Valens (kemi)
From Wikipedia, the free encyclopedia
Valens, värdighet, är en något diffus term som sedan gammalt (1868) används inom kemin för att ange antalet bindningar som en atom kan bilda till andra atomer. Väteatomen, som endast kan binda en annan atom, sägs således ha valensen 1, syreatomen, som kan binda två andra atomer (t.ex. i vatten, H2O) har valensen 2, kväveatomen 3 och kolatomen 4. Ett och samma ämne kan dock ha olika valens i olika föreningar, således har järn i järnklorid (FeCl2) valensen 2, i järntriklorid (FeCl3) däremot 3. Valensen har numera i stor utsträckning ersatts med det mera väldefinierade begreppet oxidationstal.
Vid namngivningen av oorganiska föreningar anges ofta valensen med romerska siffror; i t.ex. järn(III)klorid (FeCl3) har järn således valens 3.
Ett ämnes valens bestäms främst av hur många valenselektroner det har. Kemiska ämnen strävar nämligen efter att via bindningar dra till sig, avge eller dela elektroner sinsemellan, för att på så sätt komplettera sitt yttersta elektronskal och därigenom uppnå ädelgasstruktur.
Begreppet valens används förutom om atomer även om atomgrupperingar eller joner; sulfatjonen (SO42-) sägs således ha valensen 2.