slätt- och skogsbygd i sydöstra Skåne Från Wikipedia, den fria encyklopedin
Österlen är en slätt- och skogsbygd i sydöstra Skåne utan entydig avgränsning. Området kännetecknas av naturskönhet, jordbruksbygd, låg urbaniseringsgrad och pittoreska kustsamhällen. De största tätorterna på Österlen är Tomelilla och Simrishamn.
Karta över Österlen efter gränsdragningen på 1920-talet. Detta innebar att Österlen definierades som Albo härad, Ingelstad härad och Järrestad härad. Under 20-talet ingick Tranås socken i Ingelstad härad, däremot tillhörde Stora Köpinge socken Herrestad härad.[1]Brösarps backar.Gata i Simrishamn.Baskemölla.Hammars backar, sett från Världens ände i Ystad.
Norra delen av Österlen ingår i kulturområdet som kallas för ”Ålakusten”.
Uttrycket Österlen är belagt i en skrift från 1847[2] av prästen Nils Lovén, även känd som Nicolovius.[3] Beteckningen Österlen som ett modernt begrepp lanserades av redaktören för Cimbrishamns-Bladet John Osterman och författaren Theodor Tufvesson, efter att de fått i uppdrag att åstadkomma en turistbroschyr över bygden. Broschyren, med titeln Till Österlen vill jag fara[4] utgavs första gången 1929, och det är från den tiden som Österlen började att användas som ett vedertaget och allmängiltigt begrepp. Enligt Fritiof Nilsson Piraten, Theodor Tufvesson och John Osterman bestod Österlen av Albo härad, Järrestad härad och Ingelstad härad. Vid denna tidpunkt ingick Tranås socken i Ingelstad härad och Stora Köpinge socken tillhörde Herrestad härad.[1]
Hallamölla i Verkeån är Österlens och även Skånes största och högsta vattenfall med en sammanlagd fallhöjd på ca 23 meter bildat av fem olika forsar (Forsakar har dock högsta enskilda vattenfall). Det näststörsta vattenfallet på Österlen är Forsemölla i Rörums södra å.
En stor del av norra Österlen är täckt med skog som börjar i höjd med Gyllebo och Baskemölla och sedan fortsätter norrut mot skogstrakterna kring S:t Olof, Brösarp och Kristinehov. Skogarna består av lövskog, barrskog och blandskog. Den ursprungliga skogen i Skåne är lövskog.
Den högsta punkten på Österlen är Hjulahultsbacken[6] (184,9 m) belägen vid Tåghusa.
De två största mossarna på Österlen är Hagestad mosse och Gedings mosse.
Österlens geologi är varierad och mest känd är kalkstenen, Komstadflis eller komstadkalksten, som fått sitt namn från den lilla byn Komstad på Österlen. Denna kalksten har använts till tillverkning av kvarnsten, stenbord, detaljer till kyrkobyggnader samt trädgårdsplattor. En annan gruvindustri som kan nämnas är brytningen av alunskiffer vid Andrarums alunbruk.
Utanför Östra Vemmerlöv bryts grus som används till betongindustrin, där finns två grustäkterEjlertslund och Sofielust.
Nationalparken Stenshuvud är ett restberg bestående av urberg. Förutom urberg så är sandsten vanligt förekommande, och finns bland annat i Bäckhalladalen där berghällarna har så kallade vågformationer[7]. Det kan även nämnas att St Nicolai kyrka i Simrishamn är byggd av sandsten.
Rullstensåsar vittnar om inlandsisens framfart på Österlen och ett bra exempel på det är Ålnehoed vid Rogamad som ligger ett stenkast från Glimmingehus.
Sandstränderna på Österlen har varierande typ av sand. Välkänd är den typiskt vita sandtypen som återfinns i Skåne och i Danmark, exempelvis vid Sandhammaren. Det finns även en grövre typ av sand som återfinns på Tobisviks strand där man tidigare bröt denna sand. Den användes som filtersand vid vattenrening och som kuriosa kan nämnas att den även exporterades till Saudiarabien[8].
Österlen ligger i växtzon 1. Det har länge odlats exotiska växter i området, och Carl von Linné rapporterade år 1750 om 17 st valnötsträd i Simrishamn och 27 st på Gärsnäs slott. Utöver detta fanns det även ett fikonträd i Simrishamn, men det är oklart om detta var ett Bornholmsfikon eller inte.[9][10]
Området har haft betydelse i Norden under minst två tidsperioder, dels under äldre bronsåldern (cirka 1700–1100 f.Kr.) när gravröset Kungagraven i Kivik uppfördes, dels under vendeltiden (550–793 e.Kr.) då Ale stenar uppfördes. Det finns också fina lämningar från stenåldern, Havängsdösen och Stenstuan utanför Gladsax.
Under den äldre bronsåldern ristades ett flertal hällristningar kring Simrishamn. Under denna period finns det indikationer på en gemensam kultur mellan Simrishamn och Nordbornholm. Utöver den korta sjövägen som indikator återfinns en högre koncentration av hällristningar både på Bornholm och i Simrishamn, dock är hällristningarna på Bornholm 600 år yngre. Ett bevis på gemensam kultur är den s.k. Bornholmsfibulan som har återfunnits ett flertal gånger både på Österlen och på Bornholm[11] De inristade skeppen visar också att man använde fartyg och Bornholm syns tydligt vid horisonten från kuststräckan söder om Simrishamn vilket gör att man kan anta att där fanns handelsförbindelser. Hällristningarna uppkom i en tid då det tog längre tid att färdas på land mellan Simrishamn och Ystad än vad det tog att färdas med båt från Simrishamn till Bornholm. Även i modern tid har Simrishamn varit porten till Bornholm. År 1895 startade Dampskibsselskabet af 1866 eller mer känt som Bornholmstrafikken reguljär trafik mellan Simrishamn och Allinge. Under en kort period gick det även färja mellan Simrishamn och Rönne. Bornholmstrafikken flyttade senare verksamheten till Ystad.[12] I Allinge-Sandvig kallas dialekten för Sandvigsvenska och den är tillsammans med österlenmål en östdansk dialekt.
Bland det som är unikt för den materiella allmogekulturen på Österlen kan nämnas änglaskåpen[13], komstadborden och simrishamndörrarna[14] Precis som i övriga Skåne var kudden som kallas för agedyna vanlig, oftast med yllebroderi eller i flamskvävnad.
Utöver den fasta befolkningen finns många säsongsboende på Österlen, i synnerhet sommartid.
Äppelmarknaden i Kivik äger rum den sista helgen i september varje år. Bland mycket annat finns här Sveriges största äppeltavla, vilken görs av cirka 30000 äpplen.
Många kända personer, bland annat från Stockholms kultur- och konstnärsliv, har skaffat sommarhus eller hus för permanentboende på Österlen. Få av dem är födda i trakten.
Percy Barnevik, vars familj tagit sitt namn efter Brantevik
Borrby kyrka, sevärd insida. Kyrkan är framförallt känd för sina målade fönster men har även fina snidade väggar och tak i trä.
Hannas kyrka, liten och kär kyrka. Känd för sin felbyggda trappgavel där det fattas en trappa.
Ravlunda kyrka, sevärd utsida. Kyrkan är mest berömd för Fritiof Nilsson Piratens gravsten med inskriptionen ”Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972. ”
Sankt Nicolai kapell, ålabod som gjorts om till kapell. Naturskönt läge vid Knäbäckshusen.
Sankt Nicolai kyrka i Simrishamn, sevärd utsida. Framförallt känd för sin sandstensfasad. Även känt för sin Carl Milles staty som lägger sin skugga på kyrkans tak om kvällen.
Sankt Olofs kyrka, både sevärd insida och utsida. Pilgrimsvandringskyrka med helig offerkälla. Snidad träskulptur föreställande Olof den helige som håller en lyckobringande yxa som anses ge tur vid handstrykning.
Vallby kyrka, på baksidan av kyrkan finns det en dörr med titthåll in till familjen Rosencrantz gravkor där deras begravningskistor i trä ligger fullt synliga.
Osterman, John [Oskar](1935).Till Österlen vill jag fara ...: Rundtur i Simrishamn och sydöstra Skåne. Utg. av Simrishamnsbygdens turistförening. [Omsl.][Illustr.]. Simrishamn. Libris2949310
