Akut myeloisk leukemi

Akut myeloisk leukemi, AML, är en form av cancer och den vanligaste formen av leukemi hos vuxna,^[1] och innebär en störning av utmognaden av myeloiska celler. Myeloiska celler är en undergrupp till vita blodceller som deltar i kroppens immunförsvar. Riskfaktorer för AML innefattar bland annat ärftlighet, exponering för strålning eller kemikalier (särskilt bensen) och tidigare behandling med cellgifter (alkylerare). Personer med Downs syndrom löper ökad risk. AML kan även uppträda sekundärt till myelodysplastiskt syndrom.

Akut myeloisk leukemi
Latin: leuchaemia myeloides acuta
Benmärgsaspirat som visar akut myeloisk leukemi. Pilen pekar på en auerstav.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10	C92.0
ICD-9	205.0
OMIM	602439
DiseasesDB	203
Medlineplus	000542
eMedicine	med/34
MeSH	svensk engelsk

Klassifikation

Myeloida leukemier är akuta eller kroniska beroende på hur snabbt sjukdomen förlöper utan behandling. En akut myeloisk leukemi kan delas in följande undergrupper enligt WHO:^[2]

• AML med genetisk abnormitet
• AML med myelodysplasi-relaterade förändringar
• Terapi-relaterade myeliska maligniteter
• AML ospecificerat
• Myeloid proliferation till följd av Downs Syndrom
• Blastisk plasmacytotisk dendritcells neoplasm

FAB-klassifikationen

Traditionellt har FAB-klassifikationen använts för att klassificera AML, och sker fortfarande i viss mån även om man börjar frångå det. AML klassificeras efter utseende (morfologiskt) i M0-M7. Risk för allvarliga blödningar föreligger vid M3 och skall behandlas annorlunda jämfört med övriga AML-subklasser.

Typ	Namn
M0	Minimalt differentierad leukemi
M1	Myeloisk leukemi utan utmognad
M2	Myeloisk leukemi med utmognad
M3	Hypergranulär promyelocytisk leukemi, eller akut promyelocytisk leukemi (APL)
M4	Myelomonocytisk leukemi
M4eo	Myelomonocytisk leukemia tillsammans med abnorma benmärgs eosinofiler
M5	Monocytisk leukemi (M5a)
M6	Erythroleukemi
M7	Megakaryoblastisk leukemi

Diagnos

Diagnosen AML föregås ofta av ospecifika symptom som trötthet, svaghet, blåmärken, blödningar eller infektion.

Behandling

Den initiala behandlingen utgörs av cellgifter, så kallad induktionsterapi, som i de flesta fall gör att sjukdomen inte längre kan påvisas mikroskopiskt ("remission"). Därefter ges en eller flera cellgiftskurer för att vidmakthålla remission ("konsolidering"). Trots sådan behandling är risken för återfall stor.

Behandling efter remission kan inkludera benmärgstransplantation. En form av immunterapi, en kombination av histamindihydroklorid och interleukin-2, godkändes 2008 som återfallsförebyggande behandling vid AML.

Referenser

1. Johansson, Elizabeth, red (2013). Cancer i siffror 2013: Populärvetenskapliga fakta om cancer. Socialstyrelsen och Cancerfonden. ISBN 978-91-89446-64-9. Arkiverad från originalet den 7 februari 2015. https://web.archive.org/web/20150207113044/http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19108/2013-6-5.pdf. Läst 6 mars 2014 Arkiverad 7 februari 2015 hämtat från the Wayback Machine.
2. Vardiman JW, Thiele J, Arber DA, Brunning RD, Borowitz MJ, Porwit A, Harris NL, Le Beau MM, Hellström-Lindberg E, Tefferi A, Bloomfield CD. (2009). ”The 2008 revision of the World Health Organization (WHO) classification of myeloid neoplasms and acute leukemia: rationale and important changes”. Blood 114: sid. 937-951. https://ashpublications.org/blood/article-pdf/114/5/937/1486692/zh803109000937.pdf.