Akantus

I arkitekturen under antiken och renässansen var akantus (latin acanthus) ett vanligt bladornament. Formen utvecklades utifrån växten mjukakantus eller björnkloört (Acanthus mollis), som har tjocka, flikiga blad och växer i Medelhavsområdet.

Korintiskt kapitäl med akantusblad.

I den grekiska konsten upptogs växten som ornament kring 400 f.Kr. och omvandlades till det förmodligen mest bestående ornamentala elementet som konsthistorien känt till. Det användes i kapitälen i två av de klassiska kolonnordningarna, den korintiska och komposita. Det undanträngde lotusblomman som var ett viktigt ornamentalt element i egyptisk konst, och i den romerska konsten hade det förvandlats till ett lätt igenkännbart, abstraherat motiv som, med sin anpassningsförmåga, kunde anta olika former beroende på det arkitektoniska sammanhanget.

Akantusbladet återkommer som motiv under mer än 2 000 år i medeltidens, renässansens och 1800-talets konst. Det är särskilt vanligt i skulptur, träsniderier och friser.

Se även

• Korintiskt kapitäl
• Kompositkapitäl
• Löpande hund
• Bladfris

Referenser

• Rahn, Roland (2002). Medeltida Mariaskulpturer i Skara stift. Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie, 1401-7725 ; 9. Skara: Skara stiftshistoriska sällsk. sid. 124. Libris 9167779
• Summerson, John (1968). Arkitekturens klassiska språk. Lund: Studentlitteratur. sid. 58

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Akantus.
  Bilder & media