Uppehållstillstånd
From Wikipedia, the free encyclopedia
Uppehållstillstånd kallas ett tillstånd för en icke-medborgare att bosätta sig på ett lands territorium. En icke-medborgare som saknar uppehållstillstånd (eller andra handlingar som krävs för vistelse i ett land, till exempel visum) kan bli avvisad/utvisad av myndighet till det landet där personen är medborgare. Uppehållstillstånd kan återkallas bland annat på grund av brott eller på grund av att personen har bosatt sig i ett annat land.
En nyanländ avser vanligen en skyddsbehövande som har fått beviljat uppehållstillstånd och därför inte längre är asylsökande, ibland även en flyktinganhörig, men som omfattas av lagen om etableringsinsatser (normalt 2-3 år). [1] Begreppet har emellertid olika definition i olika lagtexter. Ett visum är ett tillstånd för en icke-medborgare att tillfälligt resa in i och uppehålla sig i ett land.
Personer som åtnjuter fri rörlighet behöver varken uppehållstillstånd eller visum, utan åtnjuter uppehållsrätt. Exempel på detta är nordiska medborgare som har rätt att röra sig fritt inom Norden, Benelux-medborgare som har rätt att röra sig fritt inom Benelux och unionsmedborgare som har rätt att fritt röra sig och bosätta sig inom Europeiska unionen, i enlighet med villkoren i rörlighetsdirektivet.