklands miljödepartement CDU/CSU tyska regeringens press- och informationscenter (1970–1972) Märkische Allgemeine (1991–2005)
Politiskt parti
Alternativ för Tyskland (2013–)[8][9]
Partner	Carola Hein
Barn	1
Föräldrar	Alexander Gauland
Webbplats	afd.de/dr-alexander-gauland
Redigera Wikidata

Biografi

Gauland föddes 1941 in Chemnitz, en stad som kom att ingå i Östtyskland 1949 och döptes om till Karl-Marx-Stadt. Efter sin examen 1959 flydde han till Västtyskland. Han studerade statsvetenskap, historia och juridik vid Philipps-Universität i Marburg, där han också tog sin juris doktor-examen 1970.^[11]

Gauland arbetade 1972–1977 vid västtyska regeringens press- och informationskontor och 1977–1986 var han kontorschef hos överborgmästaren i Frankfurt am Main. Han anställdes 1986 vid Bundesministerium für Umwelt, Naturschutz, Bau und Reaktorsicherheit (Förbundsministeriet för miljö, naturskydd, byggande och reaktorsäkerhet) och var 1986–1991 statssekreterare och chef för statskansliet i förbundslandet Hessen. Åren 1991–2006 var han redaktör för tidningen Märkische Allgemeine i Potsdam.^[12]

Innan han deltog i grundandet av AfD var Gauland medlem av Christlich Demokratische Union Deutschlands (CDU). År 2012 deltog han i Berliner Kreis (”Berlinska kretsen”), en lös sammanslutning av CDU-politiker på förbunds- och förbundslandsnivå som ville göra CDU konservativt igen eftersom de menade att partiet under Angela Merkels ledarskap hade rört sig bort från dessa ideal.^[13]

År 2013 var Gauland en av medgrundarna av partiet Alternative für Deutschland (AfD). Han är ordförande i AfD:s distrikt i förbundslandet Brandenburg. AfD kom in i Brandenburgs lantdag vid valet 2014 och Gauland är sedan oktober 2014 en av AfD:s ledamöter av lantdagen.^[14]

Gauland menar att AfD, som han betecknar som ”de små människornas parti”,^[15] erbjuder en politisk hemvist för en ”länge förlorad nationalliberal livskänsla som varken är höger eller vänster utan djupt mänsklig, konservativ inte i politisk mening utan i livsåskådning”.^[16] I motsats till de ”nationalekonomiskt inriktade marknadsliberalerna” är partiet en rörelse av ”protestväljare” med ”nationalkonservativ” och ”nationalliberal” inriktning.^[17] Vad gäller AfD:s relation till PEGIDA-demonstrationerna har Gauland sagt att AfD inte allierar sig med högerextremister, men att han inte ser några högerextremister vid PEGIDA:s demonstrationer. ”Jag ser medborgare som demonstrerar på grund av oro över utvecklingen i Tyskland, som är rädda.” Gauland menar att AfD står på dessa medborgares sida, men inte på högerextremisters.^[18]

Vid AfD:s partistämma i april 2017 valdes Gauland tillsammans med Alice Weidel till sitt partis toppkandidater i 2017 års val till Förbundsdagen.^[19]

Bibliografi i urval

• Das Legitimitätsprinzip in der Staatenpraxis seit dem Wiener Kongress (Duncker & Humblot, Berlin 1971), avhandling.
• Gemeine und Lords. Porträt einer politischen Klasse (Suhrkamp Verlag, Frankfurt 1989).
• Was ist Konservativismus? Streitschrift gegen die falschen deutschen Traditionen. Westliche Werte aus konservativer Sicht (Eichborn Verlag, Frankfurt am Main 1991).
• Helmut Kohl. Ein Prinzip (Rowohlt Verlag, Berlin 1994).
• Das Haus Windsor (Orbis Verlag, Berlin 2000).
• Anleitung zum Konservativsein (Deutsche Verlags-Anstalt, Stuttgart 2002).
• Kleine deutsche Geschichte. Von der Stauferzeit bis zum Mauerfall (Rowohlt Verlag, Berlin 2007).
• Die Deutschen und ihre Geschichte (Wjs verlag, Berlin 2009).
• Fürst Eulenburg – ein preußischer Edelmann. Die konservative Alternative zur imperialen Weltpolitik Wilhelm II (Strauss Edition, Potsdam 2010).