![cover image](https://wikiwandv2-19431.kxcdn.com/_next/image?url=https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/b/bb/Hard_water_and_drop.jpg/640px-Hard_water_and_drop.jpg&w=640&q=50)
Vattenhårdhet
From Wikipedia, the free encyclopedia
Vattenhårdhet är ett mått på hur mycket mineraler vattnet innehåller, främst är det kalcium- och i mindre omfattning magnesiumjoner som avses. Vatten med en hög halt av dessa joner kallas hårt vatten. Vatten med låg halt av dessa joner kallas mjukt vatten.
![Thumb image](http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/b/bb/Hard_water_and_drop.jpg/640px-Hard_water_and_drop.jpg)
Hårt vatten är normalt inte hälsoskadligt för djur och människor, men det kan orsaka problem vid annan användning av vattnet. I vattenkokare kan till exempel hårt vatten resultera i att kalkavlagringar bildas. I ångpannor kallas sådana avlagringar för pannsten och leder till förluster i nyttiggjord energi eftersom pannstenen leder värme 37 gånger sämre än järn. [1] För att motverka detta används antipannstensmedel, till exempel soda. Med tvål bildar hårt vatten så kallad kalktvål, det vill säga svårlösliga salter av fettsyror från tvålen och kalciumjoner.
I Sverige anges vattenhårdhet i tyska hårdhetsgrader, °dH (°dH = grad deutscher Härte), där 1 °dH motsvarar 10 mg kalciumoxid (CaO, kalk) per liter vatten.[2] Andra måttenheter för vattenhårdhet är franska hårdhetsgrader (fH = TH), där 1° motsvarar 10 mg "kolsyrad" kalk (kalciumkarbonat, CaCO3) per liter vatten = 0,56 °dH, och engelska hårdhetsgrader (Clarke = eH), där 1° motsvarar 14,3 mg kalciumkarbonat per liter vatten = 0,8 °dH. [1]